Jag bara måste tuta

Nu var det äntligen dags för årets första tävling i Tågarp i Skåne. Vi velade in i det sista, för Saga hade halsfluss. Hon gick på penicillin och det gick upp och ner hur hon kände sig, men hon ville absolut åka. Så vi gjorde det.

Våra skånekörningar längs E4:an följer alltid samma mönster. Så här var det denna gång:

12.10. Vi kommer iväg helt utan tjafs, men vid kyrkan kommer jag på att jag har glömt min laptop, den kan jag inte leva utan. Vi åker hem och hämtar den och och på grund av det så missar vi färjan och får ”åka runt” dvs in via Stockholm. Det tar en halvtimme längre, men å andra sidan spar man lite pengar, för färjan kostar fett.

12.17- 16.30. Vi står på till Brahehus vid vackra Vättern där vi äter. Jag tar som alltid en vegetarisk pytt i panna och Saga tar som alltid en schnitzel. Sen köper vi salmiakgrodor i polkagrishoppen.

Grodorna behövs för att man ska stå ut den aptråkiga biten mellan Jönköping och Skåne, men självklart börjar vi snaska på dem redan innan vi  ens lämnat parkeringen vid Braheus.

17.30. E4:an söderut från Jönköping. Gran, tall, björk, gran, tall, björk, gran, tall, björk, gran, tall björk…

18.10 Saga har suttit längre än hon pallar i bil och börjar trumma med händerna, gör smackljud med munnen, öppnar och stänger handskfacket hundra gånger, petar på mig med ett sugrör. Hon är åsnan i Shrek.

18.30 Gran, tall, björk, gran, tall, björk, gran, tall, björk, gran, tall, björk, ….

18.48 Två gubbar står bortvända vid en rastplats. Mitt tvångsbeteende att tuta på kissande karlar aktiveras. Det går som en spasm igenom gubbarna och de tittar efter oss där vi far förbi.

19.00 Gran, tall, björk, gran, tall, björk, gran, tall, björk, gran, tall, björk….

19.45 Vi passerar stenmuren som markerar gränsen till Skåne och vi skriker SKÅNEEE! Grodorna är slut, men det gör inget, för nu ser vi ljuset i tunneln.

20.55 Vi anländer i Ljungbyhed i nordvästra Skåne där vi ska bo hos min föräldrar och stallar in Bonnie Bee hos Lisa. Hennes stall är fint som en kyrka.

21.30 Te och mackor hos mamma och pappa, sängen nästa.

Tävlingsdagen

08.10. Skåne badar i solljus. Böljande åkrar, ljuvliga kyrkor och små näpna byar, det är så vackert att man kan få tårar i ögonen.

08.56. Annelöv/Tågarp. Där är han som vanligt vid parkeringen;  den glada farbrorn med mustaschen. Hans skånska är lika bred som Öresundsbron är lång och jag fattar ingenting, men han pekar och så blir det bra.

09.15. Med tanke på förra veckans debatt undrar jag om jag kommer stöta på några arga haters, men jag ser bara glada ansikten och leenden och får flera kramar.

09.30. Saga ska snart rida dressyr och jag ser att hon har valt ett schabrak med en logga på. Jag oroar mig för att loggan är för stor, den får ju inte vara det. Saga blir irriterad på mig för att jag stör hennes koncentration med att kolla loggstorlek.

09.47. Jag hjälper en äldre dam i en permobil med en sak. Det visar sig vara Gerti Cullin som har varit i klubben i 50 år! Hatten av. Vill gärna höra hela hennes livs historia, men det hinns inte med -det är ju tävling.

10.00 Dressyren är över. Jag tycker Saga bör vara nöjd med procenten med tanke på hur spänd Bonnie var, men hon är bedrövad. Efter hoppningen går Saga och sover i bilen och jag går runt och kollar på andra tävlande. Jag blir varm i hjärtat av alla kämpande ponnyekipage.

12.30 cirka. Västerbottenspaj i cafeterian -gott. Landslagsryttaren Hannes Melin slår sig ner. Saga var prao-elev hos honom för ett år sedan. Det blir ett över en timme långt fantastiskt samtal om tävling, prestationsångest och hur man ska hantera saker. Detta är fälttävlan: människor är generösa, avslappnade och omtänksamma. De flesta.

16.47. Sagas start går i terrängen. Jag ser dem försvinna bort. Via Lars Christensens speakerinsats kan jag följa hur det går. ”Och Saga vänder upp på spetsen, här läggs inga fingrar emellan” hör jag i högtalarna.

Det går bra med den gigantiska spetsen. Men mot slutet kommer de in lite fel på en trekombination och de får sitt första stopp sedan 2013. Hon lägger en volt och går sedan i mål, men stoppet kostar tyvärr.

16.55 Det enda man kan göra i ett sånt läge är att krama om sitt barn och låta bli att säga korkade saker. Jag går och går med Bonnie och Saga bär på grejer. Jag har vit kyl-lera på hela mig när vi åker hem, det ser ut som om jag målat om hemma eller nåt.

17.30 ca. Vi åker ”hem” till Ljungbyhed. Vi pratar om hur det gått och varför, vi pratar om vad Hannes sa, vi pratar om att det nog var dumt att åka när hon gick på penicillin.

Hemresa

12.15 Vi stannar till i Perstorp för att plocka upp en ponny som vi ska frakta hem till familjen Signarsson i vår klubb. Den går bara in, skönt.

13-15 cirka. Smålandsbiten uthärdas med hjälp av påskäggsgodis som vi fått av mormor.

16.45. Brahehus. Vegetarisk pytt för mig, schnitzel för Saga.

17.20. Vi tankar. Ett raggargäng har någon sorts sammankomst på parkeringen med fina 50-talsbilar.

Saga har aldrig sett raggare förr. Hon tittar på dem som om de vore rymdvarelser.

– Va är det där för folk?

– Det är raggare.

– ???

– Det är en subkultur som var coola för ungefär 60 år sen.

– ??????

17.26. Nu måste vi tränga oss ut mellan två raggarbilar med hästsläpet. Två raggare står och vända ut mot Vättern och E4:an och urinerar. Vi kastar oss på tutan.

Raggarna vänder sig om i förskräckelse. Vi vinkar till dem och de släpper artigt sina manicker med ena handen och vinkar tillbaka.

Alltså, ska man behöva stå ut med pinkande män på både nerväg och hemväg?? I par dessutom. Märkligt med män att de liksom kompispinkar.

18.55. Nyköping. Där åkte vi fast två gånger för polisen förra året.  Antagligen Sverige-rekord. Trots att vi numera har vikten på den lagliga sidan får jag lite blåljusfrossa. Men den där ettriga polismannen är nog hemma och äter godis; det är ju ändå påskafton.

19.20 Vi möter upp familjen Signarsson på en parkering, de får sin ponny som för mig för alltid kommer heta Kakbiten. Eftersom han var så söt och lätt att ha att göra med.

20.17. Hemma. Vi släpper ut Bonnie en liten stund. Hon firar hemkomsten med att unna sig en härlig  lerinpackning.

För varje tävling lär man sig något. Naturligtvis tar man med sig funderingar hem när det inte gått lysande. Dåliga gånger har alla.

Det är ändå härligt att vintern är över och säsongen är igång!

/Ulrika