På mitt livs resa

Jag groomade och ville göra något med så jag blev tävlingsskötare och stallchef, sedan kliade det i benen och plötsligt satt jag i sadeln. Jag är så glad att jag hela tiden tänker framåt!

Jag har väldigt mycket respekt för de här djuren. De gör så otroligt mycket för oss så för mig är det min skyldighet att jag hela tiden, varje dag rannsakar mig själv och mitt horsemanship både på marken och på ryggen. Jag vet och erkänner fullt ut att det finns saker som jag gör för mycket av och det finns saker som jag gör för lite av. Så kommer det alltid att vara och jag kommer alltid att jobba för att de marginalerna ska bli betydligt mindre.

Det är så viktigt att man vågar se sanningen och slutar skylla på hästen. Det vackra med de här djuren är att de reagerar och agerar på det du gör. Det finns inte en häst som står och planerar att det ska vara dum och när man väl har börjat hantera hästar ur den synvinkeln så blir allting så mycket lättare. Det finns alltid så mycket mer man kan lära, så jag tycker det är viktigt att man alltid är öppen för förändring. Det är samma sak som när jag tittar på ryttare som inspirerar mig. Jag tittar betydligt mer på när det inte går bra för dem än när det går bra. Det som definierar en ryttare är inte hur han/hon vinner en tävling, utan det är hur han/hon löser problem. Om jag måste välja mellan att aldrig mer se en tävlingsbana eller att aldrig mer se en uppvärmning så skulle jag definitivt välja det första
alternativet.

Det är när man är på botten som man har den största makten att förändra sin situation och det är därför som man inte ska deppa ihop när det går dåligt. Det är där nere på botten som alla möjligheter finns! När jag började tänka på det sätter så upptäckte jag att jag helt plötsligt uppnått en massa mål utan att ens märka det.

Fokuserar man alltid framåt så tittar man sällan tillbaka. Det kommer ibland som en skön överraskning. För att skapa den bästa miljön för utveckling så slutade jag älska bilden av segertäcket (som är någon form av socialt accepterad bild av framgång) MER än allt arbete som ligger framför. Det är vad jag kallar passion.

Jag har slutat tävla för att vinna. Det gjorde jag för länge sedan eftersom det fick mig att krascha mentalt. Jag tävlar för att utvecklas. Nervositet är inget som jag hittar på hemmaplan så då måste jag komma ut för att kunna jobba med det. Om hästarna skapar stress så är det dags för mig att tänka om. Det gynnar varken mig, hästen eller vår kommunikation. Ridning är inte en kamp på liv och död, för mig är det viktigare än så. Det är harmoni.

I dag red jag lösgörande på fältet och fick för mig att det kunde vara både kul och nyttigt att hoppa lite. Så jag styrde mot det nedfällda trädet och Zalza bjöd. Mjuk, smidig och svettig skrittade vi sedan av i solen och jag bestämde mig för att anmäla mig till en tävling i Viborg som går av stapeln den 31a mars. Det skulle vara så kul att få de sista kvalet till YR-SM klart!

Jag hoppas ni alla har det bra!
Vi hörs.