Världen
4 september 20:29
Ridsportplus

”En kväll försökte han droga ner mig”

Del 4 av 6: Knäckta utomlands”Jag har sett tjejer som kommer ner här och jobbar, och som sedan aldrig vill sitta på en häst igen”, berättar Moa som i dag driver eget i Holland. ”Folk blir blinda när de lever i det.”

”En kväll försökte han droga ner mig”
"Du kommer ner med en mentalitet där du redan är hård mot dig själv, och så möter du bara män som bryter ner dig. Hela mitt självförtroende är i princip helt borta”, säger Moa (bilden är arrangerad). Foto: Sandra Nordin Johansson

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Moa” red Falsterbo, Scandinavium och SM som junior och young rider innan hon gav sig iväg till Tyskland. Det blev början på en beridarkarriär som ärrat hennes självförtroende i sadeln för lång tid framåt.
– Ett tag kunde jag knappt sätta foten i stigbygeln utan att tänka att jag skulle förstöra hästen. Jag är långtifrån den jag var när jag red hemma i Sverige. Då kunde jag gå in i en 1,50 och känna mig säker, nu kan jag tycka att en oxer i 1,10 ser stor ut, berättar Moa.

Hon tror det finns en bild i Sverige av att det är hårt jobb som gäller, men få förstår vilket oerhört slit det är och att unga människor kan fara väldigt illa.

För hennes egen del började den mentala nedbrytningen direkt.
– Det spelade ingen roll om jag hoppade felfritt, ingenting var rätt ändå. Det var alltid något. Hade jag lagt på täcke var det fel, hade jag inte lagt på täcke var det också fel.

Samtidigt sov Moa på en madrass på golvet och hade inte ens en tallrik att äta på. Men det var inget hon själv reflekterade över förrän hennes mamma kom på besök.
– Man försvinner in i en bubbla, och jag tänkte väl att jag skulle få en säng när jag förtjänade det. Jag ville inte vara till besvär. Det var inget jag mådde dåligt av för stunden, men egentligen är det rätt sjukt när jag tittar tillbaka.

Haken med jobbet: mannen i huset

Inte blev det bättre när hon kom till en världscupryttare i Holland. Stallet var professionellt med riktiga topphästar, men det fanns en hake: mannen i huset.
– Han var på alla tjejer som jobbade i stallet – och frun blundade för det. Han var på mig också och skickade sms på kvällarna, det blev som en maktgrej.
– En kväll försökte han droga ner mig efter att jag hade passat deras barn. Efter det åkte jag därifrån.

If you want this job, you also have to be my girlfriend.

På nästa ställe var hon ensam med 23 hästar, men det var ingen som behandlade henne illa.
– Det var inga topphästar direkt, men ägarna var verkligen supergulliga. Jag jobbade allt vad jag kunde, men det blev ju ändå många hästar som inte hanns med, säger Moa.

Ser ett tydligt mönster

Hennes egen reflektion är att det finns ett mönster när du som ung söker beridarjobb utomlands.
– Där du vill vara jobbmässigt och där det finns fina hästar, där får du ta mer skit. Jag har sett det mönstret rätt tydligt.

Moa berättar om när hon blev erbjuden jobb av en man som hade fina Grand Prix-hästar. Men precis innan det var dags att provjobba gjorde han klart vilka villkor som gällde.
– ”If you want this job, you also have to be my girlfriend”, sa han. Mot fem GP-hästar skulle jag alltså bli hans ”girlfriend” också, berättar Moa som bröt kontakten där och då.

Med undantag för en kort tid i Skåne jobbade Moa fem år som beridare i olika holländska stall innan hon slutligen startade eget. Efter att ständigt ha blivit nedtryckt är hon luttrad.
– Övergreppsgrejen är inte något som händer överallt, men bristen på respekt och jargongen finns i alla stall. ”That’s how it is”, helt enkelt.

Känner sig inte tillräcklig

När Moa var som längst ner på botten insåg hon till slut att den enda som kunde hjälpa henne upp igen var hon själv. Om ingen annan klappade henne på axeln fick hon göra det själv.
– Jag har alltid varit väldigt hård mot mig själv, och jag åkte utomlands med samma mentalitet. Hemma hade jag en tränare som supportade mig, men här mötte jag bara män som bröt ner mig. Efter två år vågade jag knappt galoppera över en bom av rädsla för att göra fel.

– Till slut kände jag bara att ”det här går ju inte”. Jag måste vara den som ser något positivt. Jag måste klappa mig själv på axeln och säga att ”du red den där linjen jättebra”, medan alla andra står och skriker när du kommer två centimeter fel.

Även om Moa driver eget idag är det fortfarande tungt många gånger. Det har varit en ensam resa att komma på fötter. Att du blir kallad ”värdelös” dagarna i ända är inget du ringer hem om, menar hon.
– Någonstans blir det jobbigt att berätta hur mycket skit du får. Du tycker heller inte att de är dumma som skriker åt dig. De gör inte fel, det är du som inte är tillräcklig. Det är ju därför de skriker på dig, säger hon.

Fotnot: Tjejerna i artikelserien ”Knäckta utomlands” har önskat att vara anonyma. Därför är både namn och vissa detaljer ändrade, och på bilderna gestaltas berättelserna av andra.

Fakta

Om du behöver prata:

Jourhavande medmänniska: 08 – 702 16 80
Öppet dagligen kl. 21.00 – 06.00

Mind: 90 101
chat.mind.se
Öppet dygnet runt.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2020.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden