Hej då Falkenberg – hej Flyinge

Vi har, vad jag skulle tippa, en av Sveriges vanligaste hästtransportkombos, volvo 740 och en tvåhästars boogie transport, från tidigt 2000-tal.  Givet vad jag kan höra i bilen, som är en ganska rejäl välisolerad bil, kan jag bara gissa mig till att ljudnivån i den burken som kallas hästtransport är extremt hög. 

I 3 timmar kör vi, i ihållande drygt regn.  Eftersom jag kör absolut max 80 km/timme så blir vi omkörda av cirka 30-40 lastbilar. Vid två separata tillfällen, på mindre vägar,  möter vi ambulanser med både ljus och sirenerna på.  Dessutom, i en av rundellerna blir en annan bilist sur för att hen tycker jag kör ut för långsamt och för nära.  Hen lägger sig på tutan och kör om i rundellen med ett tjurigt ihärdigt tutande.  Suck.

Hela tiden står Ström helt stilla.  En gång märker jag att han rör på sig.  När vi kommer fram, är han lugn i blicken och han har nästan ätit upp sitt hö.   Han går in i sin nya box, hälsar på den nya grannen och fortsätter äta. Det är kanske vad de flesta skulle förvänta sig av sin häst, men jag är helt fantastiskt tacksam över hur cool och okomplicerad  han är i det vardagliga.

Nästa dag rider jag lite och Olof Axelsson sitter upp en stund.  Under nästan hela ridpasset går Ström och flappar med öronen i värsta ridskolehästfason.  Fint balanserad och lydig.  Skönt! 

Planen är nu att jag och Olof alternerar ridningen, och sedan ska Ström få lite julledigt ett par dagar.

/ Malin