Familjen Hammarström i USA: Därför är longering i lina skadligt

Ännu en iskall dag i Kalifornien. Vi läste i väderleksrapporterna innan vi åkte att det skulle vara runt 15 grader så vi tog med oss vårkläder, men oj så kallt det är när man står stilla! Efterhand har precis alla kläder tagits ur väskorna och vi byltar på oss lager på lager efter bästa förmåga, men fryser ändå. Men vi fick åtminstone se solen någon timme idag innan det såklart regnade igen.

Dagen började med att Monty gick igenom en av de principer som antagligen är svårast att acceptera för många, nämligen att longering med en lina skadar hästen för livet. Detta oberoende av hur man fäster linan eller vilken teknik man har. Skälet är följande: Eftersom hästen är genetiskt programmerad att gå emot press, alltså pressa tillbaka när något pressar mot dess kropp, (vilket alla vet som försökt få en häst att flytta sig genom att trycka eller luta sig mot den), så reagerar den när linan spänns, genom att böja huvudet utåt och alltså öka spänningen i linan. För att kunna hålla balansen i denna position måste den kompensera genom att böja ryggraden i en onaturlig s-båge. Detta förklaras med mycket tydliga skisser exempelvis i Montys bok ”Från mina händer till dina” och i hans demonstrationsfilmer som man kan hitta på www.montyroberts.com.

Skadligt med lina

Resultatet enligt Monty blir att hästen tränar in ett felaktigt beteende och kroppsställning – att hålla huvudet utåtböjt – som den behåller även vid ridning, vilket gör att det blir svårt att hålla den rakriktad. Beteendet är enligt Monty mycket svårt att komma tillrätta med. I stället förordar han att alltid dubbellongera, det vill säga använda två linor. 

Demonstrationen inleddes med att Monty frågade ägaren till den gula valacken, han som bitit henne, om hon brukar longera honom, och han fick ett jakande svar. Ace som hästen heter släpptes så lös i rundpaddocken och det behövdes inte mycket hästkunskap för att konstatera att han sprang med huvudet böjt ut mot väggen. När han fick på sig en ledtygel på innertygeln som hindrade honom att böja huvudet utåt utan var lätt spänd så att hans huvud måste vara rakriktat eller för att få tygeln slack, lutas några få grader inåt, så hade han uppenbart svårt att trava i balans. Synbart irriterad började han dra med huvudet och när ledtygen inte gav efter, började han bocka. Ändå är den gula valacken inte bland de värsta enligt Monty, utan bara en vanlig häst som då och då blir longerad.

Därefter tog Monty in sin egen häst som aldrig blivit longerad i en lina, och vi kunde alla se skillnaden när denne travade lös i rundpaddocken med huvudet avslappnat, lätt inåtlutat och rak i ryggraden. 

Ingemar testar western – i engelsk sadel

Sedan var det dags att återse de två tvååringarna. Idag lät fuxen Monty sätta på henne duallygrimman när hon stod lös och hon hade nu förstått det här med hur man flyttar benen när man ska ledas. Enligt Monty är denna lilla häst ovanligt samarbetsvillig och läraktig – han påpekade att det ofta tar minst dubbelt så lång tid att komma så långt som han kommit med henne på tre pass, men betonade att alla hästar är olika. 

Nu var det dags för Ingemar att få pröva på westernridning för allra första gången, på Montys egen häst. Till Montys förtret leddes hästen in i rundpaddocken med en engelsk sadel, men det fick duga. Hur det gick? Ja, nog syntes det att detta var något nytt för både Ingemar och hästen, men efter en stund såg det väldigt mycket bättre ut än några minuter tidigare.

Mexikanska tricket

Slutligen fick vi lära oss hur man tränar en häst att självmant komma fram till uppsittningspallen, ställa sig med stigbygeln vid pallen och vänta på att ryttaren sitter upp. Intressant nog var detta något som Monty själv lärde sig av en elev från Mexiko, så sent som för ett femtontal år sedan, det vill säga när han var i 75-årsåldern.

Varpå han bannade sig själv att han under hela sitt långa hästliv inte hade kommit på detta som nu syntes så självklart. Historien var den att hans häst, samma häst som Ingemar just red, hade så pass svårt att stå stilla att det var ett problem för Monty att komma upp på den. Eleven såg detta och erbjöd sig att lösa problemet medan Monty var på en utlandsresa. När han kom hem efter några veckor trodde han knappt sina ögon när hans häst självmant gick fram till uppsittningsblocket, ställde sig med stigbygeln just invid Montys ben, och stod stilla!

När Monty lärt sig tekningen började han visa den på demonstrationer runtom i världen. Drottning Elizabeth II hörde talas om det, blev förtjust och bestämde att alla hennes ponnier så snart som möjligt skulle lära sig detta. Englands drottning var själv då i 80-årsåldern och det blev en stor lättnad för henne att hennes ponnier nu själva kom fram och ställde sig så att hon kunde sitta upp, jämfört med att hon tidigare måste ha minst en och ofta två medhjälpare som hållit i dem.

Dags för Ingemar att få prova om han kunde göra sig förstådd inför Montys häst. Denne var som sagt lärd att svara på smackningar och då gå fram och ställa sig invid uppsittningspallen. Jodå, efter några försök med tydliga smackningar så gick det riktigt bra.

Därför är strykning bättre än klappar

Slutligen fick vi se hur man tränar en häst att lära sig detta. För ändamålet hämtades ett 5-årigt sto av fullblodsmodell, vars ägare stod på läktaren. Hon berättade att hästen var inriden och inte särskilt svår att sitta upp på, men att den aldrig varit tränad i den här övningen eller i något likande. För att träna hästen att förstå detta behövs två personer med var sin longeringslina fäst i grimman. Ryttaren, står på uppsittningsblocket och visar hästen med linan att den ska komma fram. Medhjälparen använder sin lina för att få hästen att förstå att den ska vända vänster sida mot ryttaren, och smackningarna är signalen som hästen så mångingom, när den lärt sig, känner igen och vet vad den skall göra. Väl framme väntar en belöning i form av beröm och att den blir struken över halsen.

Sista förmaningen från Monty när hästen kom fram och blev klappad – löd – ”Nej, inte klappa, stryk den över halsen eller i pannan” Han förklarade att strykningen uppfattas av hästen som något behagligt och därmed en belöning. Klappen däremot är rovdjurets gest, och något i grunden obehagligt som våra välvilliga, utbildade hästar, dock lärt sig tolerera. Och som de tålmodigt accepterar eftersom de vet att människan de har framför sig menar väl och att hon inte förstår bättre.