”Hade det funnits en Astrid Ohlin bakom varje ryttare hade det inte varit några problem”

Man kan kalla det stiltje. Man kan också kalla det en tystgående framgångssaga. För det är tyst i hoppleden – och det är inte för att ingen vågar säga något. Tvärtom, alla pratar. Om planer, om målsättningar, om hästarna och om prestationerna på tävlingsbanorna.

Det finns egentligen bara en faktor som talar högt och det är resultaten. Vi minns hur framgångsrikt det var i Göteborg, efter det har utomhussäsongen börjat på allvar. Peder Fredricson har varit i både Mexiko och Miami. I Mexiko tog han tre finfina placeringar med Christian K och en med Zacramento.

I Miami var han femma med Zacramento i 1,50, trea i GCL i den andra runda med Christian K, och Malin Baryard Johnsson var nia med H&M Indiana och trea i GP-finalen GCT. Henrik von Eckermann var tvåa med Que Bueno de Hus Z i GCL:s första runda. Sedan kan vi lägga till vad många andra svenskar har gjort på de olika utomhusarenorna runt om i Europa och listan blir längre än den här krönikan.

Med andra ord, det går fantastiskt bra för svensk hoppning. Alla jobbar på och vet att de har en kunnig och ytterst kapabel förbundskapten bakom sig. Det är, som sagt, guld värt.

Egentligen är det bara en viktig sak att jobba med – och det gäller alla grenar, inte bara hoppningen: hästägarna. Hade det funnits en Astrid Ohlin bakom varje ryttare hade det inte varit några problem. Men nu finns det inte det och då måste man arbeta med saken på annat sätt.

Jag tycker att man ska snegla mot USA och se hur man där tar hand om sina hästägare. Jag får ofta mejl från olika tävlingar där och det finns inte en häst som nämns utan att ägarens namn skrivs först. Ägaren sätts före ryttaren. Ägarna omhuldas och lyfts fram och det måste vara den rätta vägen att gå.

Man bör också snegla på travet och galoppen som i hög grad lyfter fram ägarna. Dessa tas om hand av tränarna och sätts in i hur hästarna skött träningen, hur de mår, ja allt. På varje bana finns det också särskilda hästägarrum där ägarna på ett bekvämt sätt kan följa tävlingarna.

Att äga en tävlingshäst inom ridsporten kostar pengar och chansen att få tillbaka inköps- och underhållskostnader är små. En ägare till en hopp-/dressyr-/fälttävlanshäst går in i sporten för att det är kul och då måste det bli utdelning i form av underhållning och upplevelser. Det måste vara där nyckeln ligger för den som vill låsa upp dörren för fler hästägare.

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nr 8/2019.