Etappvis ökad belastning läker senan

Åtskilliga senskadade hästar har fått göra resan längs den långa allén fram till Johan Lenz veterinärklinik i nordvästra Skåne. De kommer från olika håll i landet när ägaren behöver stämma av att träningen sker i lagom dos i förhållande till senans läkning.

Här finns nämligen ovanlig utrustning, UTC, en särskild ultraljudsapparat som innebär att Johan Lenz i detalj kan följa vad som har skett med senfibrerna sedan förra undersökningen.

Han har använt den runt åtta år nu och tycker att den har inneburit en smärre revolution i hanteringen av hästens uppträning efter senskada.

– Jag kom i kontakt med UTC när jag arbetade hos Jonas Tornell i Spannarp, han var först i landet med att skaffa en, berättar Johan Lenz. Sedan köpte jag egen utrustning när jag öppnade kliniken här.

En UTC förmedlar detaljerade bilder av minimala förändringar i fibrerna inne i senan. Till skillnad från ett vanligt ultraljud flyttar den sig i konstant hastighet och i konstant vinkel mot senan. Undersökningen ger objektiva svar, då den samlar och processar samma data varje gång. 

– Det innebär att jag i detalj kan jämföra vad som har skett med senfibrerna sedan förra undersökningen, förklarar Johan Lenz.

Senskador är ofta resultat av mikrobristningar som har uppstått över längre tid. Dessa kommer smygande på grund av en uttröttning i senan, där belastningen gett låggradig inflammation som inte har fått tillräcklig återhämtning. Detta ger en långsam nedbrytning, som visar sig först när senfibrerna blivit så försvagade att de bryts isär och hästen plötsligt blir halt. 

Även akuta övertänjningar genom ett fel- eller genomtramp har oftast sin grund i att senan är försvagad sedan tidigare. 

– Varje senskada är unik och innebär nya utmaningar. Graden av mikrobristningar och vilken sena som är skadad avgör behandling och läkningstid. Gemensamt är dock att det oftast innebär ett karriärbyte för hästen, att skadan läker men hästens arbetskapacitet kommer att ligga på en annan nivå än tidigare, säger Johan Lenz. 

Inledningsvis behandlas en senskada utefter sin omfattning – det kan behövas injektioner med stamceller, PRP eller PRF och stötvågsbehandling. Därefter får hästen vila med försiktig skrittmotion.  

När vätskeödemet i skadan börjar lägga sig och läkningen har startat, inleds ett schema med belastning under fyra till fem veckor på varje nivå. Det är här nyttan av UTC kommer in.

– Belastningen sker i trappsteg, så efter träning sker vila, sedan belastning igen. Denna höjs ganska rejält varje gång. I vilken form som belastningen sker beror dels på skadans art, dels på vad vi tränar hästen att komma tillbaka till – vilket slutmålet är.

Det man vill uppnå med att börja träna ganska tidigt och grenspecifikt är att förhindra att det bildas alltför mycket ärrvävnad i form av oelastisk bindväv.

– Det finns ett fönster på cirka två månader efter skadan, då ny vävnad ska bildas. Det sker genom att tvärgående fibrer bildar ärrvävnad korsvis. Ärrvävnaden är stummare än den vanliga senvävnaden, så det läkta området blir oelastiskt. 

– Men genom att höja belastningen etappvis och ganska rejält varje gång, kan vi dra i fibrerna så att en del av de tvärgående fibrerna i bindväven går sönder, det ger plats för de längsgående, mer elastiska fibrerna att läka. 

Under de år jag har hållit på med UTC har jag lärt mig att bli mer aggressiv i belastningen.

Forskningen bakom att läka senor under belastning har gjorts av den nederländska professorn Hans van Schie, som även har konstruerat UTC-skannern och dess datorprogram. Han är expert på senor och ligament på såväl hästar som människor och anlitas för toppidrottare. 

– Tack vare UTC går det att följa omvandlingen av en stum ärrbildning till en funktionell sådan, säger Johan Lenz. Allt handlar om att våga börja belasta senan, men att göra det rätt så att den anpassas till vad den kommer att utsättas för. Därför är träningen grenspecifik från början.

För en hopphäst läggs hoppning in tidigt och ofta, men med låga språng, till exempel ett rullande schema med hoppning av åtta låga hinder måndag, fredag och onsdag. För travare gäller det att ruscha i intervaller och för dressyrhästen att göra korta ökningar då och då. 

– Under de år jag har hållit på med UTC har jag lärt mig att bli mer aggressiv i belastningen. Möjligheten till uppföljning gör att jag direkt ser när det gäller att backa ett steg, om det har skett en ökad irritation i senan i stället för bildandet av funktionella fibrer.

Det tar vanligen ett år innan hästen blir friskförklarad från en senskada. Fördelen med att använda UTC är att konvalescensperioden kan användas till att träna upp hästen mer effektivt än med konventionell rehab. Den senare brukar omfatta skritt i många månader och därefter en försiktig upptrappning.

Johan Lenz kan luta sig mot sin erfarenhet av ett stort antal senskadade hästar när han konstaterar att risken för återfall är större med det vanliga, konventionella konvalescensupplägget. 

– Det är viktigt att senan anpassas till vad den ska göra och det är just det vi kan åstadkomma genom de här noggranna uppföljningarna. Rehabiliteringen kan styras mer exakt.

Dressyrhäst på väg tillbaka

Lite bus i hagen innebar en skada i nedre gaffelbandsinfästningen
för nu 12-åriga Willad’s Delicious (e Skovens Rafael-Briar) och
dressyrkarriären fick bytas mot mestadels skritt i ett år.

– När jag startade upp henne igen var hon halt lite till och från, berättar ägaren Elisabeth Östberg Roos. 

– Jag fick rådet att släppa henne på bete en längre period, men det ville jag inte, utan bad Johan Lenz om en ”second opinion”. Min tanke var att hon åtminstone skulle komma tillbaka som läromästare till en yngre ryttare.

När Johan Lenz undersökte stoet i mars i år, upptäckte han även en skada högre upp på gaffelbandet. När den uppkommit vet ingen. 

Elisabeth fick hjälp med ett träningsupplägg som inte bara omfattade skritt eller vila. Läkningen har kontrollerats tre-fyra gånger sedan dess genom UTC.

– Det är kul när det mesta visar grönt på dataskärmen! Det betyder att de fibrerna har läkt, säger Elisabeth.

Delicious rids nu fyra till fem dagar i veckan, cirka 40 minuter varje gång, växlat med en dag i enbart skritt.

– Hon ansträngs inte så att hon får mjölksyra och så är jag väldigt noga med underlaget, att det är jämnt och inte alltför mjukt. Nu har vi börjat med lite galoppombyten.

Hittills har läkningen gått bra och Elisabeth vågar tänka framåt igen. Ekipaget tävlade på Msv B:5-nivå när stoet skadade sig.

– Det är kul att vara i gång och träna de svåra grejorna. Jag känner en väldig trygghet i att ha Johan att stötta sig mot i detta, han är realist. 

De här artiklarna publicerades först i Ridsport nr 21/2023.