Intet är som väntans tider

För att skriva om sport krävs det resultat, validerade klara resultat. annars blir det bara spekulationer. Det finns inte framme ännu mer än fyra timmar efter distansens avslutande utcheckingsbesiktning. 

Det känns problematiskt på flera sätt. Här i presscentret i Caen ungefär 10 mil från Sartilly där distansen går betyder det att det surras mer än i ett getingbo, inte en bra början på eftermälet till det som jag kallar ”Slaget i Normandie”. 

Enligt personer på plats, ingen mindre än Annelie Ohlén i svenska campen i Sartilly, så har topptrion klarat besiktning liksom självklart de svenska hästarna. De är i fin form, var i fin form och utan diskussion tillhör de bättre i hull, muskulatur och allmänt intryck, oavsett vad resultatlistan säger.

När jag försöker summera ur de listor som var klara igår kväll och de rester som finns kvar online så är det efter FEI:s pressrelese 38 av 165 färdiga. En hel del kom inte i mål på grund av att banan stängdes redan klockan 19 mot planerade 20:30 och lite till, en information som inte direkt kablts ut till media via FEI utan sipprat fram. Inte heller informationen om att lägsta godkända hastighet ändrades under pågående loop 2 på grund av de mycket svåra förhållandena kom fram under dagen igår. Redan på förmiddagen måste rutinerade distansmänniskor ha sett vartåt det barkade. Inte åt Häcklefjäll men väl åt Mont St Michel.

I de gamla listorna har mer 45 hästar tagits ut med status ME, som betyder metabolisk status och som i praktiken kan betyda risk för metaboliska problem, inte nödvändigtvis konkreta sådana. Lameness, hälta eller stelhet, drabbade 27 hästar innan listorna försvann från nätet. Det finns 23 hästar som det överhuvudtaget inte finns någon status på, blev de strukna på grund av banstängning? Ja, inte vet jag trots idogt frågande och det är mitt jobb.
Je suis tellement frustré tout le temps! på ren svenska skitirriterad! På norsk pissetraett!

Jag är glad att jag på vägen hem från Sartilly igå hade sällskap av vår fantastiska trooper fotograf Roland Thunholm, rutinerad och kunnig, lugn som en filbunke – en klippa helt enkelt. Med i bilen hade vi två nyazeeländska damer som shuttlen kört ifrån för tredje gången denna vecka. Och jag är glad åt att jag kunde fokusera på bilkörning.

För efter att ha sett matta hästar, trötta hästar med så döda ögon att jag aldrig någonsin upplevt det tidigare så hade jag otroligt ont i magen. Och i natt har jag vattnat, klappat, masserat, delat ut hö och lagt på täcken på hela högen i drömmens värld, eller sannare, faktiskt lite av en mardröm.

Varför rider vi idag 16 mil i i ett tempo på 300-400 meter per minut när det finns både bilar, mopeder och andra transportmedel? Varför har vi en disciplin där vi behöver skydda hästarna med 12 kontrollerande veterinärer, oändligt många treating vets, lagveterinärer (har aldrig sett så många veterinärer utom på konferenser på en gång)? 
Varför tävlar man inte med en idealtid på betydligt kortare distans och med mycket lägre tempo – bästa skick på hästen i mål vinner, det är distansens sanna själ tycker jag. Den var inte så synlig igår.

Jag och många andra i presscentret, från alla nationer, ställer oss den stora frågan – varför? 

Var är FEI:s ”Happy Athlete” inom distansen?

Vid tangentbordet

Kim C Lundin