I welshponnyns gröna land

Stena bor med sin familj på en fantastisk liten hästgård, strax utanför den lilla kuststaden Conwy i norra Wales. 

De föder upp, utbildar och tävlar dressyrhästar. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att vara häst här, miljön är helt underbar, med jättestora härliga hagar och mysiga stall. Jag kom hit i söndags eftermiddag.

Men innan jag åkte började jag mitt mitt sommarlov med sex nätter hos mina föräldrar i Stockholm, några besök hos fullbloden Cheveyo och Ichtaka och även en tur till min älskade Nalle, hans bästis minishettisen Acke och hans ”dagisbarn” 2-åringen Cazper och åringen Caspian, i Strängnäs. 

Efter en snabb mellanlandning i Andreas hemland Norge kom jag fram till Manchester Airport drygt fyra timmar senare. Stenas mamma Karin hämtade mig vid flyget och så åkte vi till en tävlingsanläggning i England, alltså inte i Wales. Där såg jag Stena rida sin andra klass för dagen på Northwest British Regional Dressage Championships.

Jag har aldrig varit på en brittisk ridsporttävling förut och jag måste erkänna att jag hade en del förutfattade meningar. De visade sig faktiskt stämma väldigt väl. Jag hade föreställt mig att det skulle vara många olika typer av hästar, vilket var helt rätt.

Jag hade också en bild av att ryttarna skulle ha hårnät och hjälmar av den gamla klassiska typen – stämde förvånansvärt väl. Jag väntade mig förstås också att det skulle finnas tält med servering av Pimm’s! Rätt där också 🙂

Jag noterade en del andra skillnader mot här hemma, samtidigt som jag försökte matcha programnamnen, såsom ”Advanced Medium”, med den svenska motsvarigheten, baserat på rörelserna. Det är t ex blandat hästar och ponnyer i samma klass. Annat som är annorlunda är att det är tillåtet att rida med spö inne på banan, att man får rida på kandar i lägre klasser och att man har tre domare redan på lägsta nivå. Det är något jag gärna skulle se här hemma också. Det blir oftast rättvisare med fler domare som ser ritten från olika vinkel. Men det är ju förstås en ekonomisk fråga.

En annan skillnad är att resultatrapporteringen sker manuellt och poängen skrivs upp för hand på en stor tavla. Påminner lite om ”pinnsystemet” vi hade i Sverige för några år sedan, men utan finessen att kunna byta ordning på ekipagen. Protokollet får man inte förrän klassen är klar, vill man inte vänta kan man lämna pengar till ett frimärke. Så vi kanske inte ska gnälla när Equipe någon gång är lite långsamt. 

Det har såklart blivit lite sightseeing i de små städerna närmast gården, Conwy och Llandudno. Bland annat har jag fått se Storbritanniens minsta hus – och andra lite större.