Hovslagarsnack

Naturligtvis visste han allt om alla, mer än de visste själva. En hel del skvaller blev det. Känslan var att det nog var bäst att hålla lite tyst om sig själv och sitt eget.

Det tog tid när han skulle sko. Han tog en hov, sen stod han och rökte och babblade och småflörtade och flexade sina snygga armmuskler.

Sen tog han en hov till, följt av samma procedur.

Det tog nästan halva dan att få hästen skodd. Men han var väldigt bra med mitt nervösa sto, så jag stod ut med det där rätt länge. Med tiden lärde jag mig att se till att ha saker att göra medan han var där. Smörja läder, rensa i skåp och lådor, laga trasiga grejer… Lyssnade med ett halvt öra och sa mhmm ibland.

Han hade koll på det här med hästfolk tyckte han. Vad vi var för ena. I hans värld kunde hästmänniskor vara av tre sorter. Han och hans hovslagarkompisar hade ett hemligt kodspråk, lät han förstå, som de använde när de pratade om oss kunder.

– Det finns tre typer, sa han och höll upp tre smutsiga fingrar.

(paus för att göra mig nyfiken)

– Ridhäxa, rich bitch och skogsmulle.

(paus igen)

– Vad är jag då? frågade jag.

Svaret kom blixtsnabbt, för han visste såklart att frågan skulle komma.

– Du är skogsmulle!

Något förtörnad blev jag stum en stund. Skogsmulle? Inget ont om sådana, men jag förstod inte riktigt. Visst, jag stod i ett litet, enkelt stall utan ridhus, det gjorde jag. Men jag red både hoppning och dressyr och tog lektioner varje vecka. Jag kunde inte se vad som gjorde mig till skogsmulle.

Sedan slog det mig att det ju faktiskt var det snällaste han kunde säga till mig i det läget. Det är fullt möjligt att han egentligen tyckte att jag var en ridhäxa, men det kunde han väl inte stå där och säga.

– Jaha. Men manliga ryttare då? sa jag. Killar som rider, vad kallar ni dem?

– Dom kallar vi fjollor, fjollor och fjollor!

(paus)

– Men det blir väl fyra typer då?

– Öh…va? Aha, jo.

Han tyckte bäst om att sko åt skogsmullar hävdade han. Sen fanns det andra som gillade att vara i finare stall och sko åt rich-bithcar och ridhäxor och fjollor, men det var mest för att de kände sig mer betydelsefulla om de fick sko fina tävlingshästar.Tack för den…

Den här hovslagaren försvann ibland. Han hade en tendens att trassla till det för sig. Han gick under jorden i perioder, och när han till sist kom fram ur skuggorna hade folk tröttnat och valt någon annan. Jag undrar ibland hur det gått för honom. Han hade en otrolig förmåga att få nerviga hästar att koppla av.

Själv tycker jag att hästfolk finns i nästan oräkneligt många varianter, om än sorterbara inom vissa huvudgrupper. Men hur som helst långt fler än fyra.

För inte så länge sedan satt jag och åkte bil med ett par tränare, en yngre manlig och en medelåders kvinnlig, och då pratade vi om ponnyföräldrar. Jodå, vi är sorterbara vi med. Mer om det i nästa inlägg.

Tills dess:

Gott Nytt År alla ridhäxor, rich bitches, fjollor och skogsmullar!

/Ulrika