Familjen Hammarström i USA: Vad du än ser, så kan du alltid åstadkomma förbättring

Dagen inleddes i klassrummet med Monty Roberts.

Han berättade om hur han som ung tränare fick en elev med en häst med ambitioner som han bedömde som ett hopplöst projekt. Monty var själv vid den tiden redan en duktig ryttare som så småningom skulle vinna elva VM-titlar. Eleven däremot hade ett allvarligt synhandikapp efter en olycka – han hade tappat halva synfältet – men hade stora drömmar om att tävla i en specifik westerngren som ställde extrema krav på ryttarens reaktionsförmåga och syn. Dessutom bedömde Monty att elevens häst saknade förutsättningar för att bli bra i grenen.

Knäpp på näsan

Monty beklagade sig över sin hopplösa elev för sin mentor – som läxade upp honom och sa att han blev besviken på hur Monty resonerade. Mentorn lämnade Monty med orden – Vad du än ser, så kan du alltid åstadkomma förbättring.

Monty berättade att dessa ord blivit hans ledstjärna genom livet, och avseende sin elev och dennes häst så fattade han beslutet: Jag ska hjälpa dem att bli så bra som det bara är möjligt! Ett halvår senare var hans elev den bästa på sitt college och vann flera klasser med sin häst.

Han avslutade lektionen med orden:

Om du väljer att hästar ska vara en del av ditt liv – lär dig att förstå dem så bra som möjligt – och – våld är aldrig lösningen, vare sig med hästar eller människor.

Dags att träffa dagens läromästare – hästarna!

Den första hästen var en nybliven tvååring, ett litet fuxsto som tillsammans med några andra hästar skickats till Montys farm från sin uppfödare för att hanteras innan den planerade inridningen och utbildningen till tävlingshäst inom sin westerngren. Hon är uppvuxen hos en granne till Monty – som föder upp westernhästar på stora vidder i flock, helt utan närkontakt med människor. Ingen människa hade någonsin rört henne.

Från vild till trygg

Till att börja med försvarade hon sig mot att bli klappad genom att sparka och försöka bita Monty, men efter en halvtimme med lugna rörelser och utan att skrämmas, hade Monty och hans medhjälpare Maya vunnit hennes förtroende så pass att hon accepterade duallygrimman. Efter ytterligare en stund fick han röra hennes öron och vid sessionens slut lät hon sig ledas och när grimman togs av stod hon kvar hos honom utan utrustning och lät sig klias i pannan, i stället för att gå tillbaks till sin hästkompis som stod i andra delen av paddocken. Detta filmades i sin helhet och filmen kommer att finnas att se på Montys webbplats för den som är intresserad.

Mustangstoet näst på tur

Därefter vad det dags att återse det svarta mustangstoet som igår gjorde sin första join-up. Idag gick det mycket snabbare för henne att komma i arbete och vi fick följa hur hon accepterade att bli sadlad, tränsad och få upp en dummyryttare – en docka – på ryggen.

Detta för att vänja henne vid att ha något som rör henne i sidorna och skumpar runt på ryggen och för att förebygga en farlig situation för hennes blivande första ryttare, och så småningom för hennes ägare som i detta fallet är en kvinna som bara ridit några få gånger. Monty sa att han hade avrått henne på det bestämdaste från att adoptera en så outbildad häst och dessutom en mustang, som enligt Monty är de känsligaste hästarna av alla, eftersom de är födda vildhästar.

Men eftersom kvinnan insisterade och ändå köpte hästen, så gäller nu devisen om att göra det bästa av situationen.

Den lilla Mustangen accepterade hur som helst dockan och dagens alla nyheter till synes utan stress, och fick såklart massor med beröm i form av att bli kliad i pannan, vilket hon utan tvekan uppskattade.

Ace visar tydligt var problemet finns

Slutligen dags att återse den gula valacken Ace, han ni vet som bet sin ägare. Idag berättade ägaren som stod på läktaren att han är extremt tittig och att hon inte kan få honom att ens gå förbi något som ser konstigt ut, och absolut inte gå i vatten.

In kom så traktorn med en gigantisk blå presenning som lades ut i rundpaddocken så att det bara återstod ett smalt spår närmast väggen, men även detta var avskuret av en hoprullad presenning på ena sidan – som skulle likna ett vattendrag. Så lämnade traktorn och Ace leddes in.

”Tyvärr” eller snarare intressant nog, gjorde han oss alla ”besvikna” genom att knappt bry sig om presenningarna över huvud taget. Han travade glatt över ”bäcken” och klev efter ett par minuter springande runt lös, obekymrad ut på presenningen. Så någon tittighet och dess problemlösning fick vi inte se. Även i det här fallet, liksom med bitningen, verkar det i första hand vara ett problem mellan hästen och ägaren.

Rädsla aldrig gynnsamt

Jag ställde frågan om vad Monty anser om att träna hopphästar att gå på saker som kan påminna dem om öppet vatten på tävling. Jag har många gånger hört olika människor säga att det är bra att hopphästar är lite lagom rädda för vatten så de är försiktiga och inte trampar i vattengraven. Monty svarade att hans uppfattning är att det inte stärker några hästars prestation i något sammanhang att de känner rädsla eller osäkerhet. Särskilt inte i en tävlingssituation. Utan att det bästa för att uppnå goda, stabila resultat är att häst och ryttare har gott självförtroende inför alla utmaningar som skall övervinnas på banan, så att hästen kan arbeta avslappnat tillsammans med sin ryttare.

Fortsättning följer…