Hallå där: Anita Qvarnström som är ute på en rejäl långritt

Du är ute på en riktig långritt, berätta!

-Ja det stämmer bra! Jag startade i måndags från Nykvarn, dit jag fick skjuts med mina hästar från vårt hem i Rimbo norr om Stockholm. Jag går och rider nu på Sörmlandsleden med mina två hästar Idalgo, Paloma och min hund Dina, just i dag (tisdag) är jag på väg till Laxne. Planen är sedan att ta oss vidare mot Malmköping, Eskilstuna, över Kvicksund och Strömsholm och sedan vidare till Köping där vi ska gå på ett dop. Därefter tar vi oss tillbaka via Västerås och Enköping är planen.

Spännande! Hur länge planerar ni att vara ute?

-Det är helt omöjligt att säga, på en sådan här långtur kan det hända mycket så det gäller att vara flexibel i sin planering, annars blir man bara besviken. Faktum är att jag just nu är lite osäker på om jag kommer greja det, jag skadade min ena hand ordentligt i går när en av hästarna blev rädd och försökte komma loss.

Hur kommer det sig att du bestämde dig för att ge dig ut på detta äventyr?

-Jag har tidigare bott i Belgien och har jag hållit på med långritter sedan 2007 då jag och Idalgo, som då var tre år gav oss ut första gången. Detta är dock den allra första långritten jag gör i Sverige. Jag är lite av en nomad, det är härligt att förflytta mig tycker jag. I Belgien finns det ett liknande system med leder som i Sverige. Skillnaden i Belgien är att det finns betydligt fler leder, dessutom har varje ridskola man passerar en bar och restaurang, vilket gör det både lättare och roligare med mat och dryck. Man kan också enkelt rida mellan olika bondgårdar och där få både mat och husrum. I Sverige verkar det vara lite större utmaning, det blir fler middagar på spritköket om man säger så. Fast nu har jag lagt ut lite efterlysningar om platser att stanna på, det vore skönt att kunna släppa hästarna i någon paddock och träffa lite människor längs med vägen.

Hur enkelt är det att rida på Sörmlandsleden, som ju är rätt kuperad på flera håll?

-Det går förhållandevis bra, men man behöver verkligen en bra karta för det finns sträckor som helt enkelt inte går att ta sig fram på med häst. Vattendrag och broar är för vandrare. Just nu går jag därför på småvägar vilket är riktigt tråkigt, men snart kommer vi kunna gå tillbaka till leden hoppas jag.

Berätta om din utrustning, vad har du med dig?

– Jag har tält och hage med till hästarna, en hel del torrfoder till hunden och mig och därtill russin och nötter. Hästarna betar längs vägen och när vi slår läger. Vatten är lite knepigare, framförallt till mig, men det finns alltid ställen där man kan fylla upp flaskor, folk är ofta hjälpsamma. Hästarna har varsin bomlös sadel, varav den ena är en westernmodell. Det är lite tricksigt med kläder, nu ska jag till exempel passa på att byta underkläder i värmen, för på natten är det riktigt kallt här i Sverige!

Hur många långritter orkar man med på ett år?

-Nu gör jag bara denna i år, min hund Dina sjunger på sista versen. För mig som kvinna känns det väldigt viktigt och säkert att ha med en hund, jag skulle inte göra detta utan. Hon varnar om det kommer någon och vaktar mig om vi skulle hamna i någon utsatt situation. Men som sagt, alla jag mött hittills har varit väldigt vänliga. I dag mötte jag till exempel en snäll skogsarbetare som bjöd mig på smärtstillande, vilket hjälpte med min onda hand. Jag får hoppas att jag stöter ihop med någon vandrande läkare om smärtan håller i sig, ha, ha.

Vad ska man tänka på om man vill göra som du?

-Att ge sig ut och rida långt har kvinnor gjort i alla tider, jag skulle inte säga att det är särskilt unikt. Titta på Linde Klinckowström-von Rosén och det finns massor med fler inspirerande exempel. Det viktiga är att inte krångla till det, har du en häst är det bara att rida. Själv hade jag faktiskt först tänkt att rida till Skåne och sedan ta oss vidare ner och hälsa på vänner i Belgien. Men tyvärr är det lite knepigare med färjorna och biltrafiken nuförtiden än då Linde i väg på sina äventyr.

Det tog ett tag innan du återkopplade på texten (Anita ville läsa sina citat och skulle återkomma på onsdagsmorgonen). Vad var det egentligen som hände?

-Det blev ett äventyr kan man säga! Jag kom fram till Skottvångs Grufva utanför Laxne och insåg att jag behövde hjälp att ladda min telefon. Där mötte jag en vänlig kvinna som lånade ut sin. Medan telefonen laddade gick jag för att sätta upp tältet. Och inser att mina tältpinnar är borta! Jag måste ha tappat dem mellan Skottvång och mitt förra läger. Nu gick det hela att lösa lite provisoriskt och så bad jag om hjälp i Facebookgruppen Hästfolk i Södermanland. En fantastisk tjej, Linda Vikström hörde av sig och kom i morse hit med kaffetermos och bil och sedan körde vi tillbaka till mitt förra läger för att se om de fanns där. Tyvärr gjorde de inte det, men då mötte vi en herre som heter Kjell Andersson som i går gett oss lite vatten. Han hörde om tältpinnarna och bestämde sig för att fixa nya! Kjell böjde snabbt i hop tio nya tältpinnar, rejäla doningar, till mig. I dag har vi haft lite av en vilodag men nu ska jag packa ihop och fortsätta mot Malmköping under kvällen. Även om det är stressigt när sådana här saker sker är det ju också helt fantastiskt. Hade inte tältpinnarna försvunnit hade jag ju inte träffat varken Linda eller Kjell, båda två fantastiska människor!

Underbart, varmt lycka till på ditt fortsatta äventyr!

-Tack. Och får jag lägga till en sak? Det allra viktigaste när man är ute så här, det är att faktiskt våga be om hjälp. Det finns alltid människor som vill ställa upp och det är jag väldigt tacksam för!