Fördjupning: En konst att få sadeln rätt

Visst är det bra att vi hästägare blir mer medvetna om hästens anatomi och vad som krävs av utrustningen. Men det kan också gå till överdrift, där hästägaren kanske inte är fullt så kunnig som hen tror. Just nu gäller det bogfrihet, som syns i nästan varje sadelannons och som många efterfrågar hos sadelmakaren.

– Bogfrihet är inget tillval. En sadel som är korrekt tillpassad ger full bogfrihet för hästen, när sadeln ligger korrekt kommer bogfriheten också, säger Mia Sunnman, sadelmakaremästare. 

En annan trend som vi kanske borde ifrågasätta mer är franska sadlar, som Mia Sunnman kallar dem. Det syftar på hoppsadlar av franska märken som är
extremt slimmade och med så lite stöd som möjligt. 

– Många ryttare är nyfikna och vill prova, men så köper man en sådan sadel och inser att det kanske inte var så bra, bakvalvet och stödet kanske behövs. 

När hästen hoppar över 1,45 kan det vara skönt att slippa bakvalvet som smäller till i rumpan, men i en 80-klass är språngkurvan annorlunda. Dessutom behöver proffsryttarna oftast inte stöd på samma sätt. 

– Om hästen dessutom är ung, vobblig och obalanserad kan det vara bättre med en lite djupare hoppsadel som ger mer stöd och kontroll, säger Mia Sunnman. 

Stora knästöd en trend

För dressyrsadlar är trenden att gå bort från de extremt stora stöden. 

– Det var en väldigt stark trend med stora knästöd, som slog igenom runt 2009. Det har tack och lov tonats ner nu, ryttarna har lärt sig analysera sina sitsar eller ta hjälp av någon. 

På billigare sadlar stoppade man helt sonika dit stora knästöd utan att göra om sadeln i övrigt, berättar Mia Sunnman. 

– Då får inte ryttaren plats, och man gjorde då sadeln större i sits-tum, och då blir sadeln allt för lång och ryttaren hamnar bakom hästens bärpunkt. 

Bärpunkten är området precis bakom manken, ungefär tio centimeter. 

– Sätets djupaste punkt och hästens bärpunkt ska mötas.

För trångt är vanligt

Sitsexperten Mari Zetterqvist Blokhuis anser att sadeln inte får klämma fast ryttaren. 

– Det är vanligt att se sadlar som är för trånga för ryttaren. Om rumpan inte passar i sadeln kommer ryttaren att hamna på bakvalvet, och om man inte hamnar i den djupaste delen av sadeln kommer benen att hamna fel, säger hon.

Mellandelen av ryttarens kropp, det vill säga området mellan höftbenskammen och ner till knäna, är det viktigaste området och för att sitta rätt gäller det att inte hamna vare sig för långt fram eller för långt bak i sadeln. 

– Det såg jag när jag forskade om sitsen för ett bra tag sedan. Vi hade en panel som skulle bedöma ryttares sitsar och vissa sadlar gjorde så att ryttarna hamnade i fram- eller bakvikt. 

Titta efter att sadeln är jämn, att det verkligen blir som en skål, så att inte vare sig fram- eller bakvalv är högre. Det är bättre med en sadel där ryttaren kan röra sig, säger Mari Zetterqvist Blokhuis.  

Det ska inte kännas som att du behöver trycka dig ner.

Mari Zetterqvist Blokhuis

För att sitsen ska bli optimal gäller det också att kåporna är lagom långa för ryttaren. 

– Långa lår, eller överskänklar, kräver längre kåpor, men sådana kan göra att en kort ryttare inte når ner med underskänklarna nedanför kåporna. När man sätter sig ner ska det kännas bekvämt, det ska inte kännas som att du behöver trycka dig ner. 

Mari Zetterqvist Blokhuis hade själv en sadel som ställde till med problem. 

– I den var jag tvungen att klämma mig ner. Jag fick ont i ena höften och fick gå till kiropraktorn. Bra blev det först när jag bytte sadel, i kombination med avsutten träning, säger hon. 

En ny studie, som förvisso genomfördes i samarbete med sadeltillverkaren, kom fram till att mjukare vulster gjorde det lättare för ryttaren att följa med i hästens rörelser. 

– Om vulstren är stora och hårda slår man i dem. När hästen skjuter på flyger man upp, och när hästen sätter ner hoven flyger ryttaren framåt-nedåt. Man kan tycka att det är lite logiskt att det sätter stopp om man slår i vulstren.

Apropå forskning finns det ont om sådan när det gäller sadlar. 

– Hur många sadlar uppfinns inte, och hur lite forskning finns det? Sadlar är ett komplext område, säger Mari Zetterqvist Blokhuis.

Mer öppen sits

Äldre ryttare går ofta ifrån de djupa sadlarna och önskar en mer öppen sits för att få mer frihet åt höftleden, som brukar ge sig till känna, berättar Mia Sunnman

– Ett tecken på att knästödet är för stort eller att sätet är för djupt är att ryttaren får ont i ländryggen, eftersom den ansträngs för att ryttaren ska orka bära upp sitt överliv. Ryttaren upplever ofta att han eller hon tippas fram i sadeln då. Coren, eller magmusklerna, är satt ur spel i detta läge och ryggen får då kompensera.

En stramande, ömmande känsla i ljumskarna förekommer om stöden hämmar. Dessutom kan hästen uppleva att en låst sits ger ryck i sadeln, vilket gör att den inte kan jobba genom hela ryggen. Men mindre knästöd är inte allena saliggörande. 

– En mer öppen sits erbjuder en bättre följsamhet i höft. Men mindre knästöd kan även bidra till en mindre låst överskänkel och höft, säger Mia Sunnman. Alla vill vi ju vara mer följsamma och mjuka ryttare. Men ibland kan sadeln verkligen hämma.

Kan ändra kåpan

I dag finns mer genomtänkta modeller där kåpan ändrats för att ge ryttaren
support utan att sadeln behöver bli större, berättar Mia Sunnman.  

– En mer framåtskuren kåpa gör så att knästödet får plats utan att störa ryttarens vinklar. Men alla hästar kan inte ha en sådan sadel, det gäller att hitta en kombination som fungerar. Extra stora bogar och en framskuren sadel med jättestora knästöd är inte optimalt, då är det bättre med mer bogfria sadlar där man tar bort en del av bossan för att ge plats åt bogbladets rörelse.

 Kanske borde då alla sadlar ha mycket mer bogfrihet, trots allt? 

– Det går inte, det är jätteviktigt att ha tryckfördelning. Problemet är att sådana sadlar ligger väldigt bra på den typ av häst som verkligen behöver den där friheten, men om du lägger den på en häst som är normal i sin anatomi har sadeln en tendens att kollapsa fram, för det finns inte tillräckligt med bossa framtill som kan tryckfördela, säger Mia Sunnman. 

Aveln ger korta ryggar

Det är aveln som lett fram till att många hästar fått korta ryggar. 

– Bogbladet är nästan placerat på sadelläget, hästarna har extrem frambensrörelse, vilket gör att bogarna rör sig mycket och där kan en sadel med mer bogfrihet vara till stor nytta. Men inte på en normalbyggd häst, säger Mia Sunnman. 

Dagens hästar blir korta i anläggningarna och är ofta lite lätt överbyggda, för de har också långa bakben. 

– Och så ska man få plats med en sadel utan att störa vare sig länden eller bogarna. 

En ryttare med stor rumpa på en sådan häst ställer ytterligare till det, men det brukar dock gå att lösa, menar Mia Sunnman. 

– Man får titta på hur sadeln är byggd. Kanske kan man inte ha det där djupa sätet om man har rumpa eller kraftig svankrygg, kanske får man ta bort en del av bakvalvet för att inte ryttaren ska hamna i en låst sits. En mer öppen sits bidrar till en följsam höft, så att ryttaren kan följa med i hästens rörelser. 

Vissa ryttare kan helt enkelt inte sitta i vissa sadlar. 

Mia Sunnman

En låst sits visar sig genom att ryttaren inte kommer till avspänning. Det kan yttra sig genom till exempel guppande nacke eller flaxande skänklar. 

– Vissa ryttare kan helt enkelt inte sitta i vissa sadlar. 

Bäcken och sittben kan se olika ut, och höfternas vinklar spelar stor roll. En del kan uppleva svåra smärtor i höften om man rider i en för bred eller för smal sits. 

– Den som har stora problem bör vända sig till någon som håller på med bäckenmätning eller sitsoptimering. Jag tar ofta emot kunder med sådan information och hittar en lösning som ska funka både för ryttaren och hästen.

Ull eller fram?

Hur är det då med val av stoppning: foam eller ull – vilket är bäst?

– Jag stoppar med hundra procent fårull. Det är ett naturmaterial som har lätt återfettande egenskaper och som transporterar bort fukt fint. I dag är syntetull det vanligaste. Det finns bra syntetull, men det finns också riktig skit-ull. När man köper en ny sadel är det bra att välja en ullstoppad, men fråga gärna vilken typ av ull det är, att säga att sadeln är ullstoppad är ingen garanti för äkta ull.

Musklerna försvinner

Som sadelmakare får Mia Sunnman se en hel del hästar och sadlar. Hon slår fast att det vanligaste felet är att sadeln är för trång för hästen. 

– Om sadeln är för trång i vidden trycker det bakom bogbladen. Hästen kan inte bjuda på bakifrån om inte framdelen kan svara upp. Den kan inte heller välva sig i bröstryggen, för då gör det ont. Då väljer den att sänka sin rygg och gå med lite hög nacke, för när hästen sänker nacken höjs och expanderar bröstryggen.

Ibland blir sadeln så trång att musklerna bakom manken försvinner, vilket syns som gropar. Ett annat vanligt problem är att sadeln är för lång. 

– Det är lika skadligt som en för trång sadel, det blir tryck på länden och då gör hästen alllt för att inte gå fram. Den tappar bjudningen, den vill inte röra på bakbenen för då måste ryggen ta emot trycket från bossorna i bak. 

Det här visar sig genom ömhet bakom sadeln eller under bossan. Hästen kan också få ödem, en upphöjd svullnad som inte går bort, eller en grop där bossan
suttit. 

Välj rätt bossa

Okej, vi har de nya korta hästarna och så får inte sadeln bli för lång – det låter lite som en omöjlig ekvation. Men Mia Sunnman har ett knep som hon tror att många hästägare inte känner till. Det handlar om hur bossan är uppbyggd. 

– Man kan välja en rundbossa, där hela materialet är draget upp och fäst under pipingen i bakvalvet. Det gör att sadelns huvudanläggning slutar innan bossans bakre kant. 

Kilbossan, den andra typen, är sydd med en kil på utkanten av varje bossa.

– Det är bra på en häst med längre rygg som behöver mycket tryckfördelning av vikten. Men det fungerar inte när hästarna blir så korta i ryggen. Om kilarna dessutom är lite raka i formen kan de borra sig ner i länden.  

I premiumsegmentet går det ofta att välja rundbossa, medan det är mer ovanligt när det gäller billigare sadlar. 

– Kilbossa är enkel och går snabbt att göra. Att tillverka rundbossa är en svårare teknik och det tar tid. Men om man ska komma till rätta med problem får man ibland hosta upp vad det kostar att få rätt typ av sadel. En tröst är att det finns betydligt fler valmöjligheter ju dyrare sadeln är, säger Mia Sunnman. 

Billig kan vara bra

Hon säljer sadlar för mellan 15 000 och 60 000 kronor. Men en billigare sadel kan faktiskt vara bra, särskilt för den som har unghäst, menar hon. 

– Om sadeln har en bra bom och man kan ändra vidden och stoppa om sadeln för att senare satsa på en bättre sadel, så är det helt fine för mig. Hästen kommer att ändra sig. 

Särskilt krånglig förändring kan komma när hästen är sex–sju år, när manken kan växa. 

– I värsta fall skjuter den upp som en hajfena och det saknas muskler runt omkring. Då blir alla sadlar för breda. Men det brukar stabilisera sig inom en sexmånadersperiod. Ibland går det att lösa med paddar, något som även gäller hästar som fallit ur.

– Det viktiga är att man märker när det är dags att ta bort padden, för annars är det lika illa som att rida med en för trång sadel. Många missar det. 

Det är svårare för den som har en häst som går upp i vikt. 

– Många ponnyägare har ett ess i rockärmen, de kör barbackapadd över sommaren eller har en till sadel som är vidare. En del har utbytbara koppjärn.

Bommen – en viktig del

Sadlar med koppjärn gör att det går att ändra vidden i sadeln. Det låter ju smidigt, men det finns nackdelar, enligt Mia Sunnman. 

– Sadlar med utbytbara koppjärn har inte lika lång livstid. Det blir väldigt mycket rörelse i bommen, den ska kunna vidgas eller tryckas ihop. Det blir en annan typ av belastning och inte lika stabilt som en träbom, säger Mia Sunnman. 

Sadlar med koppjärn har en sorts kompositbom och den blir lite trött och böjlig med tiden. En överflexibel bom är inte bra, det skapar skadliga tryckpunkter. Även en sådan sadel bör kontrolleras regelbundet. 

En bom tillverkad i komposit, vilket är en benämning på plastblandning, kan ofta värmas om. 

– Det kan lösa problem temporärt. Men om hästen har musklat på sig över hela ryggen vill man att sadeln ska vidga sig även i midjan, där ryttaren sitter. Då kan en plastbom bli begränsad och då går de flesta över till en träbom som kan erbjuda bredare anläggning.  

En bred kanal är inte någon garanti för en bred anläggning, påpekar Mia Sunnman.

– Om bommen är väldigt smal i midjan ligger bossorna utanför bommen – och bossornas uppgift är att tryckfördela från bommen. Men plastbommar är ofta ett ganska bra val ekonomiskt, och det finns många bra märken som har plastbommar. 

Den som väljer en bom av kolfiber måste ofta skicka in sadeln till fabrik för att kunna förändra bommen, medan andra kan värmas hos en sadelmakare eller sadelförsäljare. 

De här artiklarna publicerades först i Ridsport nr 7/2024.