”Hästar behöver få ta farväl av varandra”

Allt började sent på kvällen onsdagen före Kristi Himmelsfärd, den 17 maj, när de två hästarna på gården i Nödinge norr om Göteborg sprängde staketet i hagen och försvann.
− De måste ha blivit skrämda av något, men jag vet inte av vad. Strax före midnatt väcktes vi av telefonsignaler och knackande på ytterdörren. Vi fick veta att våra hästar hade rusat genom gator i Bohus och att åtminstone en av dem var infångad och stod i en box i stallet på ridskolan Jennylund, berättar Annica Westdahl-Eriksson.

Annica och hennes man Sune kopplade trailern till bilen och körde till Jennylund, 12 kilometer bort, där valacken Malle stod i en box och gnäggade.

Fick hjälp i sökandet

− Men av stoet, Molly, fanns inte ett spår. Vi fick veta att han kommit ut ensam ur skogen, väldigt uppskärrad, och att flera av ridskolans ungdomar var ute i skogen och letade med ficklampor efter Molly.

− Jag tog Malle i grimskaft och trots att det var mitt i natten så var himlen molnfri med ett blekt månsken så vi beslöt att jag skulle gå hem genom skogen för att om möjligt locka fram Molly. Malle var orolig när vi gick genom skogen och gnäggade jättemycket, han är egentligen en riktig fegis och är väldigt beroende av Molly, så det var konstigt att han lämnat henne.

De kom hem utan att se en skymt av Molly, och morgonen därpå hade det spritt sig att en häst var borta.

− En fantastisk massa människor engagerade sig i letandet efter Molly. Vi mötte ryttare, hundfolk, orienterare och motionärer i alla åldrar när vi var ute och letade efter Molly. En man kom med drönare och hjälpte oss att söka men skogen var för tät för att den skulle vara effektiv.

Så kom telefonsamtalet. Molly var hittad.

− Vi tror att hon hade fallit utför ett stup och att det var därför Malle lämnade henne. Molly hade haltande kommit ner från berget till ett villaområde, där hon kollapsat i en carport, illa skadad med ett brutet bakben.

− Vi körde snabbt dit och under vägen försökte vi få kontakt med någon veterinär som kunde komma. Distriktsveterinären i Stenungsund var enda alternativet men veterinären var ute på en fölning så det skulle dröja flera timmar.

Lediga veterinärer ryckte ut

Nyheten att en häst låg illa skadad och att ingen jourveterinär var tillgänglig spred sig snabbt.

− Så rätt snart kom en ledig veterinär som hört vad som hänt och gav Molly lugnande, och strax efter kom en veterinär från Alekliniken, som också var ledig men hade åkt till kliniken och hämtat avlivningsvätska. Ganska snabbt fick Molly somna in, berättar Annica som är rörd över all omtanke och hjälpsamhet de mötte.

Hjälpsamma människor var sedan med om att flytta hästen hem till gården i väntan på att hon kunde hämtas.

Annica berättar hur Malle, den andra rymlingen som nu stod ensam i stallet, blev helt hysteriskt inne i boxen när han kände doften av Molly och inte kunde se henne.

Därefter stod han i säkert en hel minut alldeles stilla och andades mot hennes näsborrar

− Jag tog ut honom för att låta honom titta och kanske lukta på Molly. Han gick direkt fram till henne och nosade noggrant över hela hennes kropp. Därefter stod han i säkert en hel minut alldeles stilla och andades mot hennes näsborrar. Det var en stark upplevelse att se. Sedan blev han helt lugn och avslappnad och gick helt lugnt tillbaka in i sin box, och vi hörde inte en gnäggning på hela natten.

− På morgonen efter tyckte jag synd om honom som skulle behöva stå inne i box. Han är ju van att vara ute och efter senaste dygnets strapatser behövde han röra på sig. Han är definitivt inte en häst som kan gå ensam men Mollys kropp låg ju i paddocken, visserligen övertäckt med en presenning, och hennes doft fanns ju där.

Drog bort presenningen

− Malle var helt lugn när jag på försök gick ut i hagen med honom. Han gick fram till Molly och drog av henne presenningen så han kom åt henne, något som var mycket märkligt eftersom Malles normala beteende när han ser en presenning är att hålla sig så långt borta från den som det är möjligt.

− Sen snusade, buffade och andades han mot hennes huvud och kropp en stund, därefter började han äta i höhäcken och beta gräs men återkom med jämna mellanrum till hennes kropp.

När lastbilen kom för att hämta Molly tog Annica in Malle i hans box, och han var alldeles lugn.

Att hästar behöver ta farväl av varandra är något Annica upplevt även tidigare. Då var det ett sto vars föl föddes med en underutvecklad knäskål. Veterinären på hästkliniken som undersökte fölet konstaterade att avlivning var enda realistiska utvägen.

− Vi avlivade fölungen, men att kunna lasta stoet och köra hem henne utan fölet hade inte varit möjligt utan massor av lugnande medel. Så vi tog med den döda fölungen hem i lastbilen, han fick ligga framför stoet. Väl hemma lade vi ut fölungen i hagen och släppte ut stoet till honom. Hon stod hos honom i två dagar. Sedan lämnade hon fölet och vi tog bort kroppen.

Jag tror allvarligt att vi gör hästarna en otjänst om vi inte låter dem förstå att kompisen eller fölet är dött.

− Jag tror allvarligt att vi gör hästarna en otjänst om vi inte låter dem förstå att kompisen eller fölet är dött. Om de får lukta och nosa på den döda kroppen så slutar de vänta på att den andra hästen kommer tillbaka, de slutar leta efter och slutar gnägga efter kompisen, och blir lugna. Det är i alla fall min erfarenhet efter 60 år med egna hästar, säger Annica Westdahl-Eriksson, som också är djupt tacksam för alla som ställde upp och hjälpte till på olika sätt.

Malle är nu på sommarbete med andra hästar.
− Jag hoppas att vi kan söka reda på en ny häst så att vi kan ha Malle hemma igen, säger Annica.