Gustaf Johansson: ”Fullblodet har spelat ut sin roll i dagens dressyravel”

Fullblodet har, historiskt sett, haft en mycket viktig roll i varmblodsaveln. Det har hjälpt till att lätta upp modellen, bidragit med kvickhet, mod och andra positiva egenskaper som behövdes. Detta var under en tid då det svenska halvblodet var av en tyngre, långsammare modell.

Fullblodet lyckades väldigt bra med sin uppgift, vilket resulterade i att det än i dag är helgonförklarat i flera kretsar, trots att förädlingen det bidrog till ligger årtionden tillbaka i tiden.

Detta har jag personligen svårt att förstå. När vi pratar stammar i övrigt är det alltid individerna som spelar roll, men när folk pratar om fullblod låter det mer ”den är efter den hingsten, sedan är det fullblod på mödernet”. Som om fullblod per automatik skulle stå för exakt samma förärvning och resultat oberoende av individ.

Jag kan förstå att det fortfarande kan tillföra en del i fälttävlans-, och delvis i hoppaveln. I dressyraveln däremot, tycker jag absolut inte att ett stort fullblodsinslag är något positivt. Snarare tvärtom.

Jag vill helst inte ha det i något led i de tre närmsta generationerna. Den största anledningen till att jag inte vill ha fullblod för nära är för att det är en ras som är avlad i generationer på helt andra egenskaper än de vi vill se hos en dressyrhäst. Ett fullblod har som regel en exteriör som är skapad för EN sak: den ska kunna producera så mycket ”skjutkraft” som möjligt. På en dressyrhäst vill vi i stället ha en exteriör som kan omvandla energin till ”bärkraft” på bästa sätt.

Att vi på den moderna dressyrhästen skulle behöva ett högt fullblodsinslag för att förädla stämmer inte heller. Aveln har tagit stormsteg framåt och numera får vi snarare se upp så att dagens hästar inte blir för lätta och spröda.

Nu är det säkert många som anser att jag är lite väl krass. Att det faktiskt finns fullblod som har tillfört mycket i dressyraveln. Och det gör det, men det är skillnad på att ”ha gjort” eller ”gör”. Alla fullblodshingstar som har tillfört något till dressyraveln är som regel födda på 80-talet eller tidigare. Trots detta hävdar många fortsatt att vi måste ha ett högt fullblodsinslag och att det nästan är beklagligt att vi inte har det längre.

Tiderna förändras. Hedra fullblodet för vad de tillförde en gång i tiden – men i dagens dressyravel har det spelat ut sin roll.

Gustaf Johansson är uppfödare,hingstägare, tränare, dressyrdomare och svårklassryttare i dressyr med egen seminstation.

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nr 9/2019.