Jag går på vilja

Troligen beror tröttheten på att jag sen jag kom hem från USA har gett allt för att få igång marknadsföring, ekonomi, hålla kurser och lektioner, sköta stall och hästar och vara positiv och glad och fylla år!! Dessutom engagerade jag mig i alla möjliga andra saker också, tex som coach till min man som gjorde Malmö Toughest i lördags, sprang längs spåret och skrek….KOOOMMM IIGGGEEENNN, fylld av adrenalin och lust att ge mig in i hindren och kräla, klättra och rusa ut i havet (nu ljög jag…skitkallt). Då kände jag minsann ingen trötthet, men så är det med en rejäl tävlingsinstinkt, man glömmer allt och går upp i energi, det är så häftigt! Redan som liten har jag älskat att tävla, (obs läs VINNA, hatar att förlora) fråga min syrra Anna-Lena, inget och jag menar inget gick att göra jämsides, jag måste vara minst en meter framför, i bärskogen, till lekstugan t o m med som vuxen och medelålders (BLÄÄÄ vilket hemskt ord) kan jag inte semesterjogga en sväng snällt bredvid min syster utan låter liksom steget öka mot slutet!

Men när jag sedan började tävla dressyr fick jag lära om….där mäts inte vem som är snabbast eller starkast utan den som har bästa hästen, bästa ritten, bästa kontrollen. Och jag som inte är uppvuxen med föräldrar som kunde ridsport eller intresserade sig för sin dotters superintresse med mer än att jag fick gå på ridskola och rida nordsvensk hos pappa, fick ingen dressyrponny att susa runt med på Högbo Ridklubb eller Äppelvikens ridskola. Så jag fick ta det som fanns till buds och med bristande rutin blev resultatet därefter, bit ihop och kom igen lärde jag mig dock, gråt en skvätt sedan träna mer på att få hästen ”på tygeln” som man ville mest i världen som tonåring!! Min fina nordsvensk Jojo blev nästan på tygeln (huvudet hölls ner i alla fall) med hjälp av ett par avklippta reptömmar som graman ! Tur att han var tålig!

Men jag lärde mig mer och mer och tillslut red jag på fina hästar och på en del fina tävlingar också, men det var tufft att komma till Skåne på -90 talet, rida mot våra bästa svenska ryttare, (hjälp… Jan Brink är med i samma klass som jag!!) Ett av mina ston jag tävlade blev alltid spänd och tappade helt bjudningen, vi segade oss igenom program efter program och fick procent därefter, ledsen och med dåligt självförtroende bestämde jag mig för att helt bortse från tävlingsmomentet och all konkurrens, jag skulle bara rida för mig själv och få min fina Grace Kelly att börja andas och bjuda bättre. Ett år åkte jag runt och tävlade och försökte ta kontroll på min tävlingsinstinkt, som troligen gav min häst stora skälvan ( eller så var hon helt enkelt inte framför skänkeln…jag vet!!). Jag ignorerade procenten, läste kritiken grundligt och reflekterade om nåt gått lite bättre än sist! Jag är rätt nöjd med den insikten och det projektet, att jag stod ut att förlora gång efter gång, men envis har jag alltid varit, annars svårt att jobba med häst och speciellt dressyr!

Idag tävlar jag så lite tyvärr att jag knappt vet hur det känns att vinna eller förlora, men det skall jag ändra på i min kommande 5 års plan. Projekt skall ha en början och ett slut så jag brukar dela in mitt liv i korta och långa projekt, 5 år är ett ganska kort projekt i mitt liv…. Vår gård var ett femårsprojekt som blev ett tioårsprojekt, så ibland måste man ändra sig om man inte kommer i mål på den utsatta tiden. Men 55 är väl den nya åldern för framgång på dressyrbanorna, eller hur? Vill också inom fem år ha min B-tränarlicens, men för det krävs en skolad häst, hoppas att Diamond kan börja fungera så jag kan börja seriöst träna och tävla honom, ha honom uppe i svår klass om några år.

Har nu blivit klar med mitt och Camillas kursupplägg för en mer ridbar och hållbar häst, vi planerar göra kursen som en liten minisemester sista helgen i juni, weekend med slottsboende för både häst och ägare. Upplägget är att ge större kunskap/förståelse för sin hästs problematik när det gäller kroppsbalans, liksidighet och fysiska svagheter. Med hjälp av både teori och praktik i friskvård med Camilla, som dessutom ger ett stretching-schema individuellt för varje häst, samt allmän rådgivning om hästens status i muskulatur mm och dressyr/tömkörnings träning med fokus på grundridningen, formen, tempo, balans tror jag att det blir en riktigt nyttig kurs. När deltagarna åker hem på söndagkväll skall de känna att de väl hemma igen kan ge sin häst bra förutsättningar att utvecklas effektivt, genom tex rätt stretching, rätta övningar i dressyren och tömkörning för att lösgöra och rakrikta . Och naturligvis även förstå vad i sin grundsits och ridning som måste förändras/stärkas för att få ett bra samspel med sin häst. Sugen på weekend med din häst…välkommen!

Det är verkligen kul att jobba med kurser, kanske för att jag själv önskar att det fanns mer kurser att åka på, inte enbart med ridning utan andra aktiviteter som  gör så att man rider eller förstår sin häst bättre. Visst finns kurser i Frankrike och Spanien med ridning och yoga eller vinprovning, men var i Skåne kan jag rida för en bra tränare och få yoga lektioner under en helg? Funderar på att kontakta Malin Berghagen och fixa en kurs själv med det temat, nån som hänger på? Och nu…. min bästa ide denna vecka, som kom till mig under mockning så klart, (den givna meditationsplatsen). Kurs med combo dressyr och militär träning, inspirerad av lördagens coaching så klart. Den skall heta Hur Tough är du?  Min man (10 år i flottan) och min sons flickvän (16-e  placerad  av damerna i Toughest Malmö) är mina instruktörer i ”militärgympa”, d v s träna din kropp utanför svettiga gym, utan töntiga redskap som hantlar. Istället ut i skog och mark med sol eller regn mot huden lyfta stockar, klättra i lianer, köra skottkärra med varandra i backar, göra situps i armkrok med hela gänget…mm. Sedan ett dressyrpass med mig !! Intresserad? Tough enough? Hör av er om ni skulle känna ett sug efter blodsmak och mossa i munnen!

Mina träningar och elever fortsätter att öka, hurra, har nu haft min först tisdag kväll i Färs Ryttarförening i Vollsjö, och skall vidare till Östersund nu på lördag! Alltid kul att träffa ny hästar och deras ägare, det kan vara lite vingligt innan man läar känna varandra, det tar några gånger det måste man räkna med. Försöker få eleverna att beskriva sitt mål med ridningen och sedan jobba utifrån det, kan vara frustrerande om man som tränare vill mkt mer än ryttaren och inte förstår varför ekipaget inte utvecklas. Ärlighet från bägge håll är viktigt, bättre erkänna om man är lite rädd eller lat och tränaren kan ha det med i sin plan, och att även tränaren ärligt säger vad som enligt dem felar i ekipaget, även om det kan göra ont att inte vara den som förstår sin egen häst bäst. Att släppa in en tränare fullt ut är nödvändigt om man vill ha en förändring, att ta med sig budskapet även hem, rida sin läxa gör hela skillnaden! Finns inget roligare än att se utveckling varje vecka, men enbart beröm leder ingen vart, måste som ryttare kunna ta även negativ kritik, inte bli kränkt så lätt. Istället verkligen försöka förstå, fråga igen vad tränaren menar, be tränaren sitta upp och visa, eller vad som helst som leder framåt i utvecklingen. Men så klart skall ingen tränare få vara elak och gå över gränsen gång på gång, då är förtroendet borta och ingen chans för inlärning.

Men hur vet man då om tränaren är bra? Alla vet att det finns många i ridsporten som undervisar utan att ha stor erfarenhet eller utbildning, vissa kan ha ögat och känslan ändå, ja visst men chansen är större att tränaren är bra om den har ridit många hästar, gärna även efter 1972. Men det skall även erkännas att vissa utbildade superriders saknar den pedagogiska ådran och tålamodet som bör finnas med när man undervisar. Svårt för hobbyryttaren att hitta i djungeln av ”vetare”, de lurar ofta i grannboxen bredvid med massor av tips och råd. Men jag tror att de som VERKLIGEN vill lära sig rida och komma någonvart hittar rätt tränare till slut, då ger man sig inte så lätt, håller koll på tävlingar, reflekterar mycket över ridning och hästar, läser på i teorin, granskar kritiskt med följfrågor mm. En bra tränare bör göra så att hästen känns bättre och bättre och ser bättre ut i kroppen, och de dagar man inte rider för tränare har man fått verktygen för att få hästen i bjudning, lösgjord, rak och glad alldeles själv!

Det finns så många missförstådda hästar därute med ägare som är förtvivlade, vissa vill och längtar efter seriös hjälp andra kan man inte någonsin hjälpa. Ibland känns det som hästen blir en förlängning av ägarens frustration i livet rent allmänt, när de söker så mkt fel på allt så det inte finns ett enda rätt. Finns något namn på detta fenomen? Är det ägarens självbild som speglas i hästen (eller hunden, katten eller sin partner)? Som tränare är det frustrerande, hur skall man veta vilken ryttare som man skall lägga engagemang att hjälpa och vilka som det är bortkastad tid på, de som hela tiden hittar ett nytt fel på hästen, sadeln, munnen eller på …..mig? Tough bransch det här!

Besök mig på min hemsida equitrain.se

På återseende/ Karin