Inte halvhalt – kalla det avstämning

Få har rört sig i så många olika miljöer som Nina Känsälä. Hon började jobba i stall som 12-åring och började undervisa när hon var 15. Grunden till arbetslivet lades på Sundby Ridskola och i slutet av 90-talet gick hon hippologen innan hon jobbade som beridare i Tyskland.

– Jag ville kunna rida bättre för att undervisa bättre, förklarar Nina Känsälä, som därefter har tävlat upp till svår klass i dressyr och jobbat tio år hos Jan Brink på Tullstorp samt flera år på Lövsta Stuteri. Nästa äventyr blir som ridskolechef för Djursholms Ridskola. 

Samtidigt fortsätter hennes kontrakt med SLU, där hon forskar kring hästvälfärd med fokus på upplevda och verkliga effekter av människans interaktion med hästen.

– Jag är nog ganska unik i vår värld genom att ha både praktisk och akademisk bakgrund. Den evidensbaserade kunskapen har påverkat hur jag instruerar, förfinat mina metoder, men grundinställningen är densamma.

Nina Känsälä läste det tredje året på hippologen 2014-2015 och därefter masterprogrammet Animal Science på SLU. Inriktningen under mastern var djurvälfärd: hur vi avlar, stallar upp, sköter, tränar och fodrar för hållbar välfärd sett från djurets sida. Under åren har hon lärt sig att förväntningarna på hästen kan spela en negativ roll för hästens välfärd. I grunden ren logik:

– Du ska ha en häst som passar dig och dina förväntningar, då har ni bättre förutsättningar. Vill du till exempel rida 1,40, men din häst inte har kapacitet för det, då är det min uppgift som instruktör att medvetandegöra det för ryttaren. 

Att all tävling i sig skulle vara negativt för hästen tror hon inte på. Som biologisk varelse är hästen ett flyktdjur och därmed skapad för kortvarig stress.

– De är designade för det. Att hoppa en bana på två minuter eller rida ett dressyrprogram behöver inte innebära negativ stress för hästen, såvida den är tränad och förberedd för det. 

För att understryka teorin tar hon som exempel ett dräktigt sto som blir jagad av ett rovdjur. Stoet kastar inte sitt föl för det.

Förberedelse och att börja träna hästen tidigt. Det är två käpphästar i Nina Känsäläs filosofi. Bygger du upp hästen successivt från tidig ålder blir den van och trygg med situationen.

– Det handlar om tillvänjning. Börja tidigt att lasta hästen, och beröm mycket så att det blir positivt. Då finns inget, eller ett litet, stressmoment. Hästen mår bra av att tränas och ridas, men det ska ske allsidigt och i små portioner från tidig ålder så att leder, senor, muskler och – inte minst – det mentala hänger med. 

Om du ska ändra på något måste du våga göra annorlunda än i går.

Nina Känsäläs kombination av teori och praktik blir tydlig när vi kommer in på själva träningsmomentet. Rider vi i balans med bärighet blir det trevligt för hästen och skönt för ryttaren. 

– Det är djurvälfärd, säger hon bestämt, och utvecklar:

– Låt säga att jag ber en ryttare att vrida om handen, men han eller hon ändå hänger kvar i tygeln. Om vi i stället försöker få hästen i balans kommer ryttaren automatiskt att vrida om handen och hamna rätt. Det gäller att ge ryttaren rätt känsla, då blir det som ringar på vattnet – går hästen bättre, rider du bättre. Att få feedback från hästen är ett mycket starkare kvitto än om jag berömmer från marken.

I grunden handlar det om ren fysik. Om gravitationskraften. Tyngdlagen med äpplet som faller till marken.

– I ridning har vi två kroppar som båda strävar neråt. Min uppgift som instruktör är att forma ekipaget så att de smälter samman, jag ska ge ryttaren verktyg för att göra det möjligt.

Hon skrattar till när hon tänker på eleverna som ibland suckar när hon säger ”det är bara att rida på”. Med det menar hon att det faktiskt inte finns några genvägar. Ridning är en slitig sport som tar många år. Du behöver dina timmar i sadeln.

– Dagens krav på snabba resultat är dåligt för hästvälfärden, konstaterar hon och säger att debatten om blå tungor och hårt åtdragna nosgrimmor egentligen inte borde finnas. Att det inte är nosgrimmorna som är problemet.

– Vi skulle inte ha den debatten om unghästar inte reds i den form de gör. De klarar inte av det rent fysiskt, och då drar man åt nosgrimman. Man döljer ett problem. Det har blivit normaliserat att 3-6-åriga hästar går i en kort hög form, att de ska se ut som en ”färdig” häst. Det premieras av domare; bilder och filmer sprids på sociala medier så att det har blivit norm. Jag vill inte säga att allt var bättre förr, men allsidig utbildning på olika underlag i normal takt – då får vi hållbara hästar.

Träna i rätt ordning

Det gäller också att träna på rätt saker. I rätt ordning. Sitter inte grunderna kan du inte börja med svårare rörelser. Återigen – förberedelse.

– Träna inte hundra galoppombyten om du inte är redo för det. Med det menar jag att om du trasslar med något som ni inte är redo för, kommer hästen att minnas de nittioåtta dåliga bytena, inte de två bra. Det svåra här är att få till ridningen före bytet. Men får du till takt, balans och rakriktning ökar förutsättningarna för ett bra byte. Ställ alltid kontrollfrågorna först.

Nina Känsälä ger ett målande exempel på hästens lyhörda inlärningsförmåga. Hon red en unghäst som gärna bockade. Eftersom hon inte gillar halsrem, tog hon tag i manen och försökte rida fram i galopp. Hästen tolkade detta som en signal för att fatta galopp.

– På 3-årstestet tryckte jag bara på manken när vi skulle galoppera, för den hade lärt sig den hjälpen.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 20/2023.