”För oss gäller det att kunna göra hästen själv”

Ann-Catrin ”Ancan” Carlsson är A-tränare i hoppning och senior advisor för hoppningen. Som sådan ingår hon i teamet som ska stötta det svenska hopplandslaget på vägen mot mästerskapsmedaljer. I Falsterbo var Ann-Catrin en del av Henrik Ankarcronas bollplank, ihop med landslagsveterinären Rasmus Westergren och equiteraputen Silvia Torresani, men hennes roll sträcker sig längre än så.

– Framförallt handlar det om att stötta Henrik där det behövs, men jag reser också som chef d’equipe på de trestjärniga nationshoppningarna. Där förbereder vi en del ryttare mot femstjärnigt samtidigt som vi låter de yngre och så många som möjligt få chansen att rida nationshoppningar, berättar Ann-Catrin.

De trestjärniga nationshoppningarna utgörs av Longines EEF Series, där bland andra Stephanie Holmén, Erika Lickhammer, Erica Swartz och Antonia Pettersson-Häggström har varit med och säkrat en finalplats åt Sverige i Warszawa i september.
– Det är en väldigt bra erfarenhet för dem att rida de nationshoppningarna. De är ju redan erfarna, men det är bra om man exempelvis har yngre hästar eller behöver etablera sig mot det femstjärniga, säger Ann-Catrin.

Serien skapades av det europeiska ridsportförbundet, EEF, med syfte att ge ryttare och hästar på väg upp en möjlighet att utvecklas genom att tävla på hög nivå. Det är också ett tillfälle att stärka det nationella lagbyggandet och överbrygga klyftan till den högsta divisionen. Deltagande länder uppmuntras också att involvera sina yngre talanger.
– Man måste ha minst en U25 med i teamet och alla lag är garanterade två rundor, så det är väldigt utvecklande.

Pusha eller backa

Det svenska landslagsteamets arbete med de svenska ryttarna, som exempelvis på plats i Falsterbo, är ett konstant skruvande på allt som kan bli bättre.
– När det gäller de som är på väg upp och lite nyare ekipage har vi en ganska bra samsyn kring vad som behöver förbättras och kvaliteten på hästarna. Vi försöker ge input kring detaljer och vara ett stöd för ryttarna, förklarar Ann-Catrin.
– Vår roll är att skapa förutsättningar för att de ska kunna prestera så bra som möjligt – genom att ta bort moment runt omkring som inte behöver vara där.

Vi försöker ge input kring detaljer och vara ett stöd för ryttarna. Ann-Catrin ”Ancan” Carlsson

Hur ser analysen ut i den trestjärniga serien?
– De ryttare som vi har haft med i år har generellt väldigt hög kvalitet. Där kanske vi mer diskuterar vad som är en bra matchning för hästen, hur de kan gå vidare i sin tävlingsplanering och hur man ska befästa det långsiktigt. När man behöver pusha och när man kanske behöver backa.

När det gäller de mästerskapsaktuella ryttarna började arbetet med att toppa formen till VM i Herning redan förra året. Normalt sett tittar man på när mästerskapet äger rum, vilka ekipage som är aktuella på den långa listan och sedan gör man matchningen ”baklänges” från datumet för mästerskapet.
– Vilken är den sista tävlingen och vad är viktigt? Sedan försöker man ta det därifrån och bakåt, så att hästarna inte har gått för mycket eller är klara för sent eller för tidigt. Man går alltså baklänges från augusti så att det blir rätt antal tävlingar och rätt tävlingar. När ska man rida enskilt och när ska man rida nationshoppning? Den dialogen har Henrik hela tiden med de ryttarna, förklarar Ann-Catrin.

Dialogen är viktig

Hur detaljerad input får ryttarna?
– De flesta har ganska bra upplägg, men för oss är det viktigt att skapa en kommunikation där ryttarna också vill ställa frågor till oss. Att de vill ha vår input.
– Det är en tvåvägskommunikation, men för att hitta dit måste man bygga ett förtroendekapital och det tycker jag att vi har gjort genom åren. Vi har en väldigt öppen och bra dialog med ryttarna. Även ryttarna sinsemellan har en bra dialog. VM-laget har till exempel ridit ihop i 25 år, om det räcker. De har en väldigt bra dialog.

Att ryttarna vill prata och ställa frågor är en viktig bit. Ann-Catrin ”Ancan” Carlsson

Ann-Catrin har också följt många av dagens up and coming seniorryttare som juniorer och young rider.
– Jag har följt dem länge och vi känner varandra väl. Då blir det också en bra dialog, för man har gott förtroende för respektive kunskap som finns i ledarteamet.

Dialogen med ryttarna är en nyckel till framgång.
– Att ryttarna vill prata och ställa frågor är en viktig bit. Att vi kan komma med lagom input och grotta ner oss i detaljer.

Stort hopp uppåt

Nyss avgjordes EM för junior, young rider och children i spanska Oliva och där dominerade samma länder som är starka på seniorsidan, medan Sveriges unga ryttare fick kämpa i uppförsbacke. Bäst gick det för childrenryttarna, där Sverige var sexa i lag och nära individuell medalj.

Det är tillräckligt svårt på junior, men young rider är ett stort hopp uppåt. Henrik Lannér

– Vi har duktiga ungdomar och fina hästar, men det är ingen hemlighet att det är mycket svårare att hänga med och vara konkurrenskraftig på young rider. En del lag har ryttare som rider femstjärnigt där de hoppar mot Malin och Peder, och de ska vi tävla mot.
– Det är tillräckligt svårt på junior, men young rider är ett stort hopp uppåt. Vi har inte heller lika många hästar som en del andra länder, säger Henrik Lannér, landslagsledare för juniorer och young rider.

Både Lisen Bratt Fredricson och Jens Fredricson har uttryckt oro kring just återväxten. Medelåldern i det svenska hopplaget är relativt hög och sett till vad exempelvis Storbritannien med flera länder visar upp med flera femstjärniga stjärnskott i young rider-ålder, står Sverige sig slätt.

I sin roll som senior advisor har Ann-Catrin ett extra öga på återväxten, både när det gäller hästar och ryttare. På hästsidan ingår hon exempelvis i uttagningskommittén till unghäst-VM i hoppning. När det gäller ryttarna är hon bland annat involverad i Svenska Ridsportförbundets ryttarutvecklingsprogram, och är med på landslagsträningar för de unga ryttarna.

Göra hästen själv

Ann-Catrin ser att Sverige har väldigt bra childrenryttare, många duktiga juniorer, fina hästar och även kapabla young rider-ryttare.
– Men steget från att vara en väldigt framgångsrik junior till att vara young rider och U25, där du behöver en riktigt bra svårklasshäst, där har vi det lite tufft i Sverige idag.

Alternativen är att producera sin häst själv och göra det väldigt bra, eller köpa färdigt.
– Och det vet vi alla hur dyrt det är att köpa svårklasshästar, så det är tufft. Hela Europa vimlar av kapitalstarka människor som dammsuger marknaden.

Hela Europa vimlar av kapitalstarka människor som dammsuger marknaden. Ann-Catrin ”Ancan” Carlsson

– För oss gäller det verkligen att kunna göra hästen själv, i alla fall för de flesta. Det är få förunnat att kunna köpa en färdig häst. Det är ju ett jättejobb och därför är det kanske ännu viktigare att man är tidig och lär sig att träna, utbilda och matcha hästar rätt.

– Ibland kan jag tycka att det är ett väldigt tävlingsfokus och vi har många ryttare som är starka inne på banan, men man måste också kunna utveckla sina hästar själv. Det behöver man göra i slutändan.

Hästarna är en sak – men har Sverige ryttarmaterialet?
– Det är säkert så att vi har ryttarmaterialet, men du måste leva i detta ”twentyfourseven”. Du måste verkligen nörda ner dig och vilja söka kunskap. Du behöver vara öppen och nyfiken, titta på hur de andra gör och rida rätt tävlingar. Ibland är man väldigt duktig på hemmaplan, men sedan när man kommer ut är det 250 young rider till som är precis lika bra och bättre. Du måste hela tiden vara vaken för att utveckla dig.