”Isaac hade inga dåliga dagar”

Var en riktig ”pleaser”

Isaac (val f -96 e Feliciano-Ralmé Z, uppf Tord Nilsson) var gudasnäll från dag ett. Han hade aldrig en dålig dag, han hoppade 1,50 som en halvmeter. Han hade enorm kapacitet. En sådan häst får man aldrig se igen. Jag minns VM i Aachen, när han blev skrämd och gick ner i skritt-trav tre meter före trekombinationen – och klarade den.

Vi köpte honom i december när han var fyra. Då hade han varit riden 30 gånger. Han kostade 500 000, så vi ville se lite – han tog en oxer på 1,50 åt båda hållen. Sedan höjde vi till 1,60. Inga problem.

Han kunde redan allt, så som 7-åring fick han mest hänga med ut på 1,40-1,45. Året efter debuterade vi 1,60 i Rom, femstjärnigt. Jag skulle egentligen ha ridit Richmond Park, men han var skadad. Isaac gjorde det fantastiskt bra, sedan gick han stora klasser hela livet. Vi vann Europafinalen, GP i Globen, han var dubbelnolla i Aachen.

Det sista stora som vi vann var Falsterbo GP, vilket var jäkligt kul – dels var det hemmaplan, dels skulle min son Alexander ta över. Isaac var elva-tolv, och Alexander red bland annat i superligalaget. På den tiden var det ovanligt att 18-åringar red på den nivån, men Isaac var en otrolig häst att lära sig på.

Han såldes sedan och fick tråkigt nog en skada så de fick ta bort honom 2012.

Man brukar säga att riktigt bra hästar är svåra och lite dumma, men Isaac var en riktig pleaser. Till skillnad från de andra stack han alltid ut huvudet ur boxen med uttrycket ”What can I do for you today?”.

Världens dyraste på sin tid

Young Diamond (val f -72 e King of Diamond-Highland Flight, imp Irland) var vårt startkapital. Han såldes till Paul Darragh för 700 000 kronor, då världens dyraste häst. Jag ägde hon honom inte, men fick bra provision.

Han kom som 6-åring direkt från Irland. Året efter debuterade vi 1,60 i Södertälje – och vann. Han var en fantastisk talang och skulle ha varit bra även i dag. När han var åtta togs vi ut till alternativ-OS i Rotterdam och den banan var den svåraste i mannaminne. När det blev vår tur hade ambulansen varit inne tre gånger. Vi fick åtta fel, Gladstone hade fyra. Efter det såldes han. 

Gav allt hon kunde

Vera (sto e Primo des Bruyères u Gipsy Queen) gav verkligen allt hon kunde. Hon hade inte riktigt modellen, var lite kort och knubbig, och inte det där sista scoopet. Men hon var försiktig och rädd om sig. Och snäll. Jag fick smyga i gång henne för hon hade stannat lite. Vi vann tre SM i rad, 1996-1998, vilket är respektingivande. När vi vann det första, i Kalmar, var Pär-Ola Nyström tvåa. Andra gången i Varberg satt min son Alexander på läktaren, och trots att han var lite blyg – och snål – sade han till Pär-Ola: ”Om du låter pappa vinna får du 20 kronor.” Jag vann, ha ha. Det tredje guldet tog vi inne på Strömsholm. Efter tre år gick hon till avel.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 3/2024.