Veterinärt
24 april 2018 19:00
Ridsportplus

En andra chans: Från utdömd till karriär med Grand Prix-drömmar

Rid hästen frisk del 8Fälttävlansryttaren Emeli Alm trotsade dystra odds när hennes häst blev utdömd. Vägen tillbaka ledde till 
en ny oväntad tävlingskarriär med 
lag-SM i dressyr och en dröm om Grand Prix – möt ekipaget här och läs om deras långa resa.

En andra chans: Från utdömd till karriär med Grand Prix-drömmar
Ett år av total vila och rehabilitering gav resultat. Mot alla odds tävlar Emeli och Jonathan igen. Foto: Roland Thunholm

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Emeli Alm, 29, siktar på att starta Grand Prix med sin Jonathan Ess (val f-09 e Sancisco-Boldoni). Det är svårt att tro, eftersom det bara är några år sedan veterinärerna var säkra på att Jonathan aldrig skulle hålla för mer än promenader.

2012 letade Emeli Alm efter en unghäst som hon skulle utbilda med målet att tävla dressyr och fälttävlan. Hästen skulle ha dressyrstam men med bra hopp i sig.

I stallet på Tuthammarens ridcenter norr om Uppsala, där Emeli stod med sin dåvarande häst, fanns en häst på inridning som hon blev rekommenderad att köpa – Jonathan Ess. Han var då tre år gammal. Hon gillade det hon såg i löshoppningen men avgörandet skedde efteråt, inne i stallet.
– Han lade huvudet i famnen på mig, sedan smälte hjärtat, säger hon.

I juni 2012 bestämde sig Emeli för att köpa Jonathan.
– Jag fortsatte att utbilda honom. Jag är fälttävlansryttare och har ingen erfarenhet av att utbilda någon dressyrhäst med gång. Som tur är har jag fått mycket hjälp av Åsa Gamvik som har Tuthammaren, säger hon.

Par i

hjärter

  • Namn: Jonathan Ess (e Sancisco-Boldoni).
  • Ålder: 9 år. Meriter: Debuterat Intermédiaire, placerat sig först och i mitten på alla tävlingar i Msv A–S:t Georges.
  • Aktuell: Startar lag-SM i dressyr i augusti.
  • Namn: Emeli Alm.
  • Ålder: 29 år.
  • Rider för: Uppsala Dressyrsällskap.
  • Om Jonathan: ”Han är min bebis. Han är en speciell häst. Jag har haft en del hästar men han är den som har störst plats i mitt hjärta.”
  • Aktuell: Tävlar i lag-SM i dressyr i augusti.
Expandera
Dsc_0374
Kärlek. Foto: Tove Eriksson

Året därpå, när Jonathan blivit fyra år, började ekipaget ge sig ut på dressyrtävlingar.
– Jag tror inte att han gjorde en enda start under 70 procent. Vi kom ut och startade även lite hopptävlingar. Vi började satsa på kvaliteten och tränade rätt mycket hoppning under en tid, för han var ganska het på hinder och jag behövde få lite hejd på honom, säger Emeli.

Efter kvalitetsbedömningen började besvären. Jonathan blev plötsligt halt. En konstig hälta som veterinärerna inte riktigt lyckades släcka, eller se vilket ben den var på.

– Då behandlades han allmänt med Metacam och blev sprutad i kotlederna. Sedan var det återkommande. Nu i efterhand kan jag sätta det i samband med att det kom under perioder där vi hoppade mycket, säger Emeli.

Lång kamp tog vid

Hältan återkom och blev början på en lång kamp. Det blev inte en enda hel tävlingssäsong ihop för Emeli och Jonathan utan att det var något i vägen.
– Dessutom var han ung och yster och gjorde lite andra saker i hagen, slog på sig och tappade lite skor, säger Emeli.

2014, när Jonathan gick in på sitt femte levnadsår, åkte de iväg på fälttävlansläger. Under lägret fick Emeli blodad tand och tänkte att de skulle satsa på 5-årschampionatet i fälttävlan. Helgen efter  träningen var det tävling på hemmaplan. Då var det återigen något som inte stämde.
– När jag red där hade han en ojämnhet som vi tyckte då, både jag och domarna, att det var höger bak. Efter det startade vi en utredning av honom på Ultuna.

 

Dsc_0048
Emeli Alms mål för Jonathan Ess var att kunna rida fälttävlan. Foto: Tove Eriksson
Ridsport
Veterinärernas dom var tuff. Möjligen skulle Jonathan kunna hålla som promenadhäst. Foto: Roland Thunholm

Hittade ingenting

Men precis som förra gången kunde veterinärerna inte se vilket ben det var. De kollade Jonathans rygg, men utan att hitta någonting.
– I augusti kom de fram till att det var vänster framknä. Vi röntgade och gjorde ultraljud men de hittade inga fynd. Han var aldrig jättehalt, han var bara ojämn. Det syntes att det var något men det var svårt att se det, säger Emeli.De fick en tid för magnetröntgen i september. Då hade misstankar om en ligamentskada börjat uppstå.
– Jag var jätteledsen, för det är väldigt lång konvalescens. Det var jättejobbigt, man har ju bara en häst. Och att veta att han har ont utan att kunna göra något för honom för att vi inte visste vad det var, var oerhört jobbigt.

Jonathan gick på bete under tiden de väntade på magnetröntgen. Efter röntgen tog det tid att få svar – plåtarna hade nämligen skickats vidare till experter.

– När jag fick tillbaka utlåtandet, flera veckor efter magnetröntgen, hade jag gått på nålar och varit jätteorolig, säger Emeli.

Benet var av

Svaret talade om att Jonathan hade en äldre fraktur i ett ben som heter os carpi intermedius. Veterinärerna beskrev det för Emeli som ett litet fyrkantigt ben som är ungefär 1,5 centimer gånger 1,5 centimeter och sitter mitt i karpalleden.

– Benet var rakt av och enligt veterinärerna skulle det aldrig gå att göra något åt. Det gick inte att operera. De sa att om det varit mer flikigt eller något hade de kanske gjort en operation, men inte nu när det var rakt av.

Jag var helt förstörd, jag bara grät. Det här är min lilla bebis.

Veterinärernas dom var tuff – de trodde inte att Jonathan skulle kunna hålla som tävlingshäst igen. Möjligen trodde de att det fanns en chans att han skulle kunna klara av livet som promenadhäst.
– Jag var helt förstörd, jag bara grät. Det här är min lilla bebis. Han är verkligen speciell, han är en sådan som kryper upp i knäet på en i boxen, säger Emeli.

För henne var det inte bara en förlorad tävlingsframtid. Att ha Jonathan som promenadhäst kändes också omöjligt. Hon berättar att valacken, som är en dressyrhäst med mycket blod och energi, var olycklig när han vilat, och trivdes bäst i hårt arbete.

– Dessutom har jag själv inget intresse av en promenadhäst. Jag vill tävla. Då hade jag behövt sälja honom, men jag såg inte att han skulle passa som promenadhäst alls. Jag tror inte att han skulle bli lycklig av det heller, han är liksom en arbetsmyra.

Emeli ville precis som många andra hästägare inte ge upp. Hon började söka vidare, letade efter en ”second opinion” och fick kontakt med en veterinär som jobbade med trav- och galopphästar.
– Han sa att han hade sett liknande fall med galopphästar. Han tyckte att jag skulle ge honom en chans i alla fall, säger Emeli och fortsätter:

– Hade han haft ont när han gick i hagen, att det var en häst som inte mådde bra, då hade jag tagit bort honom. De allra flesta hade säkert tagit bort honom, men jag såg en glad häst som sprang i hagen och busade med sina kompisar. Jag kunde inte förstå hur han kunde vara så sjuk när han såg så pigg ut.

Hoppet tändes

Jonathan hade vilat ett halvår och veterinären rådde Emelie att låta honom få ett års vila. Vad gällde själva frakturen höll han dock med veterinärerna på Ultuna – det fanns inget att göra åt den. Däremot kände han till hästar som visserligen inte kunde gå med samma belastning men där det hade stabiliserat sig.

För Emelie tändes hoppet, i alla fall en gnutta. I september, ett år efter magnetröntgen, åkte de tillbaka till Ultuna.
– Då kände jag att det fanns lite mer hopp. Veterinären tyckte att han var bättre på rörelsekollen, men inte bra. Då tyckte de att Jonathan skulle stå på boxvila till januari, säger Emeli.

Men hon kände sin häst så väl att hon förstod att detta inte skulle gå bra.
– Herregud, han var helvild av den vila han hade haft, han gjorde caprioler i boxen. Jag kände att det inte skulle gå, att han skulle skada både sig själv och folk som hanterade honom.

Han var så besviken varje gång jag kom upp dit och han förstod att i dag ska vi inte göra något.

I stället fick Jonathan flytta till en lösdrift och gå ihop med en shetlandsponny.
– Han var jättepigg och busig och tyckte att det var jätteroligt. Han var så besviken varje gång jag kom upp dit och han förstod att i dag ska vi inte göra något. Jag grinade nästan varje gång jag åkte därifrån. Det var tufft.

Vid nyår satt Emeli återigen på Jonathans rygg och började att sätta i gång honom i väldigt långsam takt. De skrittade i flera veckor, så gott det gick med en överenergisk häst. Från nyår fram till maj red de bara ut i skogen för att stärka valacken.

I maj 2015 flyttades han tillbaka till Tuthammaren. Emeli hade inte känt någon hälta alls när hon red. Ett återbesök på Ultuna visade ingen hälta vid ridning men en liten hälta på böjprov.

– Det kommer han alltid att ha, men han visade ingen hälta rakt fram. Det kunde synas en liten rörelsestörning på böjt spår, men inget under ridning när han blev lite balanserad av mig.

Dressyr i fokus

Veterinärerna hade aldrig kunnat tro att Jonathan skulle bli så bra som de såg att han blivit den dagen på Ultuna. Men ett år av total vila och rehabilitering hade gett resultat.
– De sa ”rid på, håller han inte så håller han inte”.

Själv hade Emeli bara hoppats att det skulle gå att rida Jonathan igen. Men för att orka igenom den tuffa tiden hade hon satt upp en målbild.
– Det jag ställde in mig på mentalt var att vi skulle kunna tävla ihop igen. Jag ville bara tänka framåt och ge honom de möjligheterna som fanns.
– Men jag trodde att jag skulle behöva ge upp, och det var jag ledsen för.

En sak som Emeli däremot redan bestämt sig för var att fälttävlanskarriären var över – det var dressyr som skulle gälla i fortsättningen.

– Om han inte ska ha någon belastning ska vi inte hålla på med hoppning eller fälttävlan. Det kommer fler hästar jag kan rida fälttävlan på, men det är klart att det finns en liten sorg, säger hon.

Ridsport
Emeli pysslar förstås om sin ögonsten på bästa sätt. Foto: Roland Thunholm
Ridsport
Med sikte på lag-SM i augusti matchar Emeli sin Jonathan med variation och lyhördhet. Foto: Roland Thunholm

I september 2016 kom så den stora dagen. De var tillbaka på tävlingsbanan och startade en medelsvår C ihop.
– Jag har gråtit mycket av både glädje och sorg, men då grät jag av lycka. Det var vår första medelsvår C och jag tror att vi var placerade.

Under hösten gjorde de tre starter till.
– Han tyckte att det var roligt och jag tyckte att det var roligt.

Svår gränsdragning

Men resan dit kostade, inte bara känslomässigt. Emeli sticker inte under stol med att det är dyrt att stå med en skadad häst, något hon förstår spelar in för många.
– Vi har lagt mycket pengar på veterinäravgifter. Bara magnetröntgen kostade säkert 6 000 efter att försäkringen var avdragen. Man är inte gjord av pengar, tråkigt nog är det en ekonomisk aspekt också.

– Var drar man gränsen? När man inte vet om det är förgäves att lägga så mycket pengar. Men jag tror att man får känna med hjärtat lite. Jag tänkte att han är värd att försöka rädda om det går.

”Jag tänker ofta på att jag har honom till låns.”

I dag beskriver hon träningsupplägget med Jonathan ungefär som för en unghäst.

– Jag tänker mycket på att han har den här skadan, han vilar mycket, jag rider på varierat underlag och känner verkligen efter. Men än håller han, peppar, peppar.

Emeli tycker att laserbehandlingar är något som hjälper Jonathan.
– Jag kan fortfarande se en ojämnhet när jag longerar honom på böjt spår. Men laserbehandlingen hjälper honom att hålla kroppen fräsch.

Efter alla skadeår har Emeli verkligen lärt känna sin häst, hans kropp och hur han fungerar.
– Jag känner minsta lilla och kan anpassa min ridning eller vilor därefter.

Under våren ska ekipaget fortsätta starta S:t Georges och även Intermédiaire. I augusti väntar lag-SM i dressyr.

– Jag hoppas att vi får vara friska och fortsätta. Jag tänker ofta på att jag har honom till låns. Han håller nu men han kan känna av det här igen när som helst. Sedan om det händer om tre veckor eller om tio år, det vet man inte, säger Emeli.
– Men jag har en dröm om att rida Grand Prix på honom och det har han absolut förutsättningar för.

Bakgrund:

Historia och behandlingar

  • 2009 Jonathan Ess föds.
  • 2012 Emeli köper Jonathan Ess i juni.
  • 2013 Börjar tävla i dressyr och hoppning, samt kvalitetsbedömning.
    April: Hälta vänster fram, utreds och behandlas på Ultuna. Ohalt och igång efter 2,5 månad.
    Oktober: Rörelsestörning. Vilar 1,5 månad därefter ohalt.
  • 2014 April: Rörelsestörning efter ett fälttävlansläger.
    Maj: Vid en tävling på hemmaplan upptäcks en ojämnhet. Utreds på Ultuna, sedan sommarbete.
    Augusti: Magnetröntgen utreds av experter. Utlåtandet visar till slut en äldre fraktur i os carpi intermedius, ett litet ben i karpalleden, på vänster framben.
    September: återbesök på Ultuna,  ordineras boxvila till januari.
  • 2015 Flyttas till en lösdrift tillsammans med en shetlandsponny. Januari: sätts i gång försiktigt, rids i skogen och skrittar i flera veckor.
    Maj: återbesök på Ultuna, ingen hälta vid ridning, liten hälta vid böjprov. Klartecken att fortsätta rida.
    September: tillbaka på tävlingsbanan. Startar Msv C i dressyr. Har sedan fortsatt med starter i Prix S:t Georges och Intermédiaire.

Jonathans behandling

  • IR (infrarött ljus) under rehabiliteringen.
  • Laser under rehabiliteringen och nu vid behov.
  • Solarium under kalla dagar och efter tuffare pass.
  • Stretching efter ridpassen.
  • Massage vid behov.
  • Equiterapi vid behov.

Så tränas Jonathan
Upplägget liknar unghästridning:

  • Rider 2–3 dagar, vilar 2–3 dagar.
  • Känns han stel får han vila eller rids ett lättare pass.
  • Tömkörning minst en dag per vecka.
  • Ridning utomhus på varierande underlag så ofta det går.
  • Markbommar ibland, i stället för hinder.
  • Varierar dressyren för att inte fastna på volter,  försöker hitta linjer att jobba med. Ser till att inte nöta i trav, tar gärna igenom det som behövs i galopp i stället för i trav.
Expandera

Det här var del åtta i Ridsports serie ”Rid hästen frisk”. Missa inte de tidigare fem delarna:
Veterinären: Alla har så bråttom att tävla
Så rider Anna Hassö hästarna friska
Lär dig belasta hästen på rätt sätt
Fokus utomhus ger friska hästar hos dressyrstallet
Felaktig sits – hästen kan få betala priset i form av skador
Flashigare gångarter – men inte bättre hållfasthet hos vävnaderna
Överrörlighet kan bero på medfödd skada

Ridsport
Tillsammans in i framtiden. Foto: Roland Thunholm

Denna artikel publicerades i pappersupplagan av Ridsport, nr 7/2018, första gången.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden