Forskaren: ”Ridsporten skjuter sig själv i foten”

För Petra Andersson, som forskar i filosofi, är debatten om hästvälfärd vardag. Från sin bas vid Göteborgs Universitet forskar hon sedan flera år om hästkulturer. Hon är även hästtjej, och känner hur marken gungar.  

– Jag vill inte tro att det står hästar i långa rader i tävlingsstallen med märken efter våld. Men om det är vanligare än vi tror blir det svårt att älska hästar och sporten samtidigt, säger hon.   

Har ridningen blivit bättre eller sämre?

– Jag vet inte. Jag började på ridskola 1974 och har i hela livet sett ryttare som till exempel bänt ner hästars huvuden. Det som blivit bättre är att vi är bättre på att se tecken på obehag och smärta. Fler tar också bilder.

Håller tystnadskulturen på att krackelera?

– Det är rimligt att tro. Det finns en ny syn på djur på cirkus och i djurparker och hur hundar tränas. Så varför inte på hästar? Fler och fler hästskötare törs berätta. Anonymt visserligen, men det är lätt att förstå.  

Vad leder detta till?

– Det blir spännande att se. FEI och SvRF har hittills skyddat sporten men varit lite väl blinda för vilka som bär upp den. En stor publik är en förutsättning för proffsen och just nu finns en stark känsla av svek. Det har visats upp något som inte alls var som det verkade. Trots det tar stjärnor som Kittel och Werth över hästar från Helgstrand. Tydligen anser de inte att det skadar deras varumärken. Det visar hur hästvärlden fungerar. Man är mer lojal med sporten än med hästarna. 

– Öppenhet är bästa strategin men ridsporten gör konsekvent tvärt om och skjuter sig själv i foten.   

Vanligt folk kan vända oss ryggen

Vad tror du om sportens framtid?

– Jag hoppas att debatten inte tystnar. Djurskydd är en politisk fråga som alla får tycka något om, även om man inte ridit Grand Prix. 

– Det är ju möjligt att vanligt folk som rider och eller gillar hästar till slut vänder sporten ryggen och inte går på stora tävlingar. Det får i så fall stora konsekvenser.

Kan det bli förbjudet att tävla med hästar?

– Det kan det så klart bli. Men det sitter långt inne. Det är en kulturell grej med gamla traditioner. Och svensk lag gäller bara i Sverige. Att hästar flyttar utomlands kanske inte är det bästa. 

Skam och skuld är inte så konstruktivt. Då är det bättre att se med öppna ögon på problemen.

Klarar sporten att ändra sig inifrån?

– Det är möjligt men det kommer att kosta. Blodsregeln var inte smärtfri att införa, men det gick. Det är alltid svårt att lära om och de som inte lyckas ändra sig kanske inte ska få tävla. Samma sak med stewards. Där behövs mer utbildning.

– Visst är det bra om hästvärlden kan agera på egen hand. Men politik och myndigheter är starkare. Med nya lagar skulle djurskyddet kunna utvecklas.  

Kan forskning påverka utvecklingen?

– Det tycks som om forskning som kan bidra till sportens utveckling tas emot bra. Men forskning som omprövar exempelvis ledarskapsteorin har svårt att landa speciellt väl i stallmiljö. Det bekymrar mig. 

Borde ompröva vad vi lärt

Hur har du själv påverkats?

– Jag är mer på min vakt nu. Jag vill hålla på med hästar men frågar mig själv vad vi håller på med. Det obehaget borde alla ha. Jag önskar vi kunde ompröva vår föreställning och vad vi lärt. 

Borde vi skämmas kollektivt?

– Lite grann kanske. Men skam och skuld är inte så konstruktivt. Då är det bättre, och modigare, att se med öppna ögon på problemen.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 6/2024.