Dressyr
21 juni 19:28
Ridsportplus

”Jag känner att jag får det bästa av två världar”

Ridsportens mammor, del 5Hon hade alla förutsättningar att bli tennisproffs, men valde hästarna. I dag är Tina Due-Boje passionerad chef d’équipe för ungdomsryttarna i dressyr. I intervjuserien Ridsportens mammor kommer du några av landets alla ryttarmammor inpå livet. Här lägger vi de klassiska sportfrågorna åt sidan och går på djupet.

”Jag känner att jag får det bästa av två världar”
”Johanna är väldigt snäll och vänlig mot alla människor. Jag är mer rättfram och sätter ner foten om det behövs.” Foto: Lars Jansson

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Tina Due-Boje har själv aldrig haft suget att tävla på de stora arenorna, i stället gled hon tidigt in i rollen som coach. Men med en livrädd mamma och superallergisk pappa som hellre såg att Tina satsade på tennis, blev hästintresset något som Tina fick driva på egen hand. Hon gick tränarutbildningar, inte bara i tennis utan även i slalom, och redan som 16-åring började hon coacha yngre förmågor. Men hästarna tog till slut överhanden.
– Jag hade allt det gratis med tennis som andra har med hästar, men jag valde bort det. Min stora drivkraft var hästintresset, det är något speciellt med de här stora, vänliga djuren, säger Tina.
– Även om det kan ha sina sidor, är det något rörande i att de låter oss rida på dem. Vi stoppar in dem i lådor och kör dem över hela världen, och de kommer ut lika glada ändå.

Den första egna hästen, en 1-åring av okänt slag, köpte Tina av en bonde. Sommarjobbet hjälpte henne att betala halva och resten betalade hon av med sitt barnbidrag. Två år tog det, från att hon var 13 tills att hon var 15 år, och hon har sparat vartenda kvitto. Hästen fick hon ha gratis hos bonden mot att hon hjälpte till. Tina både körde och red in hästen själv, innan hon slutligen sålde den till en ridskola. Det var den tryggaste hästen de någonsin hade haft, skrev de till Tina många år senare.
– Det var min första häst och sedan har jag bytt upp mig. När jag var yngre, innan man fick någorlunda ekonomi, har jag alltid kämpat för att ha råd med häst och jobbat av stallhyran.

Som 21-åring jobbade Tina hos Göran Casparsson, som då var landslagsledare i fälttävlan. Han drev ett dressyrstall i Skåne där Tina red mycket unghästar. Där köpte hon en 3-åring som hon utbildade och sålde vidare för att köpa nästa häst. Göran är Tinas mångåriga tränare och mentor, som också har blivit som en extrapappa.
– Jag beundrar hans hästhantering och hur han läser hästar, säger Tina.

Köpte gård istället för ponny

I dag är Tina och maken Anders Due-Boje grannar med Göran Casparsson i skånska Förslöv. Egentligen var de på jakt efter en ponny till dottern Johanna, men under ponny-letarturnén ramlade de över sin drömgård vid foten av Hallandsåsen.
– Vi hade inte tänkt flytta från Stockholm, men när vi fick se gården tänkte vi inte ens efter. ”Vi flyttar hit”, sa vi bara, och så blev det en gård i stället för en ponny, säger Tina och minns känslan när hon blickade ut över gården den första sommaren för snart 18 år sedan.
–  ”Vad har jag gjort för bra för att få leva så här?” tänkte jag. Och jag känner fortfarande så när jag stannar upp och tar in miljön. Vardagen med hästarna och hundarna – det är det som är häftigt. Sedan tycker jag att det är otroligt kul att åka med ungdomarna också, i rollen som landslagsledare, variationen är kul. Jag känner att jag får det bästa av två världar.

Ponnyletandet fortsatte när familjen Due-Boje hade landat i Skåne. Johanna var 13 år när hon provred en kantig och outbildad ponny i en hage på väg hem från Liseberg. Cracker Jack, som ponnyn hette, var först tänkt som ett projekt men den tog Johanna hela vägen till EM i Rom 2005.
– Han blev vår guldklimp, säger Tina och tillägger att Cracker Jack fick komma hem igen och gå som pensionär, efter att ha gått flera stora mästerskap och lärt upp en hel rad ryttare efter Johanna.
– Alla som hade honom visste att han skulle tillbaka till oss sedan. Det är lite jag, jag skulle kunna ta tillbaka alla hästar. Jag gillar inte att sälja mina egna hästar, därför hoppas jag att de aldrig ska gå igenom veterinärbesiktningen. Är de inte värda pengar, behöver vi ju inte sälja dem. Jag har ingen affärsmässighet i det här med hästarna, det tycker jag är den svåraste delen.

Jag saknar verkligen ridningen, men då vill jag ha en häst som bara jag rider på.

Tina är den som har tränat Johanna sedan barnsben. Att både vara tränare och mamma har dock varit en balansgång. Som ung ryttare är det en oerhörd fördel att ha kunniga föräldrar, säger Tina, men på viktiga tävlingar måste det till externa tränare.
– Jag har varit väldigt stridande för att det ska finnas ett komplement till mamma när det blir nervositet på en viktig tävling och det inte känns bra. Det är svårt att vara förälder i det läget, säger Tina och tillägger att vad man än säger så blir det väldigt lätt fel.
– Att ha en tränare som är objektiv och som inte bryr sig om vad som har hänt innan, eller vad som händer efter, ger en tryggare miljö på banan. Samtidigt är det skönt att bara få vara mamma och få trösta eller glädjas, och inte vara den som ska ge feedback.

A-ha-upplevelse när Johanna kom hem

Första gången Tina inte hade tränarrollen var när Johanna efter studenten åkte till Holland för att jobba hos Anky van Grunsven. Tina och Anders körde visserligen i skytteltrafik mellan Skåne och Holland, men Anky höll i taktpinnen när det var tävling. Fem år och två OS-uppladdningar senare kom Johanna hem igen och det blev en aha-upplevelse för Tina.
– Johanna hade blivit stor, men för mig var hon fortfarande liten. Jag tänkte att hon inte kunde lasta på och åka till veterinären själv. ”Men varför skulle hon inte kunna göra det?” slog det mig plötsligt.

Tina har dock inte helt släppt taget. Tillsammans driver mor och dotter Bäckaängs gård och dressyrstall, med landslagsryttaren Klara Svanberg som beridare. Tina har väldigt klart för sig hur hon vill att gården och hästarna ska skötas.
– Jag är världens kontrollfreak. Det är nog min absolut sämsta egenskap. Jag skulle bli galen om jag var Johanna och Klara, för jag springer och petar och lägger mig i allting. Jag vet att Johanna blir galen ibland, men samtidigt har hon stort överseende för båda vet att vi behöver varandra.

Hemma vill Johanna fortfarande gärna ha med Tinas ögon vid ridning, men i dag handlar det främst om ett samarbete dem emellan, mest med fokus på de yngre hästarna. När det kommer till Johannas förstahäst, Mazy Klövenhöj, finns det ett tydligt system. Förra året hade ekipaget stora framgångar med Louise Nathhorst vid ringside.
– Det har fungerat fantastiskt bra och varit jätteskönt när Lussan har hjälpt Johanna på tävling, säger Tina, som bara kunnat slappna av och ”grooma” lite.

Inte längre lika nervös

Dessutom är hon inte alls lika nervös längre.
– Jag minns alla SM på Strömsholm när jag tänkte: ”Gud, jag börjar bli magsjuk”. Men sedan upptäckte jag att jag alltid kände mig magsjuk när hon skulle rida final. Det var ren nervositet.

När det var dags för Johanna och Mazy att göra sin första långflygning och tävla i Doha i början av året, antog Tina dock rollen som coach igen. Men med coronasmittan i antågande blev det inte den upplevelse hon hade hoppats på.
– Tävlingen var jättefin och det gick jättebra, men jag ville bara hem. På Arlanda märktes inget alls, men när vi klev av flyget i Qatar möttes vi av folk i full skyddsmundering med värmekameror. Det kändes som att komma in i en skräckfilm. Jag kände bara att jag inte ville bli isolerad i ett främmande land och inte få åka hem. Det förstörde faktiskt hela resan för mig.

I somras fick både Cracker Jack och familjens trotjänare Brownie somna in, den senare efter ett kolikanfall. Då slutade Tina rida. Brownie var Tinas häst, hon kom till familjen när hon var fyra år och var 21 år när hon dog. Tina tävlade henne tills hon var sju och när Johanna tog över Brownie gick hon Intermediaire I och Prix S:t Georges. Tanken var att Johanna bara skulle få låna henne ett tag, men de tävlade flera år tillsammans på toppnivå. Sorgen var stor när Brownie gick bort.
– Det var hästen i mitt liv. Jag kommer aldrig mer att hitta en sådan häst, hon valde sina människor och hade en sådan extrem integritet. Hon kunde ropa efter mig när hon hörde mina steg. Jag älskade den hästen så otroligt mycket.

Avel är inte Tinas grej

Ett föl hann Brownie lämna efter sig, det hade kunnat bli fler men avel var inget för Tina.
– Det är inte min grej. Jag var orolig för Brownie hela tiden. I samma sekund som vi betäckte henne ångrade jag mig och hoppades att det inte skulle ta sig. Och efter det var jag orolig för fölet.

Fölet har hunnit bli sex år och heter Southampton, alias ”Sudden”. Han går i hagen framför Tinas och Anders hus på gården.
– Jag saknar verkligen ridningen, men då vill jag ha en häst som bara jag rider på. Johanna vill att jag ska ta Sudden och börja rida igen. Hon tycker nog det är tråkigt att jag inte rider och känner kanske att jag tappar engagemanget lite. Men vi får se.

Fakta

Tina Due-Boje

Tina_4
Tina Due-Boje Foto: Lars Jansson

Landslagsledare i dressyr för young rider sedan 2011 samt U25 från 2015. Har hjälpt ett flertal unga ryttare till SM, NM och EM i rollen som tränare. Driver Bäckaängs gård och dressyrstall i skånska Förslöv tillsammans med dottern Johanna Due-Boje, som ingår i landslaget i dressyrens B-trupp.

Tina om …

… barnet som inte rider:
Alexandra tycker inte alls det är roligt med hästar. Hon kan ofta se att det jag gör är för Johanna. Men jag gör det ju för mig, jag ville ha det här livet själv och sedan har Johanna glädje av det. Det är en jättesvår situation som jag har pratat med många föräldrar om. Framför allt tiden du lägger på det barnet som rider, den kan du aldrig kompensera för.

… att inte stressa:
Vi har lite längre men inte så hetsiga arbetsdagar. Vi drar nog ut på det lite allihop, så att vi hinner andas, och ibland hinns inte våra egna hästar med. Men jag får inte jättedåligt samvete, för då har de gått i en gräshage och betat hela dagen.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 10/2020.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden