Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus: Provar på terräng

När rycket hade kommit över mig hörde jag av mig till Bredbergs, Maria och Lena som  brukar träna Saga, och frågade om det fanns något tillfälle för en gammal ledbruten morsa att få vara med på någon träning.

Jag är ponnymamman som vägrar sluta rida. Jag rider lite blandat. Cirka Lätt A i dressyr, hoppar gärna om det är låga hinder. Vi har en hemmasnickrad ”terrängbana” hemma, men jag har aldrig varit på en riktig bana och ridit själv, bara stått på marken och tittat på.

Ett tag fick jag till och med för mig att jag skulle försöka ta fälttävlanskortet. Ibland vet jag inte mitt eget bästa.

Men iallafall. Jag fick haka på Lena, för hon skulle själv åka och träna en häst. Vi åkte till Nääs, en härlig bana i Roslagen som går som en sandad slinga i kuperad terräng. Där finns två varianter av varje hinder, ett stort och ett mindre. Jag tog de små, jag tror de var 70- 80 cm de flesta, men ett var nog omkring 90! Huga!

Det var fint av Lena att ta sig tid med en sån som mig. Fast hon tränar ju kändisarna i Stjärnornas hoppning, och de är ju ibland både totalgröna och ganska speciella, så hon är nog van vid det mesta.

Vi tränade lite på varje hinder, så tog vi några i följd, och sen körde vi rubbet. Jag red bakom henne.

– A då tar vi hela banan då, lugnt och fint! ropade Lena.

Sen såg jag bara svansen på hennes stora, bruna fullblod. När en gammal fältis säger ”lugnt och fint” så innebär det något som en hobbyryttare upplever som Formel 1.

Det var fruktansvärt kul! Hindrena kommer emot en som grejer i ett dataspel. Adrenalinet bubblade som kolsyra i blodomloppet och hästen skyfflade på. Vi hade nog tagit en 8-9 hinder på en sträcka av en knapp kilometer när vi närmade oss ett dike.

Vi kom i galopp i nedförsbacke. Bredvid diket finns en stock med ett nedhopp efter, jag hoppades faktiskt att Lena skulle välja det, men hon styrde på diket. Attans tänkte jag, för diken är läskiga, men jag fick lov att hänga efter.

Nu tittade jag ner eller något. Och tjong! Hästen tvärnitade. Ni vet när man är i luften, och så far det genom ens huvud ”vaffan jag ramlar ju av!!”.

Som tur var ramlade jag på min väl vadderade rumpa. Jag landar alltid på rumpan. Min teori är att det helt enkelt handlar om tyngdlagen: rumpan är tyngst på mig, alltså dras den mot marken snabbast. Rätt bra på sätt och vis för jag gör sällan illa mig.

Det var bara att sitta upp igen och ta sig över det där diket och fortsätta rida banan. Nu kom vattengraven, den plöjde vi som en racerbåt. På slutet fick jag en liten revansch mot mig själv. Vi kom i en brant nedförsbacke med ett nedhopp i, och direkt efter nerhoppet ska man över en så kallad rulle. Lenas häst drog åt sidan vid rullen, men min hoppade! Det var allt lite halvsvårt det där, men jag klarade det. Ha!

Gjorde detta mig mindre rädd när Saga skulle starta sin första enstjärniga? Nej det tror jag inte. När starten gick  i Mantorp trampade jag runt vid vattengraven och hyperventilerade och rabblade böner som en extremreligiös. Ponnyn flög som en gasell över allting, men bilderna jag tog blev usla, för jag skakade så.

I skrivande stund har Saga redan hunnit rida två enstjärniga tävlingar. Andra gången vann hon till och med! Och andra gången var jag lite lugnare, eftersom jag då visste att de klarade nivån.

Nå. Om vi blir vi säkrare på diken kan jag tänka mig att rida mer terräng, för det var så jäkla roligt! Men det där med fälttävlanskortet vet jag inte. Det är ganska stora grejer man ska över om man ska rida en debutantfälttävlan på häst. Jag får se.

/Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus

PS Alla ni andra ponnyföräldrar. Glöm inte bort er själva! Gör något kul ibland för er själva, ni är så värda det!