Friesern väcker känslor på dressyrbanan

– Det är jättekul att ni uppmärksammar friesern, visar att den kan göra andra saker än cirkuskonster. Man måste inte rida i klänning med blommor i håret, säger Malin Kehlet.

Hon rider och tävlar Gigantisch van Vaya (f -10 e Anders-Adel). De har gjort runt 20 starter från Lätt C till Prix S:t Georges.
– Friesern är en fantastisk dressyrhäst på många sätt. Sedan är det inte alltid så fördelaktigt när man ger sig ut på tävling, framför allt inte i Sverige. Domarna är väldigt ovana vid andra raser, säger Malin Kehlet.

Hon har fått kommentarer som ”stampigt i galoppen” och ”kort hals”.
– Det är inte så konstruktivt. Jag menar, hur lång ska en hals vara? Jag förstår vad de menar, men det är väldigt slentrianmässigt. Dock vet jag andra som inte har de här problemen. Gigantisch är hingst och har jättemycket nacke, det gör att halsen ser ännu kortare ut.

”Antingen är man i helvetet eller i himlen”

Malin Kehlet berättar att en del domare säger att det är fantastiskt att se en annan ras på dressyrbanan.
– Antingen är man i helvetet eller i himlen med en frieser. Jag tror att det förstnämnda är vanligare, att domaren tycker att du inte har där att göra. Du är dömd redan innan du går in.

Dock upplever hon att det har blivit bättre och bättre med procenten ju hög-re klasser hon rider.
– Till viss del, absolut. Ju högre nivå desto duktigare domare. När jag tävlade Msv B började det betala sig. I högre klasser får friesern glänsa i samlingsrörelserna som den har ganska lätt för. Högre klasser tillåter en högre form, vilket passar bättre. Jag får inte alls lika många kommentarer om formen nu.

Talang för samling

Även Emelie Brolin, som tränar och tävlar friesern Floris van Wyshorne (f -09 e Hugo-Gerlof, äg Isabelle Espenberg), vittnar om talang för samling.
– Floris har väldigt lätt för samling, öppna, sluta, piruett och piaff. Men även om hans galopp är bra för att vara en frieser, är den hans svaga punkt. Han har precis lärt sig byta åt två håll. Om bytena satt skulle vi tävla Msv A.

Emelie Brolin håller däremot inte med om att domarna skulle vara fördomsfulla.
– Det har jag inte märkt av, än så länge. Vi har fått över 70 procent alla gånger. En gång 74 procent.

Du syns när du kommer på en flott frieser, men det krävs både rutin och skicklighet av ryttaren.

Bo Jenå

Inte heller dressyrens förbundskapten Bo Jenå anser att domarna bryr sig om ras:
– Man dömer vad man ser.

Inte så lätt för galoppen

Han har arbetat med frieserhästar, bland annat i USA.
– Det är ofta talangfulla hästar och en hel del av dem har talang för samling. Men det de inte har så lätt för är galoppen – ibland blir de inte så självbäriga som de behöver vara och tar inte så mycket vikt på bakdelen som man skulle önska. Fast en del går ju Grand Prix.

Magnus Ringmark, internationell domare uttagen att döma OS, anser att friesern har både för- och nackdelar.
– De verkar vara samarbetsvilliga och har bra huvud. Men det är inte så att de är överrepresenterade på OS och EM, det kan finnas någon enstaka. På lägre nivå kan de vara väldigt trevliga, och det finns som sagt undantag som kan gå längre, säger han.

Det gäller att hitta en frieser som har tre bra gångarter.
– Galoppen kan vara ett problem, och ibland i traven blir de lite öppna i bakdelen och kommer inte under sig.

Svarta hästar är alltid iögonfallande

Bo Jenå uppskattar dock frieserns utseende.
– Det är pampiga hästar, väldigt flotta med en härlig utstrålning. Svarta hästar är alltid iögonfallande. Du syns när du kommer på en flott frieser med hållning, men det krävs både rutin och skicklighet av ryttaren.

Även Emelie Brolin har märkt att frieserns utseende och utstrålning drar åt sig blickar.
– Alla kommer fram och säger ”Gud vad fin han är”. Floris är verkligen en magnet.

Men frieserhästen verkar dela upp folk i två läger. Det märks om inte annat när Emelie Brolin publicerar på sociala medier.
– Många ryttarkollegor låter bli att gilla när jag publicerar bilder på Floris, medan en annan grupp skickar hjärtan. På tävlingsplatsen kan kollegor skratta lite och säga ”Så, du har blivit med frieser”.

Att det är så inom dressyren tror Emelie Brolin beror på konventioner.
– Saker och ting ska alltid vara som det alltid varit.

Att rida Floris är precis som att rida vilket varmblod som helst, menar Emelie Brolin.
– Sedan jag var tio år har jag ridit sex-sju hästar om dagen, och de är alla olika. Halvblod kan också skilja sig åt. En del är trippiga, en del är låga fram – andra höga, och så vidare. Jag tränar Floris precis som andra hästar, med målet att gå hela vägen.

Friesernacken är alltid hög – det är så de är byggda

I Floris fall handlar det om att jobba honom låg. Den karaktäristiska friesernacken är hög även när han står på stallgången.
– Det är ju så de är byggda. Det blir lätt att de blir för höga i fronten och sänker ryggen.

En annan utmaning är galoppen, som hos den här rasen lätt blir fyrtaktig.
– Vi jobbar uppbyggande, longerar, tömkör och travar bommar. Vi gör mycket övergångar för att befästa formen.

Även Malin Kehlet jobbar med styrka.
– Det är lite slitigt, men inte mer slitigt än med en annan ras. Andra hästar har lite svårare att samla sig.
– Min häst har väldigt lätt för piaff och passage, det kommer helt naturligt. Det handlar bara om ren styrka, så att han ska orka hålla på längre.

Jag skulle kunna sätta upp ett litet barn på honom.

Emelie Brolin om Floris

Egentligen skulle inte Malin Kehlet rida och tävla Gigantisch när han importerades från Holland.
– Men jag föll för honom, man kan inget annat. Det var fantastiskt att sitta på en 4-årig frieserhingst med all power. Så mycket ridbarhet har jag nästan aldrig mött. Han är alltid med på noterna, alltid villig. Sedan är han hingst och koncentrerar sig emellanåt inte på rätt saker. Men om man jämför med många andra avelshingstar är han fantastisk. Han går inte och gapar och skriker utan är för det mesta lugn och stillsam.

Långsiktigt arbete mot Grand Prix

Planerna är att gå mot Grand Prix.
– Det finns inget stopp. Nu har jag kämpat så länge att nu finns ingen återvändo, det är bara att köra på. Om det tar två eller fyra år att komma till Grand Prix, det vet jag inte.

Emelie Brolin har samma ambition.
– Man brukar säga att det tar fem år att utbilda en GP-häst. Men vi får se hur lätt det blir med Floris, med galoppombytena. Han har i alla fall chansen att komma upp i svår dressyr, säger hon.

En fördel med Floris är att han är lugn och står blick stilla både före transport, i transporten och på tävlingsplatsen.
– Jag skulle kunna sätta upp ett litet barn på honom, säger Emelie Brolin.

Malin Kehlet lovordar Gigantisch temperament:
– Han kan vila i en vecka och du kan rida honom efter det, inga problem. Han är okomplicerad. Vi kan köra honom med ston i lastbilen trots att han är hingst.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 22 2019.