Elev larmade om våld i utbildningsstallet – skolan agerade inte

Amanda som idag är 27 år gick på ett av de stora ridgymnasierna och är examinerad unghästubildare. Hennes erfarenhet av stallet som förekommer i Aftonbladets granskning spänner över en längre tid. Hon menar att det i grunden är ett bra ställe.

– Det är absolut inte rakt igenom dåligt där, tvärtom. Hästarna står på halm och de har hönät, det finns en lösdrift där vissa hästar går i perioder, det har funnits hagar så det räckt till alla. De har en otrolig ordning och reda på allt och utbildningsplanen för hästarna är genomtänkt.

Märkbar förändring

Som tonåring jobbade Amanda ibland där på somrarna. Då red hon inte unghästar, utan privatpersoners vuxna hästar som lämnats där för att vara fullt igång när ägaren kom hem från semestern.

– Då såg jag inget som var konstigt. Vi red ut mycket och hjälpte till att löshoppa hästarna. Det var trevligt och bra.

Det var några år senare som Amanda upplevde att något hade förändrats. Amanda ville själv få komma till just det stallet under sin praktik från utbildningen som hon gick. Men nu fanns där en stress och en hårdhet mot hästarna som hon inte hade sett där tidigare.

– Något hade spårat ur.

Som chef har man ju ett ansvar för hur man uttrycker sig

”Amanda”

Drevs på hårt

Framför allt var det mycket våld mot unghästarna, inte minst innan de skulle filmas åt ägarna. ”Sluta filma, vi måste få mer fart på den där” kunde någon ropa i ridhuset. Och så satte man igång med att piska fram hästen. Allt för att kunna visa upp en mer energisk trav på film. Det handlade om treåringar.

– Det var också en gång jag såg ett par tjejer tömköra en unghäst. Den förstod inte vad de ville och tjejerna piskade fram den och drog den i munnen samtidigt. Den fick panik och ställde sig rakt upp och slog över in i sargen.

En annan gång hörde hon någon ropa ”den får inte gå så där med huvudet, såga ner den!”

– Som chef har man ju ett ansvar för hur man uttrycker sig, säger Amanda.

Kontaktade lärarna

Amanda började skriva ner vad hon såg, vad som gjordes mot vilka hästar. Droppen var när någon slog en uppstressad och uppbunden unghäst i ansiktet med ett spö. ”Om man siktar mot ögat brukar de flytta på sig” ska vederbörande ha sagt.

En och en halv vecka in på praktiken kände Amanda att hon måste därifrån.

– Jag gick till stallägaren och sa att jag kan inte stå för den hästhantering jag ser här. Sen kontaktade jag lärarna och berättade och sa att jag ville ha en annan praktikplats.

Svaret från både stallägaren och lärarna var ”det var tråkigt att du känner så”. Stallägaren ringde utbildningsledaren som ringde upp Amanda och frågade vad som egentligen hände hänt.

Alla håller varann om ryggen. Och alla vet att det går till sådär, på många andra ställen också.

”Amanda”

Efter att hon sagt ifrån förväntade hon sig att skolan skulle ta till någon åtgärd, som att sluta skicka praktikanter dit eller gå ut till eleverna och uppmana dem att säga till om de såg hård hantering och tvivelaktiga metoder. 

Men skolan gjorde ingenting.

– Jag skulle önska att skolorna hade en policy för praktikställena och en handlingsplan med konkreta åtgärder när sånt här inträffar. Om man skickar sina elever till ett ställe där hästarna får stryk så främjar man ju inte precis en god hästvälfärd.

Bryter mot djurskyddslagen

Det är hästarna som får lida när inget görs, menar hon. 

– Alla håller varann om ryggen. Och alla vet att det går till sådär, på många andra ställen också. Men det handlar ju faktiskt om brott mot djurskyddslagen, säger Amanda.

Att gå till polisen tänkte hon inte på under de här tio-elva dagarna. Inte heller att filma eller fota. 

– Efteråt tänker man att man borde ha filmat, men i stunden då det händer något står man bara där och tappar hakan. 

Amanda tror att det kan vara framgången i sig som kan ha drivit fram beteendet mot hästarna i utbildningsstallet. Det gick bra och de fick allt fler hästar att jobba med, men anställde inte mer personal för det. Pressen på att prestera trissades upp.

– Jag tänker att det gick bra, det gick bättre och bättre, det blev en press. Och sedan spårade det ur.

Amanda heter egentligen någonting annat.