”Han lärde mig allt om vad hoppning handlar om”

Lärde mig om scope

Den första häst jag måste nämna är tveklöst Simba Run xx (e Rube the Great-Dangerous Star). Han lärde mig allt om vad hoppning handlar om. Han var ett fullblod och hade gått några löp, men skolades om ganska snabbt. Jag fick honom när han var tio. Ägaren hade tagit upp honom i klasserna, men skulle själv trappa ner av åldersskäl, så jag fick ta över. Jag var rätt ung då, 25, och ganska grön, så han blev min första topphäst – med honom red jag min första världscupfinal, i Del Mar, Kalifornien, 1992. Vi kom tia. Sedan var vi reserver till OS i Barcelona samma år.

Simba Run lärde mig vad scope är, hur det ska kännas med en häst som har kapacitet att gå hela vägen. Han kunde verkligen hoppa allt. Allt! Jag kunde styra honom mot den största oxer, utan sporrar. Han bara tog det. Det är tack vare honom som har jag lärt mig vad jag ska leta efter hos andra hästar, hur man känner om de ”har det”.

Fram till slutet av 90-talet red jag mest fullblod. De kanske inte är lika starka som halvblod, men lättare. Jag älskade att rida fullblod, men nu är det dyrt och svårt att hitta en bra häst som har gått på banan. Det är synd. Simba Run och jag tävlade på Grand Prix-nivå i åtta-nio år innan han pensionerades.

Våren 2005 drabbades Simba Run av cancer och avlivades. Han blev 25 år.

Mer som en hund

Cedric (e Chambertin-Carolus II) är en av de mest speciella hästar jag haft. Inte bara för att vi vann lagguld vid OS i Hongkong och vann en massa stora Grand Prix; han hade framför allt en underbar personlighet. Han stod mig väldigt nära, var nästan mer som en hund än en häst. Han var som ett husdjur!

Jag började rida honom när han var sju, mer som ett projekt. I början visade han inget speciellt – men som han växte! Fast helt enkel var han ändå inte. Han var envis och bestämd, och ängslig ibland. Han lärde mig att vara stark. Fick man honom fram till hindret rev han nästan aldrig.

Vi tävlade tills han var 19, och nu lever han pensionärsliv på en gård i England.

Otroligt att han är min

Baloutinue (e Balou du Rouet-Landor S) satsar jag på till OS i Paris. Jag har två till som är tänkbara och av samma kvalitet, men Baloutinue är prio ett. Jag hade spanat på honom länge, men han var aldrig till salu. Så dök tillfället upp 2021, och min sponsor kunde köpa honom tack vare att vi har god relation med Katie Prudent och hennes son Adam, som red honom då.

Vi lärde känna varandra snabbt och var med i laget som tog OS-silver i Tokyo. Han är en kombination av Simba Runs fullblodstyp och Cedrics försiktighet.  Fortfarande kan jag knappt tro att det är sant att jag har honom nu.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2023.