”Gränsen är hårfin för när det blir för svårt”

Hur tänker du när det under säsongen diskuterats om att det blir alltför många felfria ritter, inte minst i världscupen?
– Jag tycker att man styr in sig för mycket på att få ett mindre antal nollor. Det blir lite av ett självändamål att bygga svårt. För inte så länge sedan såg jag när man byggt en vansinnig finishlinje på 16,5 meter. Att på det sättet tvinga ryttare och häst att göra tre mycket långa eller fyra extremt korta galoppsprång ger ingen bra sport. För mig är gränsen hårfin för när det blir för svårt, och jag tycker att man ibland glömmer bort hästarna.

– Trixet är att hitta rätt balans mellan stora hinder, hindermaterialet och avstånden. Felen ska komma när hästarna rullar av en bom i framkant på en oxer eller översta bommen på ett räcke. Då blir det bra sport och hästarna får en positiv upplevelse.
– Jag tycker att man sitter lite fast i världscupen, med grundomgång och omhoppning. Hästarna är så bra och ryttarna så skickliga att mer än 25 procent oftast är felfria.

Tiden är ett verktyg för att minska antalet felfria. Hur sätts maxtiden?
– Banan mäts flera gånger av mig som banbyggare och dessutom av andra funktionärer, exempelvis domaren. Sedan tas ett medelvärde. Väglängd är väglängd men ibland kan hindrens utformning och placering spela in huruvida maxtiden är relevant. Är den uppenbart fel ändras den efter tre ekipage.
– Snäv tid är som sagt ett verktyg för att få färre felfria, men det är ensidigt och gynnar en viss typ av hästar och ridning.

Du byggde i Scandinavium även i fjol. Hur var det?
– Det var första gången i den västeuropeiska ligan för mig. Jag har byggt en hel del i den östeuropeiska ligan också, men Göteborg är speciellt. Inte minst för den härliga publiken. Jag fick fantastisk respons förra året, av såväl ryttare som FEI. Och så var det väldigt trevligt att det blev svensk seger (Henrik von Ecker­mann, reds anm).

– Jag fick tolv nollor, men det var väldigt nervöst i början när fem av de sex första red felfritt. Då blev jag lite tjurig ett tag. Men det blev bra. Det är ju så, att man vet inte förrän efter en klass hur utfallet blir.

Vad ser du som största utmaning med ditt banbyggeri?
– Att få till bra sport och underhållande hoppning. Då spelar ju antalet nollor stor roll.

Har du några förebilder inom banbyggeriet?
– Louis Konickx från Nederländerna och Uliano Vesanis från Italien har jag jobbat mycket med. För dem handlar det inte enbart om teknikaliteter. De bygger hästmässigt med stor känsla för hästarna.

Hur länge innan planerar du för Scandinaviumtävlingarna?
– Ett halvår. När tävlingarna sedan kör i gång jobbar jag non-stop till sista klassen. Det gäller att hålla sin plan – eller att våga tänka om, exempelvis om något hindermaterial skulle överraska.

Hur ser din egen hästbakgrund ut?
– Jag tävlade mycket som junior och young rider, på den tiden Sylve Söderstrand var ny i Enköping. Men av olika skäl kom min karriär av sig, och när de behövde banbyggare hemma i Enköpings Ridklubb ryckte jag in. Jag tyckte att det var väldigt intressant och fortsatte att utbilda mig.

Hur ser dina mål ut?
– Jag vill känna hur långt det går. Jag har nivå 3 nu, men jag vill till nivå 4, den högsta, och få bygga VM, EM, OS och världscupfinaler.
– Det är bara att köra.

Texten publicerades första gången i Ridsports pappersutgåva nummer 4, 2018.