Ekonomi: Vem ska ha råd med hästar i framtiden?

Vi tar avstamp i ett litet stall i västra Sverige. Det ligger på Johanna Knapes föräldrars gård, och där har Johanna sina fyra hästar. Hennes tävlingshäst, mamman till denna, ett årsföl och en sällskapsponny.
− Jag räknar helst inte på vad hästarna kostar mig, men jag känner förstås till mina fasta kostnader. Sedan lägger jag ungefär lika mycket till på träning och tävling, säger Johanna som tränar och tävlar hoppning upp till 1,35.

Hon har ett heltidsjobb inom offentlig sektor, som miljöstrateg på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, och arbetar dessutom extra med bland annat tömkörning och håller lite träningar, inom ramen för ett eget företag.

Stallhyran är relativt låg men å andra sidan betalar hon också med jobb både i stallet och på gården.

Dubbla infallsvinklar som egenföretagare och hästägare

Som både hästägare och egenföretagare har hon dubbla infallsvinklar kring kostnaderna som det innebär att ha häst.
− När jag åker och tränar vill jag såklart betala för mig, för jag tycker att alla ska kunna leva på sitt jobb. Men jag vet också hur det är att sälja tjänster till andra. Man blir ju kompisar, och det är svårare att ta betalt fullt ut av människor man känner.

Samtidigt har hon själv aldrig försökt pruta när hon köpt andras tjänster.
− Jag upplever nog inte att det stora problemet är att kunder vill pruta, utan att det är lätt som företagare att kompromissa med sig själv.

Man blir ju kompisar, och det är svårare att ta betalt fullt ut av människor man känner.

Johanna Knape

En som tröttnat på att kompromissa är Anna Ozén på företaget Bergshyttan Häst & Semin i södra Dalarna. Förra året lade hon ner sin seminstation, efter att ha räknat ut vad den kostade henne.
− Jag skulle ha behövt höja priset med 40 procent inför -säsongen 2019 för att kunna ta ut lön för mig och den personal jag behövde, och täcka upp för de ökade foderkostnader torkan 2018 förorsakade. Jag insåg att jag inte kunde höja priset så mycket, säger Anna Ozén.
− Hur andra får ihop det vet jag inte, men jag löste det inte.

Egna uppfödningen en lyxkonsumtion

Nu vilar verksamheten på gården Bergshyttan på de två benen inackordering av fölston och unghästar åt andra samt konsultverksamhet.
− Jag har också en egen uppfödning, men det betecknar jag som min lyxkonsumtion.
− Kunderna vill inte betala vad det kostar med en hållbart uppfödd häst, som har blivit regelbundet verkad, avmaskad, vaccinerad, fått en väl avvägd foderstat och tränats fram till ridbar ålder, alltså helst fyra eller gärna fem år. Alla vill ha sådana hästar, men få är beredda att betala vad det kostar att producera dem, säger Anna Ozén, som oftast väljer att sälja hästarna som föl, innan de kostat henne för mycket.

Kvar blir inackorderingsverksamheten, där Anna Ozén tar ut affärsmässiga priser.
− Jag kan inte gärna ha differentierade prislistor bara för att en del har häst fast de egentligen inte har råd. Det är inte min uppgift att sponsra andras hästägande.
− Alla kan inte ha egen häst, men det är inte alla som inser det. Det finns också en risk för bristande hästvälfärd om människor försöker ha häst fast de egentligen inte har ekonomi till det.

Fyra kronor per minut

Varje minut som en anställd arbetar med hästar kostar fyra kronor, om en avtalsenlig lön ska betalas ut. Denna formel har tagits fram i en studie gjord av bland andra Margareta Bendroth, hästrådgivare på Hushållningssällskapet i Sjuhärad.

30 minuters hästhantering, med fodring, täckespåläggning och in- och utsläpp, kostar 120 kronor. Varje dag. Eller 3 600 kronor i månaden i bara hantering. Sedan tillkommer hyra för stallplats, kostnader för foder, strö, utrustning, hovslagare, träning och allt annat.
− En minuts arbete kostar mer än ett kilo grovfoder. Det kan vara intressant att ha i åtanke när man lägger arbetstid på att fylla höpåsar, säger Margareta Bendroth.
− Hur många av dem som driver inackorderingsstall subventionerar inte sina inackorderingar, fortsätter hon.

Margareta Bendroth befarar att många hästföretagare inte har räknat på sina kostnader, utan sätter pris utifrån vad andra tar, eller vad som låter bra.
− Men när du driver ett företag måste du faktiskt ha ett vinstsyfte. Att klocka varje moment under en arbetsdag och ha en lista att visa upp är också ett bra argument för att förklara prissättningen för dina kunder.

Det går att effektivisera utan större investeringar

Om hästägare skulle betala vad det verkligen kostar, kan det mycket väl leda till att inte alla som i dag har häst har råd att ha kvar den.
− En del hästägare lever nog på marginalerna, men det finns å andra sidan pengar att spara genom att inte köpa så mycket onödig utrustning, utan laga det man har eller köpa begagnat, säger Margareta Bendroth, som lutar sig mot en rapport som kom för några år sedan, och som visar att hästägarna lägger mer pengar på utrustning än på foder.
− Hästföretagare kan också utan några större investeringar effektivisera exempelvis utfodring, och därmed minska arbetstiden. Sedan måste vi också fråga oss om det viktigaste är att vi har så många hästar som möjligt, eller att de hästar vi har, och de hästföretagare som finns, ska ha det så bra som möjligt? Vi kanske får inse att alla inte har råd att ha häst.

Att hästföretagarna ska ta som sin uppgift att subventionera enskilda människors hästägande, är inte någon hållbar väg, menar Margareta Bendroth.
− De företagarna ledsnar till slut. Vi måste ha en näring som är sund, för både djur och människor.

En del hästägare lever nog på marginalerna, men det finns pengar att spara.

Margareta Bendroth

Andelen äldre hästhållare har ökat

Jordbruksverket har gjort två stora undersökningar av svensk hästsektor, 2010 och 2016. I den senaste undersökningen har andelen hästhållare i åldern 26 till 40 år minskat, samtidigt som andelen hästhållare över 65 år ökat. Dessutom har andelen hästhållare med eftergymnasial utbildning ökat.

Hästägarna blir alltså äldre, och ställer dessutom högre krav på tjänsterna de köper. Det kan Anna Norberg i Onsala vittna om. Hon lade nyligen ner sitt inackorderingsstall efter 17 år.
− Kraven från inackorderingarna höjs för varje år, och vi hästföretagare förväntas vara proffs men inte ta betalt som proffs. Under alla år har jag fått höra hur tacksam jag ska vara för att jag får jobba med min hobby. Men min hobby är inte att rensa hängrännor på ridhuset eller väga silagebalar, säger Anna Norberg, som nu är färdig med att vara ”livsstilsföretagare”, som hon kallar det.
− Många hästföretagare har lämnat hobbynivån, men fastnar på en nivå där företagandet blir en livsstil, i stället för att komma vidare till ett fullfjädrat och professionellt företagande.
− Det är också svårt att få kunder att förstå hur mycket kostnader det är när man bedriver inackorderingsverksamhet, hur mycket service och reparationer som krävs, och hur mycket slitage det blir på allt. Bara senaste servicen på traktorn kostade 13 000 kronor.

Nu har hon gjort om ett antal boxar till ett kollektivstall, där alla hjälps åt, och har dessutom hyrt ut nio boxar till en hästföretagare som bedriver rehabverksamhet.
− Det är mycket enklare att hyra ut till en person som också är företagare, säger Anna Norberg.

I morgon: Del 2 Travsporten blev vit 
– och världsledande

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 24 2019.