Världen
25 november 2020 10:22
Ridsportplus

Från råhud till järn

HästskorKrigaren Djingis Khan upptäckte att hud kunde 
användas för att få hästar mindre ömfotade. Men inte förrän på 1700-talet började människan anpassa skorna efter hästarna i stället för tvärt om.

Från råhud till järn
Redan för tusentals år sedan skyddade människan hästens fötter. Djingis Khan satte råhud under hovarna. Illustration: iStockphoto

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Det är oklart vem som uppfann hästskon, men den anses ha haft mycket stor påverkan på samhällsutvecklingen, eftersom skorna gjorde att människan kunde färdas längre till häst. Under antiken använde greker och romare sandaler som flätats av växtmaterial.

Skrifter från den grekiska författaren Xenophon, som levde under åren 430-354 före Kristus, betonar hur viktigt det är att krigshästarnas hovar är försedda med hårt horn. Lämningar efter romarriket visar att järnskor använts, dock troligtvis bara vid speciella tillfällen och då snörda på hoven.

Djingis Khan satte råhud under hovarna på 1100-talet.

De första säkra uppgifterna om att skorna spikades fast på hoven med söm anses vara skriften Tactica av kejsar Leo (886-991).

Hovarna verkades för att passa skon

I Norden spikades en tåbrodd fast i hovens vita linje som halkskydd. I dag går den under benämningen vikingabrodd. Men länge verkades hovarna för att passa skon, i stället för tvärt om. Inte förrän vid de första veterinärskolorna på 1700-talet började vetenskapen spela roll. Då fick hästens fysiologi ligga till grund för skornas utformning.

Tillverkningen av hästskor mekaniserades på 1800-talet. I dag finns skor av aluminium, plast, gummi och blandningar av metaller, men de flesta skor ändå sina hästar med skor av järn.

På Veterinärmuseet i Skara finns en särskild avdelning för hovslageri. Där guidar den pensionerade hovslagaren Bertil Samuelsson bland hästskor och verktyg.

Hästarna var mindre förr

Besökare som kommer till Veterinärmuseet brukar förvånas över hur små många av de visade skorna är.
– Men hästarna var mindre förr. På 1600-1700-talet var de mer av ponnystorlek, säger Bertil Samuelsson.

Men det är inte bara prylar som finns på museet. Även historier om hovslagaryrket berättas.
– Det fanns väldigt många hovslagare, alla regementen behövde dem. De kallades skvadronhovslagare fram till 1848, när den nya titeln blev veterinär.

Skvadronhovslagarna skodde mer eller mindre på heltid, medan de som skodde hästar ute i byarna även var smeder och reparerade maskiner.

Bertil Samuelsson kan återge en del om hovslageriets historia, genom att berätta om sin egen. 1967 gick han utbildningen som då bara fanns i Stockholm. Med på kursen fanns Sveriges första kvinnliga hovslagare.
– Utbildningen var på fyra månader. Då gjorde vi en förfärlig massa smide, 14 olika modellskor bland annat. Vi gjorde även hammare och visitertång, hela uppsättningen verktyg. Och vi var med och verkade kor. Jag förstår inte hur vi hann med allt.

Under 47 år jobbade Bertil Samuelsson som hovslagare och djursjukvårdare. När han var anställd på djursjukhus fick han även operera hovar, på veterinärens delegation.

Hovbeslagsmuseet,_alnarp
Hovslagarmuseet i Alnarp. Foto: Sandra Nordin Johansson

Dagens hovslageri är mer kompicerat

Dagens hovslageri har blivit tillkrånglat, tycker Bertil Samuelsson.
– Det fanns en lärare som sa ”sko hästarna som de står och går”, och det ligger mycket i det.
– I dag kommer mycket från USA och det är så komplicerat att man gjort en hel vetenskap av det. Vi som är gamla hovslagare brukar prata om det där. Vi tycker nog inte att det var bättre förr, men det var roligare i alla fall.

Fakta

Bara manliga hovslagare till mitten av 1900-talet

20525
Bara män kom in på hovslagarskolan.

Mellan 1863 och 1954 kunde hugade (manliga) studenter bli hovslagare i Alnarp. I dag finns den gamla smedjan och många verktyg bevarade på Hovbeslagsmuseet.

Den första kursen vid Alnarps hovbeslagsskola hölls 1863 och den sista 1954. I mitten av 1960-talet beslutades att skostallet och smedjan skulle bli museum. Efter en omfattande upprustning återinvigdes museet 1996.

Museet finns i ett rum som användes som stall för hästarna som skulle skos. I rummet bredvid finns smedjan med ugnar. Byggnaden, som är kulturminnesmärkt, består även av elevbostäder och lärosalar.

Det är inte ofta Hovbeslagsmuseet i Alnarp har öppet. Men då och då kommer grupper av specialintresserade som vill lära mer om hovslagarskolans historia.
– När det kommer hovslagarstudenter från Flyinge och de får se verktygen säger de ofta ”verktygen ser ut precis som i dag”, säger Ann-Britt Karlsson som jobbar som guide på museet.
– Det tog tre månader att bli hovslagare och eleverna hade teori och praktik mellan sex på morgonen och sex på kvällen. Alla bodde på skolan, berättar Ann-Britt Karlsson.

Var det bara män eller kom kvinnor in också?
– Det var bara män.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 19/2020.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 107 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Endast 1:- första månaden
Därefter ordinarie pris 69:-