”Jag har packat en ryggsäck av egna erfarenheter”

Lottie Mattsson ville egentligen gå på lantbruksskola, men eftersom bondebarnen hade förtur och hon var stadstjej uppvuxen på Söder i Stockholm, fick det bli en annan väg.
– Jag började jobba hos en hästhandlare, det var inget jag var stolt över först, men oj, vad det var nyttigt. Han kom mitt i natten med polska hästar och hade ingen aning om hur de var. Hur mycket de kunde var något jag själv fick ta reda på, och jag lärde mig läsa av hästar, berättar Lottie, som fick en gedigen ”hästkarlsutbildning” hos hästhandlaren och hans fru.

Hon lärde sig att vända när hästen reste sig, hon blev bannad när hon hade träskor vid lastning och hon lärde sig att ge hästarna ordentligt med hö och inte så mycket annat.
– Jag fick en god grund, det förstod jag ju sedan, säger Lottie.

Hästhandlaren sporrade henne att söka sig vidare till en ridskola, vilket blev hennes nästa ”karriärsteg”. Det var dock inte så uppstyrt på den tiden och trots sin ringa ålder fick Lottie även hålla lektioner vid sidan av mockandet.

Var inne i racingsvängen

Någonstans här kom hon också in i racingsvängen och träffade sina barns pappa när hon stod och mekade med sin hundkoja.
– Jag har alltid varit hästnörd, men i skolåldern höll jag på med jazzbalett, simning och allt möjligt. I vuxen ålder har det varit häst, hund och bil, berättar Lottie, som förutom hundkoja bland annat körde racing med maffiga Camarobilar och högerstyrda specialbilar, som utmanade hjärnan lite extra.

Längs vägen köpte Lottie också sin första häst, av hästhandlaren. Hon var 29 år gammal och hade inte mycket pengar, men fick betala när hon kunde.
– Det var en halvblodshäst, efter Brabant, den var känslig och nätt och gick väl inte jättelångt, berättar Lottie, som nu hade tagit sikte på Strömsholm.

Hon gick alla kurser, inklusive den långa kursen och som andraårselev. Här drillades hon ordentligt med utbildning av skolhästar på schemat dagarna i ända.
– Det var en bra tid att gå på Strömsholm. Halva dagarna red vi dressyr för Bosse Tibblin, och halva dagarna hoppade vi för Lasse Bilock.

Gjorde som alla andra

Lottie sög i sig kunskap från Strömsholms alla storheter. Hon ville förstå och lära sig allt. Mycket lärde hon sig genom att bara iaktta.
– Jag kom till Strömsholm och hade lindat benen på min häst varje natt. Då såg jag att Bo Tibblin inte gjorde det på sin Grand Prix-häst, berättar Lottie som fick en aha-upplevelse.
– Jag visste ju inte varför man lindar benen på en häst, utan gjorde bara som alla andra.

Under tiden på Strömsholm föll det sig även så att Lottie och Jan, sedermera pappa till de i dag multipla medaljörerna och dressyrfenomenen Marina och Elin, köpte en stor hästgård mellan Enköping och Uppsala. När klasskompisarna på Strömsholm åkte hem och vilade upp sig, jobbade Lottie dag och natt med att bygga upp Säfva Gård från grunden. Och det var ingen blyg liten ridanläggning som växte fram, utan det var ridskola sju dagar i veckan, nationella tävlingar,
hingststation och gästgiveri.
– Det var roligt och lärorikt, men det var jobba, jobba, jobba, berättar Lottie.

Bägge flickorna är uppvuxna på gården, men någon mammaledighet var det inte tal om. Dels var det för mycket att göra, dels fanns det inget att basera mammapengen på, eftersom alla pengar gick rakt in i verksamheten.
– Det var förstås ett stresspåslag, säger Lottie, som utöver arbetet på gården även var iväg och höll träningar och dömde.

Har värnat om sin personal

Här lärde hon sig också att värna om sin personal, hon hade inte råd att förlora någon med det tajta schema hon själv hade. Samtidigt gav gården lite utdelning, vilket gjorde att de kunde köpa några fina ponnyer i Tyskland till Marina.
– Hon var otroligt hästnördig redan som barn. Allt som hände i verkligheten gjorde hon med sina leksakshästar. Innan hon gick till skolan släppte hon ut dem i hagen, säger Lottie, och tillägger att Marina inte gav sig förrän hon fick följa med och sitta bredvid i domarbåset redan som fyraåring.

Så småningom kom de till en brytpunkt efter allt jobb med Säfva. Antingen fortsätta, om det var något som flickorna kunde ta över, eller bryta upp och hitta något mindre. Efter att ha gjort den första internationella tävlingen när Marina var tolv år, hade också tanken fötts om att komma närmare kontinenten. Valet föll på en mindre hästgård i Skåne med fokus på de egna hästarna och lite tillridningshästar. För första gången på länge upplevde Lottie ett mentalt lugn.

I Skåne hände det mycket på en gång. När familjen Mattsson väl hade orienterat sig i sitt nya ”hästland” fick Jan Brink upp ögonen för Marina i samband med starten av Plantskolan. Då red hon ännu ponny, men gled snabbt in på häst. Någonstans i samma veva dök även Beckham upp, sex år gammal.

Imponerad av döttrarnas förmåga

En mycket speciell häst som ingen riktigt vågade ta sig an, men som blommat ut i händerna på först Marina och sedan Elin, med Lottie som trygg lots.
– Att ha fått göra den resan är otroligt häftigt. Det var väl ingen som trodde då att han skulle gå femstjärnig Grand Prix och flyga flygplan, men järnpiller alltså, det har han gjort, säger Lottie, som är djupt imponerad av hur bägge döttrarna har förmått tygla denna explosiva balettdansör.

Kunskap är inte tungt att bära, är Lotties devis, och något hon har varit noga med att förmedla till flickorna ända sedan de var små. Och att möta hästarna på rätt sätt.
– En skarp häst behöver du vara bestämd med, medan du får vara lite varlig med en känslig häst.
– Elin och Marina har aldrig fått lära sig fel, det har jag varit noga med att hålla efter, säger Lottie som banat vägen för sina flickor via sina egna misstag och framsteg genom åren.
– Jag har packat en ryggsäck av egna erfarenheter som jag har använt mig av i livet.

Hon är extra stolt över att flickorna har kommit till en punkt där de även klarar av ”så kallade svåra hästar”.  Och att de har lärt sig att rida på ett ”lagomläge” och inte alltid trycka på för fullt.
– Jag är glad att de är lugna och stilla i sin ridning. En del har ett sådant behov av att rida varje steg och då kväver de hästarna till slut. Även om hästarna inte är som oss människor, så måste de också känna att det inte är för svårt. Det här är svårt nog ändå.

Förlorade gården i ett dråpslag

Samtidigt som flytten till Skåne öppnade många dörrar, innebar det också ett oväntat dråpslag. Efter att ha sålt Säfva och varit på grön kvist, ledde ekonomiska förvecklingar, som pågick utan Lotties vetskap, till att familjen förlorade gården i Skåne. Hästarna hade de kvar, men resten var förlorat.
– Det var nog mitt livs största käftsmäll. Allt jag hade jobbat så hårt för att bygga upp, det var borta. Att fortsätta tugga på och hålla träningar samtidigt som jag försökte hålla färgen, det var jäkligt tungt. I dag kan jag prata om det, men då behövde jag bara slicka mina sår. Livet gick vidare, men det är klart att jag kämpade med orken, säger Lottie.

Det hela slutade i skilsmässa och sedan dess har det främst varit hon och flickorna. Samtidigt hade hon inte velat ha det ogjort.
– Jag har lärt mig mycket av det också, och man får distans till saker och ting. Det allra viktigaste man har är sina barn, det är en villkorslös kärlek. Flickornas pappa och jag var jättekära när vi var unga, men vi jobbade ihjäl oss. Det går nästan inte att göra som vi gjorde.

Uppväxt med millimeterrättvisa

Själv växte hon upp med en ung mamma, där Lottie kanske egentligen aldrig var påtänkt från början. En mamma som var noga med uppfostran, efter att själv ha varit hårt hållen som barnhemsbarn. Men som kanske inte var den där ”storbystade, bullbakande mamman” som Lottie suktade efter.
– Jag har inte haft den där riktigt bra relationen med min egen mamma och jag har bara bestämt mig för att det ska jag ha med mina barn.
– Det är nog också därför jag har jobbat så hårt, för mig och min lillebror var det alltid millimeterrättvisa när det var glass eller läsk i glasen, och jag har alltid tänkt att här ska det finnas ordentligt. Det är något jag har gjort stora uppoffringar för att uppnå.
– Om jag ska titta tillbaka har livet varit ganska spännande, från att ha varit ett lägenhetsbarn som aldrig fick en egen häst.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 16/2020.