”Jag storgrät och sa att jag var dålig – varje tävling”

Hon var i sexårsåldern när hon började rida, Michelle Hagman Hassink.
– Det var ganska roligt, jag smög med en kompis till en bonde och red i gympadojjor och utan hjälm. Till slut ringde bonden till min morfar och sa att jag behövde en hjälm. Bonden var absolut inte arg, men han tyckte nog att nu får man ta hand om sitt barnbarn, säger hon.

Till dess hade det varit cross som var favoritsporten för lilla Michelle – men hästarna kom att slå ut den sporten.
– Pappa blev ledsen, han tyckte att det var lite otäckt med hästar. Nu för tiden tar han hand om avelsstona, mockar och byter täcken.

Inte råd med tävling

Efter två år på ridskola fick hon en egen häst.
– Jag hade ganska många ponnyer men tävlade nästan ingenting. Vi hade inte pengar till det. Jag gjorde kanske fem starter och det gick inte så bra.
– Jag red in min första stora häst, en hingst, när jag var tolv år. Det gick jättebra. När man var tolv brydde man sig inte så mycket, jag bara satt upp och red iväg.

Tävlandet startade egentligen inte förrän Michelle flyttat till Tyskland och familjen Rüben i slutet på 2004.
– Jag gjorde några starter med min 5-åring, Axiom (e D-Day-Krevad) som hade varit årets SWB-föl 1999. Vi kvalade till både Falsterbo och Breeders. I Falsterbo bockade han bara, men Breeders gick bra.

Axiom vann sin första S:t Georges när han var sju, och då började tävlandet på allvar för Michelle.
– Jag var inte rolig att ha att göra med på tävling, hur det än gick storgrät jag och sa att jag var dålig, säger Michelle.

Hon tränade för Ralph Michel Rass, som efter två sådana utbrott pratade allvar med henne.
– Han sa: ”Så här jobbar inte vi, det är oprofessionellt och lite dumt. Vi behöver hitta en lösning på det här, för jag följer inte med på tävling om det inte löser sig.” Ingen hade tidigare sagt till mig att jag betedde mig illa.

Fick sitta själv en halvtimme

Det hela löste sig så att hästskötaren tog hästen direkt efter tävling och Michelle satt för sig själv i en halvtimme.
– Sedan kom tränaren och frågade ”är du normal nu”. Han fortsatte att följa med på tävling.

Jag var inte rolig att ha att göra med på tävling, hur det än gick storgrät jag och sa att jag var dålig.

Numera har Michelle lärt sig att ta motgångar bättre. Hon kom till exempel på nionde plats av tio i Top Ten i Friends, men säger ändå:
– Jag är skitnöjd.

Michelle var aktuell för EM 2017. Men i stället såldes Happiness H och Michelle blev mamma. Nu hoppas hon på nya hästar. Det finns ett tiotal i stallet där Chagall H (val f -07 e Chirlon u Day Light H e Donnerlord, uppf Josef Hax, äg Dietmar Hax) är nummer ett. Han segrade i höstas i en trestjärnig Grand Prix Special i Exloo. Michelle nämner också Destano som en fantastisk hingst.
– Och så Dollar Girl, en 7-åring som jag tror otroligt mycket på.

Åker ensam på tävlingar

Hur Michelle tävlar skiljer sig från de flesta i toppen. Hon körde ensam från Nederländerna till Sverige med tvååriga dottern Aurelia i bilen och Chagall H i släpet. Väl i Sverige fick dottern stanna hos mormor och morfar i Kalmartrakten, medan Michelle styrde kosan mot Friends. Någon hästskötare finns inte.
– Jag har inte råd. Jag har en arbetande student som jag är jätteglad för, vi hjälps åt.

Fortfarande är familjen Rüben, som Michelle stannade hos i fyra år, det främsta bollplanket.
– Jag har fortsatt att träna för dem och vi hörs på telefon. Det är dem jag ringer om jag behöver bolla något. Herr Rüben, 82, säger ”går det inte i dag, så går det i morgon. Går det inte i morgon, så går det nästa månad”.

En annan viktig person runt Michelle är hennes man. De träffades i Tyskland, men bor sedan två år i Nederländerna, makens hemland.
– Han har ingenting med hästar att göra, han kommer från en cykelfamilj, Tour de France-mässigt. Det är jätteskönt att han har tävlat, han förstår.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 1 2020.