EM kommer betyda mycket för parasporten

Som första gren i EM gick paradressyren. Under tre dagar gjorde Europas främsta ryttare med funktionsnedsättning upp om de ärofyllda medaljerna. För Sveriges del gick det bra med två medaljer – ett silver och ett brons till Louise Etzner Jakobsson. Landslagsledaren Agneta Aronsson är väldigt nöjd när hon summerar dagarna.
– Vi hade en önskan och ett mål om att först och främst skulle alla ryttare gå till final och det uppfyllde vi första dagen, det var härligt, berättar hon för Ridsport.
– Sedan hade vi en önskan och förhoppning att få medalj och det gjorde vi, så vi har nog uppnått det vi önskade – det är en jättebra känsla.

Efter fjolårets framgångar vid Paralympics och att EM nu gått på hemmaplan tror Agneta kommer få en jättestor betydelse för parasportens framtid.
– För folk som inte har sett det här tidigare väcker det uppmärksamhet och det har gett mycket publicitet för parasporten på breddnivå.
– Det har betydelse att man får se hur duktiga ryttarna är och vilka fantastiska hästar som finns, förtydligar Agneta, som nu ser fram emot VM 2018 och då förhoppningsvis med ännu fler ryttare att välja mellan.
– Vi har ganska många ryttare nu, vid mönstringen i januari hade vi tolv ekipage som hade möjlighet att rida internationellt med sikte på EM och så mycket har vi aldrig haft någon gång.
– Några ryttare har fått ny häst så inför VM så kanske vi har ytterligare några till som slåss om platserna.

Publiciteten kan innebära att fler ryttare med funktionsnedsättning kanske söker sig till tävlingsbanorna och att det kommer märkas i framtiden.
– Jag är övertygad om att det här blir en sporre för många ryttare som kanske inte syns omedelbart men långsiktigt.

I dagsläget finns det ett problem att få fram tillräckligt bra hästar. Agneta jämför paradressyrhästarna med hästarna som juniorer och young riders söker.
– Man vill ha välskolade hästar, de behöver inte vara högt utbildade men välskolade.

Som köpare konkurrerar pararyttarna om samma typ av hästar som ryttarna som går från ponny till stor häst, och kanske är det till och med ännu lite svårare för pararyttarna att hitta hästar eftersom deras hästar inte kan vara så högt i blod.
– De hästarna är ganska svåra att hitta i Sverige, juniorerna söker sig ofta utomlands och betalar väldigt mycket pengar för sina hästar, säger Agneta.

Hästarna måste alltså vara mycket välskolade, men de får inte vara trubbiga. Det måste också finnas känslighet för att hästarna ska kunna reagera och vara lyhörda för ryttarnas motorik.
– De har inga ben, de är förlamade, de har skramliga händer och så vidare – det måste vara en superkänslig häst som kan gissa sig till vad ryttaren vill, säger Agneta, och tillägger att så är det ju också för alla ryttare med normalfunktion, men känsligheten hos hästen blir viktigare ju mindre tydliga hjälper ryttaren kan ge.

Att parasporten får så mycket publicitet som den får nu tror Agneta även är bra för hela ridsporten, för parasporten är en viktig del av svensk ridsport, menar hon.
– Det har tydliggjorts mest på ridskolor för där börjar verksamheten, förklarar Agneta.
Parasporten kan tydligt visa vad hästen betyder för många i dagens samhälle.
– I terapeutisk form har den ju det för oss som har normalfunktioner också – hur ska det då inte vara för en ryttare med funktionsnedsättning?

Agneta hoppas att paradressyren kan öppna upp för att ridsport ska ses som friskvård.
– Det är ju helt fantastiskt att man inte kan inse det, ridsport är ju friskvård som inte är av denna värld oavsett om man är frisk eller sjuk eller har en funktionsnedsättning eller vad som, säger Agneta och skakar lite på huvudet.
Hon hoppas nu att uppmärksamheten som parasporten får kan hjälpa till att få upp frågan över ytan.

Agneta Aronsson med svenska EM-laget 2017: Louise Etzner Jakobsson, Anita Johnsson, Lena Malmström och Felicia Grimmehag. Foto: Jenny Schwieler Staaf.