”Jag är mer tränare än mamma”

Inte någon i familjen eller släkten hade minsta lilla hästintresse och som barn fick Agnetha Lindelöw tjata sig till att få börja rida och få gå till stallet. Det fanns en hund i familjen, men det var allt.

Först var det dressyr som gällde och sedermera gick hon ridlärarkurserna på Strömsholm. Där präglades hon av kunniga och färgstarka profiler som Mette Rosencrantz, Jan Fristedt och Pelle Fresk. Den sistnämnde inspirerade henne att växla över från dressyr till hoppning – och när hon träffade landslagsryttaren Lennart Lindelöw tog hoppkarriären snart fart på riktigt.
– Jag var ganska dålig, men Lennart var en väldigt duktig tränare och jag lärde mig, berättar Agnetha, som debuterade i svår hoppning när hon var 27 år gammal.
– Jag var ganska sen, i dag hoppar ju ungdomarna det när de är 15.

”Pantertant med vässade klor räds inga hinder” var rubriken på en tidningsartikel i samband med utomhus-SM i Västerås 2003. Då var Agnetha 38 år gammal och lyftes fram som en ”tuff brud” som red ”fortare och fränare än de flesta”. Att inställningen har gått i arv till den förstfödde sonen och framgångsrike hoppryttaren Douglas Lindelöw råder det ingen tvekan om.
– Vi är nog väldigt ”på” båda två, vi vill vinna allting, men tillsammans har vi lärt oss att tona ner det. Ibland måste man också tävla smart. Samtidigt är det härligt att tänka att man är ”invincible”, vi älskar ju sporten båda två, säger Agnetha.

Knäskada satte stopp för det egna tävlandet

Det blev både flera SM-medaljer och GP-segrar samt världscuppoäng innan en knäskada slutligen satte stopp för Agnethas hoppkarriär efter en olycklig uppsittning. I stället har Douglas passerat båda sina föräldrar med råge när det gäller resultat. Inte minst med ett EM-guld som young rider, lagsilver på EM i Göteborg, nationshoppningar och nu senast världscupsegern i Oslo.

Men att Douglas skulle välja hästlivet var inte givet från början. Han red visserligen på ridskola som liten, men under de tidiga uppväxten i skånska Hörby var det främst ishockey som gällde. Agnetha lotsade honom dock sakta men säkert i riktning mot sadeln.
– Han har inte kommit själv och sagt att han vill rida, det har jag pushat på.

Medan kompisarna plockade hem SM-medaljer på löpande band, var dock Douglas ponnytid allt annat än en mästerskapssatsning.
– Vi hade väldigt mediokra ponnyer och åkte runt här i bygden och tävlade. Dagens viktigaste var innehållet i matsäckskorgen och det spelade ingen roll om han vägrade ut sig eller var felfri. Det var kravlöst och enkelt, och väldigt avspänt. Det var en fantastisk tid, berättar Agnetha.

Douglas gillade tävlingsmomentet och fick snabbt blodad tand. Men i stället för att skaffa en bättre ponny fick han ta över Agnethas världscupsegrare Kamea när han var 13 år gammal. Det var också då som ponnymamman med matsäckskorgen bytte skepnad och det blev mer ”på riktigt”.
– När han gick upp på stor häst och det blev lite nivå på det hela, då blev jag också mer tränare än mamma, säger Agnetha, som haft den coachande rollen hela vägen från start.

Har åkt med på alla tävlingar

Hon har åkt med på alla tävlingar, tränat Douglas och skött allt kring hästarna och tävlingsplaneringen.

Mor och son-teamet blev tidigt en effektiv tävlingsduo. Agnetha är ”hästnörd på alla områden”, hon har jobbat som hästskötare och vill göra allt runt hästarna med minutiös noggrannhet. Douglas har inte haft samma intresse för just de delarna, utan har lagt fokus på att göra allt runt omkring. Arbetsfördelningen har således varit självklar.
– På tävling visste vi precis vad vi skulle göra. Jag skötte hästarna medan Douglas bar vatten, hämtade spånbalar, mockade lastbilen och såg till att vi hade ström. Han har också alltid varit duktig på att gå ut med hästarna och han har varit uppe tidigt och trimmat. Vi gjorde det vi var bäst på och har alltid avslutat och gått hem tillsammans.

Hemma på Stall Fulltofta i Hörby har rollerna också varit givna genom åren.
– Douglas har inte direkt stått och ryktat någon häst, han har hellre harvat banan, tvättat traktorn och kört fram höbalar. Han har alltid varit väldigt arbetsvillig och energisk och gjort andra saker som hör hästeriet till, säger Agnetha.

Jag känner en enorm trygghet över att få jobba med någon som jag kan lita på till 110 procent.

Vid sidan av vardagsslitet för att nå toppen inom ridsporten, har vägen kantats av ömsom vin, ömsom vatten. Douglas ansågs tidigt vara morgondagens stjärna och har sedan dess gått från klarhet till klarhet. Samtidigt har teamet fått ta emot sin beskärda del av hårda smällar, inte minst med förlusten av OS-hästen Casello mitt i uppladdningen inför OS i Rio 2016. Något som sedan länge är ett avslutat kapitel. Att vägen mot toppen stundtals kan vara extremt tuff vet dock alla inom toppsporten.
– Vissa saker är bra, för det lär en och man blir lite härdad. Men som mamma kan jag tycka att det är ett väldigt hårt klimat därute och ibland är det hjärtskärande att se. Likväl som när din treåring cyklar omkull och skrapar upp knäna kan du få samma känsla när du ser att han får en smäll, fast på ett annat sätt, när han är 17 eller snart 30. Då är det svårt att inte visa hur illa berörd man blir som mamma, säger Agnetha.

Hade velat ägna mer tid åt Douglas när han var liten

Hon är glad över alla kvalitetstimmar som hon och Douglas har fått tillsammans i lastbilen, men om hon hade kunnat spola tillbaka tiden hade hon gjort annorlunda.
– I efterhand skulle jag ha ägnat mer tid åt Douglas när han var liten. Jag ville bara rida och tävla och han fick hänga med på alla mina saker. Den tiden är väldigt kort och den får man njuta av, men jag var väldigt egocentrisk, säger Agnetha.

I dag är hon glad över att de i princip ses varje dag, och hon är stolt över deras teamwork.
– Jag känner en enorm trygghet över att få jobba med någon som jag kan lita på till 110 procent. Det gör också att man kan känna av varandra och läget på ett annat sätt, jag märker om han är stressad över något och att jag just då inte bara kan stövla på.

Hennes roll som Douglas tränare har med åren blivit mer mångfacetterad. Nu jobbar de mycket ihop kring hur olika hästar kan utvecklas, de rider tillsammans och Agnetha är även ett fortsatt stöd på marken.
– Jag tror fortfarande att jag har en viktig roll på tävling, det är en trygghet att ha med sig någon som känner en själv och hästen till 100 procent. ”Ska jag rida på fem eller sex språng?”, ”Du ska rida på fem” – och då går man in och är bergsäker och då går det oftast bra. Eller när man värmer upp: ”Det räcker nu, du behöver inte ta ett språng till, den hoppar jättefint”. Han klarar sig bra om han är ensam också, men när det är viktiga tävlingar är jag alltid med.

Både mor och son gillar att jobba med en bra unghäst

Med tiden har mor och son även blivit affärskompanjoner på lika villkor i Stall Fulltofta. I dag med Stall Zet, ett av Sveriges mest framgångsrika travstall, som långsiktig hästägare till topphästar som Casquo Blue och Jezebel – och själva har Agnetha och Douglas även flertalet lovande unghästar på tillväxt.
– Något Douglas och jag har gemensamt, som gör vardagen väldigt rolig, är att vi båda gärna jobbar med en fin unghäst. Om den är talangfull och har alla kvalitéer för att göra toppsporten, då tar vi gärna de fyra, fem åren. Att ta fram den, lära den saker, och ge den rutin, är något vi båda tycker är väldigt roligt. Sedan tickar sporten på så fort att man inte hinner vänta på alla unghästar, man måste ha några färdiga också.

Agnetha gillar snabb utveckling, men inte på bekostnad av grunder och gott horsemanship, något hon ofta tycker missas i dag.
– Det jag är väldigt stolt över både när det gäller mitt och Douglas arbete med hästarna, det är att vi är bra hästmänniskor. Vi har respekt för djuret.

Är ett starkt team

”I’m so proud of you. You are my best friend and teammate.” Så lyder en av Agnethas alla födelsedagshälsningar till Douglas på Instagram – och hon ler när hon hör orden sägas högt.
– Jag är otroligt tacksam och lycklig över att ha Douglas som min arbetskollega, mitt bollplank och min sporre i allt. Som även är rak – ”Nej, så kan du inte göra mamma, nu får du tänka om och göra rätt” – och som jag lär mig av hela tiden.
– Vi är ett väldigt starkt team, det vet jag att många andra ryttare säger också. ”Ni är så starka ihop”, tycker många, och det är vi nog. Vi är väldigt säkra på vår sak och vi är väldigt bra på att inte ge upp. Vi är bra på att se potential och kämpa för att få fram det.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 8/2020.