”Följsam ridning trendade vid UVM – inte hopdragna nackar”

Först av allt, vi har fått se helt överjordiskt fina hästar, fler än någonsin tidigare. Så fina att man knappt tror att det går att tillverka så fina hästar. Och det gör det nog inte. Det måste till gedigen utbildning av erfarna ryttare som vet hur man lotsar den unga hästen till framtida framgångar på tävlingsbanan. Och dem finns det många av på ett sådant här engagemang, det kan jag lova.

Det bestående intrycket är att ridningen har blivit mycket bättre de senaste åren, trots vad du kanske kommer att se eller läsa i olika grupper på sociala medier.

Det härjas mindre med hästarna på framridningen, även om undantag fortfarande finns, och allt fler klarar av att visa fram hästarna i en korrekt form med nosen i eller framför lodplan, fast det inte är någon lätt uppgift på den unga dressyrhästen. Vissa vill inte söka stöd i handen och knäpper av och vissa är inte tillräckligt starka än för att orka bära sig i en korrekt form.

Det finns absolut också hästar som rids med en för stark hand som de försöker värja sig emot, eller att de pullar så mycket att de blir tajta i formen och bakom lod. Det kommer vi nog att få leva med ett bra tag till – om inte reglementet ändras så att de hästarna som beskrivs ovan helt enkelt inte platsar på unghäst-VM. (Och vilka ska då platsa?) Vilket som är rätt väg att gå är inte jag rätt person att säga.

Jag gick bakom kulisserna och kollade när flera hästar som jag ansåg hade alldeles för tajt åtdragen nosgrimma skulle kollas av utsedd FEI-steward i sedvanlig bettkontroll. Inte en enda gång såg jag att kontrollanten undersökte hur hårt nosgrimman eller snokbandet var åtdragen. Tvärtom var det groomen som fick knäppa upp nosgrimman innan stewarden kontrollerade mun och bett. Visst, de ser med vilken kraft nosgrimman öppnas men när de väl har öppnats går ju rimligen inget att bevisa om de inte känt efter själva före.

En check med den svenska lagledaren på plats, Nina Känsälä, ger dock vid handen att det numera oftare händer att ryttare blir tillsagda och får lätta på nosgrimman redan på framridningen, vilket är betydligt bättre än efter ritten redan är genomförd. Därmed inte sagt att det sker ofta.

Men vi ska inte glömma, att jag inte såg det betyder inte att det inte gjordes. Det betyder bara att det inte gjordes på de hästar jag tittade på. Men det är illa nog för det var några hästar som såg ut att ha väldigt hårt åtdragna nosgrimmor.

Sen har vi den här efterföljande debatten som alltid dyker upp eftersom det alltid är någon som hittar någon bild där nosgrimman ser ut att sitta för tajt, eller hästen är för ihopdragen. Vissa klandrar ryttaren, vissa klandrar oss medier för att vi publicerar sådana bilder.

Jag har av förklarliga skäl svårt för dem som vill skjuta budbäraren, det vill säga Ridsport och/eller andra tidningar. Vår uppgift är inte att försköna verkligheten. Men man ska vara klar över att de här debatterna kan få allt annat än önskvärd effekt. Motståndarna (det är vi väl alla för övrigt till för hårt åtdragna nosgrimmor och för ihopdragna hästar?!) inser nog inte att det som händer när det startas rena drev efter ryttare är att redan i fotografens kamera väljs de bilderna bort, innan de går till redaktionerna. Fotograferna vill inte vara de som ligger bakom att en ryttare får löpa gatlopp i sociala medier. Det vill nog ingen inom sporten. Men om verkligheten aldrig visas kommer den heller aldrig att ha en chans att förändras.

Vill du ha förändring får du engagera dig politiskt eller påverka på det sätt som vi faktiskt gör i en demokrati. Att sitta och spy galla på nätet kommer förmodligen inte att åstadkomma någon ändring alls.

Jag vill understryka att i år var det verkligen inte många fall av dålig ridning. Jag fick en fråga från hemmaredaktionen om jag skulle skriva om hopdragna nackar som en trend vid årets unghäst-VM, men nej, det var INTE en trend. Trenden var fin, följsam och harmonisk ridning med fler hästar i önskvärd form än tidigare. Genom att belöna och hylla det korrekta kommer vi snabbare att nå målet än om vi hänger ut enskilda ryttare och hästar. Tror jag.

Och belöna det korrekta gjorde verkligen årets domare. De vill inte bara se korrekt ridning, de ville se glada hästar, happy athletes, det var de som fick de riktigt höga poängen och som i de muntliga kommentarerna lovordades för ekipagets harmoni och ryttarens goda ridning. Härligt att höra och se, låt oss fortsätta så, för hästarnas skull.

Sen måste jag bara än en gång få tala om hur glad jag är över att Jan Pedersen, ordförande för World Breeding for Sport Horses Federation, höll sitt löfte till mig efter UVM i Ermelo 2019, att se till att arrangören i Verden ordentligt skulle uppmärksamma uppfödarna till de främsta hästarna, vilket inte skedde i Ermelo.

Det gjorde den tyska arrangören med besked.

Alla uppfödare på plats ombads komma in på banan till prisutdelningen (och de som inte kunde komma företräddes av sitt avelsförbunds representant) för att ta emot en stor blomsterkvast, diplom och publikens jubel när deras namn lästes upp i högtalarna. Andreas Helgstrand gav till och med Jovians segertäcke till uppfödarna Eef och Leoni Ten Bosch.

Härligt, utan uppfödare ingen häst och därmed inget unghäst-VM, även om det självklart också krävs ett team – med ryttaren i spetsen – runt hästen för att nå framgångar. Men är det ett mästerskap mellan avelsförbunden måste också uppfödarna hyllas. Fortsätt så, WBFSH!