Hästetologen: ”Fin tanke att tävlingshästar ska vara glada”

Hästetologen Renate Larssen är övertygad om att hästvärlden behöver mer forskning kring vad som är god och dålig hästvälfärd – inte minst med avseende på hur hästar används i sporten.

”En djup förståelse för hur hästar tänker, känner och upplever världen är nyckeln om vi vill bygga en ömsesidig relation på lika villkor med dem.” Det skriver hon i sin blogg ”The Equine Ethologist”, där hon bland annat berättar om forskningsrön relaterade till hästars beteende och delar med sig av sina tankar kring hästvälfärd. Ridsport ställde en rad frågor till Renate Larssen kopplade till ett av ridsportens mest brännande diskussionsämnen just nu – hästen som ”happy athlete” och ridsportens ”social license to operate”.

Vad tänker du om begreppet ”happy athlete”? Kan hästar ”älska” att hoppa stora hinder, dansa fram i passage eller spränga fram i terrängen? 
– Det är en fin tanke att tävlingshästar ska vara glada, men utan en konkret, vetenskapligt baserad definition av vad en ”glad atlet” är så blir det ett verkningslöst begrepp. ”Glädje” är en mänsklig känsla som är svår att översätta till hästar. Med hästar pratar vi snarare om övergripande positiva eller negativa känslor, och eftersom vi inte kan fråga dem hur de mår så behöver vi tolka deras beteende. Vilka beteenden uppvisar en ”glad atlet”?

Söker sig en häst till att hoppa stora terränghinder eller piaffera på medellinjen om den är lös och kan välja att göra något annat?

– Vi stöter på samma problem med begreppet ”älska” – vad betyder det för en häst? Hur visar en häst att den ”älskar” något? Vi kan närma oss en definition genom att kategorisera både ”glädje” och ”kärlek” som positiva känslor. Ett enkelt sätt att avgöra om en viss situation väcker positiva eller negativa känslor är att se om individen söker sig till den eller undviker den. Söker sig en häst till att hoppa stora terränghinder eller piaffera på medellinjen om den är lös och kan välja att göra något annat? Troligtvis inte, så gissningsvis är ”kärlek” inte den primära drivkraften bakom att hästar presterar på tävlingsbanan.

– Vi vill gärna bygga vår relation till hästar på ett ömsesidigt partnerskap, men jag tycker att det är viktigt att vi är ärliga mot oss själva: ingen häst skulle välja att tävla framför att beta med sin kompis i hagen, om de verkligen fick göra det valet. Vi tävlar hästar för vår egen skull, inte för deras. Det behöver inte vara ett problem, men det är något vi inom hästsporten behöver inse och acceptera för att kunna föra ett vettigt resonemang om sportens framtid.

Hur ser du på samhällets acceptans för ridsporten? Vad tror du är vägen framåt?
– Jag tror att SLO är väldigt viktigt. Att hästsporten ligger pyrt till på den fronten märks inte minst på de senaste årens kontroverser kring bland annat OS, dödsfallen inom fälttävlan, alltför hårt spända nosgrimmor, spöanvändning inom trav och galopp med mera. Allmänhetens acceptans är avgörande för om en verksamhet har en framtid eller inte, för om tillräckligt många människor börjar ifrågasätta vad vi gör så kommer till slut även lagstiftarna att vakna och börja reglera, eller till och med förbjuda. Så långt behöver det såklart inte gå för hästsporten, men det förutsätter att vi kan ha ett öppet samtal om de förändringar som behöver ske.

– Min uppfattning är att vi inom hästsporten gärna försvarar oss med att kritiken kommer från människor som inte besitter den kunskap som krävs för att göra en rimlig bedömning av hästarnas välfärd, men det stämmer inte. En stor del av kritiken kommer från veterinärer, etologer, forskare, djurskyddsorganisationer, tävlingsryttare och yrkesverksamma tränare. Det är alltså personer som är specialister inom hästvälfärd eller professionella utövare av sporten, och deras synpunkter förtjänas att tas på allvar. 

Vad är en rimlig motivering till att vi använder hästar för att tävla?
– Att vi vill göra det. Jag tror inte det i sig behöver vara ett problem så länge vi är ärliga med att vi gör det för vår egen skull, inte för hästarnas. Hästarna skulle kunna leva fullgoda liv utan att någonsin se en enda tävlingsbana. 

Hur mycket ska ridsporten ta hänsyn till public perception, det vill säga hur saker och ting uppfattas snarare än vad de är?
– Jag skulle vilja vända på frågan lite grann: hur mycket av det vi tror är bra hästvälfärd är egentligen inte det? Visst förekommer okunnig kritik, men jag skulle inte hävda att det är ett stort problem. Däremot så tror jag att vi inom hästsporten kan bli lite hemmablinda, och gör vissa saker av bara farten för att det är ”så man alltid har gjort”.

Visst förekommer okunnig kritik, men jag skulle inte hävda att det är ett stort problem.

– Jag tror att vi har mycket att vinna på att vara ödmjuka och nyfikna. Den etologiska och veterinärmedicinska forskningen har gått framåt enormt de senaste åren, och kunskapsläget i dag är oändligt mycket bättre än vad det var för bara tio eller tjugo år sedan. Det är en tillgång, inte ett hot.

Är ögonblicksbilder representativa?
– De utgör en bra representation av vad som skedde i just det ögonblicket. De utgör ingen bra representation av vad som skedde precis innan eller efter.

Vad tänker du när någon säger att de bästa hästarna måste vara lite speciella, vilket ibland innebär att de är extrema i hanteringen? Vad tänker du när någon säger att en häst ”har åsikter”, eller beter sig som ”en riktig fuxmärr”?
– Vi har en tendens att överskatta hästars kognitiva förmågor men underskatta deras känslor. Det finns inget stöd i forskningen för att hästar skulle ha kapacitet till högre mentala förmågor som att hysa agg eller smida ränker. Däremot finns det gott stöd i forskningen för att hästar känner, och känner starkt. Många av de beteenden vi kategoriserar som ”märraktiga” eller ”speciella” är egentligen flykt- och försvarsbeteenden. Det är problematiskt att vi hyllar hästar som är ”speciella”, för vi riskerar att glorifiera beteenden med stark koppling till smärta, rädsla och stress. 

– Ta till exempel en häst som ”har åsikter” och inte vill göra som ryttaren säger. Det handlar om att hästen antingen inte kan utföra det ryttaren ber om rent fysiskt för att den har ont eller är inte är stark nog, att den är rädd eftersom det ryttaren ber den om är skrämmande, eller att den inte förstår vad ryttaren ber om för att ryttarens signaler är otydliga. Ansvaret ligger alltid på ryttaren, aldrig på hästen.

Exemplet med fuxmärren är särskilt intressant i sammanhanget, för det finns tydliga spår av sexism i vår inställning till ston.

– Exemplet med fuxmärren är särskilt intressant i sammanhanget, för det finns tydliga spår av sexism i vår inställning till ston. Det finns inget vetenskapligt stöd för att ston på något sätt skulle vara mer svårhanterade eller svårridna än hingstar eller valacker, och inte heller något stöd för att fuxar är mer aggressiva än andra hästar. Däremot finns det intressant forskning som visar att ryttare trots detta generellt föredrar hingstar och valacker framför ston, och att ston oftare beskrivs som ”bossiga” eller att de ”har dålig attityd”.

– Det är ett stort problem, för om vi tolkar deras beteenden som karaktärsbrister snarare än information om hur de mår riskerar vi att missa viktiga smärtrelaterade beteenden, som till exempel aggression. Det är inte normalt att ett sto stryker öronen bakåt, biter eller stampar när man spänner sadelgjorden – det är tydliga tecken på smärta.

Var går gränsen mellan hästvänliga och icke hästvänliga träningsmetoder?
– Gränsen går vid metoder som skadar hästen fysiskt, triggar rädsla/flykt, eller försätter hästen i en situation där den inte kan undkomma ett obehag. Hästar har rätt att slippa ha ont eller vara rädda.

Jag anser att det finns stöd i forskningen för att utifrån detta ta ställning emot vissa träningsmetoder, som till exempel:

1. Användning av bestraffningar/korrigeringar när hästen inte utför det vi ber den om.
2. Metoder som bygger på dominans och ledarskap.
3. Användning av dubbeltydiga signaler som till exempel att driva och förhålla samtidigt.
4. Fixering av huvud och hals i en statisk position med tyglar eller inspänning.
5. Fixering av käken med hårt spänd nosgrimma. 

– I övrigt finns det en betydande gråzon där hästens upplevelse av metoden till stor del handlar om hur den tillämpas. I slutändan är det alltid ryttarens ansvar att förstå vilka metoder han eller hon använder, hur dessa tillämpas, och utifrån vilka biologiska principer de fungerar.

Vad tänker du om positiv kontra negativ förstärkning?
– I det här fallet ska man betrakta uttrycken negativt och positivt som matematiska begrepp. Ibland hjälper det att tänka minus för negativt och plus för positivt: man tar antingen bort något hästen vill slippa eller lägger till något hästen vill ha. Båda är effektiva sätt att lära in nya beteenden på, men verkar genom lite olika mekanismer. Båda kräver kunskap och färdighet för att tillämpa på ett bra sätt, och denna kunskap och färdighet borde läras ut i högre utsträckning på ridskolorna. Generellt är kunskapen om hur hästar lär sig bristfällig, och det tycker jag är ett större problem än vilken metod man väljer att använda.

Generellt är kunskapen om hur hästar lär sig bristfällig, och det tycker jag är ett större problem än vilken metod man väljer att använda.

– De allra flesta ryttare blandar negativ och positiv förstärkning: man rider med tryck och eftergift, men ger gärna en morotsbit när man sitter upp. Jag är en varm förespråkare av att använda matbelöningar i träningen och ser bara fördelar med att vi börjar använda oss av mer positiv förstärkning i träning och hantering, gärna på ett strategiskt sätt för att belöna specifika beteenden. Det ger snabbare inlärning och är trevligt för hästen. Det handlar inte om att helt byta inriktning, utan om att börja se fler möjligheter att tacka hästen för det jobb den gör för oss.

Kan även hingstar så som vi håller dem i dag hanteras med enbart positiv förstärkning?
– Hingstar är hästar och fungerar precis som alla andra hästar. Med det sagt så behöver vi börja hålla hingstar på ett bättre sätt. I dag hålls de ofta socialt isolerade, utan möjlighet att ha kontakt med andra hästar eller få utlopp för grundläggande beteenden. Det är inte försvarbart. Hingstar har samma grundläggande behov av fysisk kontakt med andra hästar som ston och valacker.

Vad tänker du när någon säger att det aldrig skulle gå att hoppa en 1,60-bana eller rida ett kürprogram på en häst om man tvingade den? Att hästen bara gör det om den mår bra?
– Jag skulle snarare säga tvärtom, att det inte går att hoppa en 1,60-bana eller rida ett kürprogram utan att tvinga den. Tvång behöver inte vara fysiskt våld, det kan helt enkelt vara brist på alternativ. En elithäst får inte välja om eller när den ska tävla. Hade den fått välja mellan att tävla och att beta i hagen med sin kompis hade den nog valt det senare. Och förekomsten av magsår, bettrelaterade skador, stereotypier och smärt- och stressrelaterade beteenden hos tävlingshästar motsäger tesen att en häst bara kan prestera om den mår bra.  

Just fysisk kontakt med andra hästar är minst lika viktigt som mat, om inte ännu viktigare.

En del tävlingshästar får sina behov tillgodosedda på andra sätt än så som vi i Sverige vanligen definierar god hästfälvärd – kan de ändå leva ett bra hästliv? 
– Om vi med ”hästliv” menar tillgång till grundläggande beteendebiologiska behov som fysisk kontakt med andra hästar, fri rörelse, och tillgång till grovfoder dygnet runt så är svaret nej – det är inte försvarbart att tävlingshästar inte får tillgång till detta. Det kallas för grundläggande behov av en anledning, och en häst som inte får sina grundläggande behov uppfyllda kan aldrig anses må bra. Just fysisk kontakt med andra hästar är minst lika viktigt som mat, om inte ännu viktigare. Det borde vara lagkrav på att alla hästar – oavsett användningsområde – får gå i hage med minst en annan häst.

Även om vi kan motivera själva tävlandet, kan vi då också motivera de långa resorna, skadorna, magsårsproblematiken och andra baksidor som följer med?
– Vi tävlar hästar för att det skänker oss människor tillfredsställelse, utmaningar, gemenskap, glädje, pengar och en massa annat positivt. Om det är motiverat att utsätta hästar för all negativ påverkan för vårt nöjes skull, det får nog varje hästägare reflektera över själv. Samtidigt så finns det mycket vi kan ändra på i tävlingsupplägg och på tävlingsplatser för att minska den negativa påverkan tävlandet har på hästarna. Men vi kan nog aldrig göra det till en helt igenom positiv upplevelse för dem.

Med hänsyn till samhällets acceptans, kommer vi att få tävla våra hästar om 10 eller 20 år?
– Inte på samma sätt som i dag. Vi kan nog räkna med att hästsporten kommer att förändras dramatiskt de kommande åren, men om vi accepterar att det är nödvändigt för hästarnas skull så kan vi nog gå in i den här förändringsprocessen med nyfikenhet och optimism.

Från de som inte tävlar behövs tolerans inför att olika personer vill göra olika saker med sina hästar, och att det är okej.

Hur skapar vi dialog mellan ridsporten och de som ifrågasätter tävlandet?
– Jag tycker att det redan pågår en bra dialog, där olika perspektiv får utrymme i debatten – inte minst tack vare tidningar som Ridsport som tar upp de här viktiga men också komplexa frågorna. Från sportens sida så tror jag att det behövs transparens – kring metoder, utrustning och beslut – men även en nyfikenhet inför nya forskningsrön och träningssätt. Här är till exempel Carl Hedin ett föredöme. Från de som inte tävlar behövs tolerans inför att olika personer vill göra olika saker med sina hästar, och att det är okej. Från forskare, etologer och veterinärer behövs mer ändamålsanpassad kommunikation om ny vetenskap och viktiga aspekter av hästvälfärd.

Vad är ditt eget förhållande till hästar och tävlande? 
– Min hästbakgrund är både bred och lång. Lite kortfattat började jag som ridskoletjej precis som de flesta. Jag har inte tävlat sedan Tyresö Ryttarförenings klubbhoppning anno 2004 då jag fick rida fantastiska Askepot – jag har tyvärr aldrig begåvats med en egen häst som tycker tävling är intressant.

– Jag har en akhal-teké som heter Julle och ett litet gotlandsruss som heter Turbo, båda tränas huvudsakligen med positiv förstärkning. Turbo tycker om att träna dressyr från marken, medan Julle mest är intresserad av långa uteritter. Den dagen det går att tävla i dressyr från marken så kommer Turbo att sopa banan och kamma hem samtliga rosetter.

Bandet med hästen och känslan av att vara i symbios är något som ofta kommer på tal när tävlingsryttare pratar om sina hästar och prestationer – är det något du kan relatera till som en reell upplevelse, oavsett vad forskningen säger? 
– Jag kan absolut relatera till den upplevelsen, och det finns inget i forskningen som motsäger att vi kan vara värdefulla tillskott i våra hästars liv, eller att hästar och människor kan ha kul tillsammans. Det finns många lager i häst-människa-relationen. Relationer är inte statiska, utan de formas och omformas konstant i en pågående process som enklast kan beskrivas som summan av alla erfarenheter man har av varandra. Om de flesta erfarenheter är bra är relationen bra, om de flesta erfarenheter är dåliga så är relationen dålig. 

Om de flesta erfarenheter är bra är relationen bra, om de flesta erfarenheter är dåliga så är relationen dålig.

– Frågan blir då var tävlandet hamnar i denna ekvation. Är det en överlag bra erfarenhet för hästen eller inte? Utgör den majoriteten av alla erfarenheter som hästen har med sin ryttare, eller gör de annat tillsammans också? Svaret blir högst individuellt, för varje häst-ryttare-relation är unik. Men forskningen ger en rätt tydlig fingervisning om att just tävlingar, med allt vad det innebär, inte är särskilt njutbara för hästen, och det behöver vi ta med i beräkningen även om det skaver. Det betyder inte att en tävlingsryttare inte kan ha en bra relation till sin häst, bara att denna relation inte byggs upp av själva tävlandet, utan av andra saker de gör tillsammans.

I morgon: Intervju med VM-silvermedaljören Fredrik Jönsson om hur han ser på hästen som happy athlete och ridsportens acceptans i samhället.