”Ett av de största uppdragen”

Redan den 11 juli gick Maria Herneks flyg till OS i Tokyo. Det är tolv dagar innan spelen har sin invigning, men hon måste vara på plats när de första dressyrhästarna anländer den 13 juli.  Under mästerskapen är hon Overall Chief Steward och leder ett team med ytterligare nio stewards.
– Det är mycket förberedelser med att fördela träningstider och arbetet mellan stewards, säger 60-åringen som närmast under sig kommer att ha en ansvarig steward per disciplin och en assistent som är hennes högra hand.
– Jag har jobbat med alla tidigare och vi kompletterar varandra väl, fortsätter hon.

En annan del av hennes uppdrag är att ha täta kontakter med de som är ansvariga för respektive gren.
– De ansvarar för själva sport-biten och kommunicerar med organisationen i Tokyo. Det handlar om att det ska finnas hinder och dressyrstaket på plats, att kablar är nedgrävda i tid och sådant.

Blev funktionär vid ryttar-VM

Hennes karriär inom FEI började lite av en slump. Som en ”vanlig” hästtjej halkade hon in och blev funktionär på VM i Stockholm 1990. Kort därefter fick hon frågan om hon kunde vara nattsteward under tävlingarna i Scandinavium, Göteborg. Och några år efter det blev hon vanlig steward.
– Jag har varit hoppdomare också, dömt några SM bland annat. Så jag är van att läsa och tolka regler.

Nu har hon gjort det mesta en steward för internationella ridsportförbundet FEI kan göra. Den riktiga dörröppnaren in i systemet kom när hon flyttade utomlands 1997.
– Det första riktigt stora som jag gjorde var VM i Kentucky 2010, säger hon.
– Att vara Overall Chief Steward på ett OS är ett av de största uppdragen en kan få som steward, säger Maria Hernek, som tidigare haft samma uppdrag vid en världscupfinal.

Hela världens ögon riktas mot OS

Som alla andra som har varit på ett OS vittnar hon om att det är något alldeles speciellt. Hela världens ögon riktas mot arrangemanget där världens bästa atleter i många idrotter samlas.

Eventuella framgångar får mycket större genomslag i respektive idrottares hemländer än vid ett VM, till exempel.

Något annat som gör OS till en extra utmaning för Maria Hernek är att organisationen bakom ett olympiskt spel sällan har samma kunskap om ridsport som de som arrangerar ett VM eller EM.
– Ett OS är otroligt roligt, men också otroligt svårt på ett annat sätt än en VM. Det kan handla om sådana saker som att ta hänsyn till att det är hästar med på prisutdelningar. Och så är det mycket mer formalia kring ett OS, med packlistor för de aktiva och så. Det märks också på förbundskaptener och de aktiva att det är större press.

Rollen för FEI-stewards har fått större betydelse i och med utvecklingen av sporten. Det är de som bland annat ska se till att regler följs på framridning, kontrollera betsling av dressyrhästarna och hopphästarnas bakskydd.
– Vi måste vara väldigt vaksamma på det vi ser, och kunna läsa om en häst hoppar onaturligt eller ”bara” stort. En annan svårighet kan vara när publiken vill att vi ska gå in och agera. Men vi kan inte gå in och göra egna bedömningar. Vårt uppdrag är att se till att reglerna följs.

Har du några tråkiga OS-minnen att dela?
– Det är alltid oerhört tråkigt om någon häst inte går igenom besiktningen. Ryttarna har förberett sig så länge och kanske rest långt och har stora förväntningar. Jag glömmer aldrig när det hände fransmannen Simon Delestre i Rio. Han var så ledsen. Det är i de situationerna man förstår hur stort ett OS är för ryttarna. Så mycket känslor visar de inte annars. Samtidigt är det starkt av dem att stanna kvar och hjälpa sina lagkamrater.

Hur var det med Rolf-Göran Bengtssons Casalls berömda balltramp i London? Det som gjorde att han inte kunde starta finalen?
– Tja… Vi såg det ju dagen före besiktningen, hur Rolf travade upp med Casall bakom stallet och han var halt. Det är ju sådant vi ser, det som händer bakom kulisserna.

Bästa OS-minne?
– Det är från terrängdagen i London. Då stod jag vid startfållan i terrängen och hörde hur det gick som en våg av ljud som följde ryttarna genom banan. Det är ett otroligt minne.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2021.