Jan Jönsson: ”Förbundet ville lägga ner fälttävlan”

I dag blomstrar fälttävlanssporten i Sverige. Det är många som tränar och tävlar, och satsar.
Men så var det inte i slutet av 60-talet.
– När militären rustade ner och K4 i Umeå försvann 1968 blev grenen väldigt liten eftersom det till största delen var just militärer som red fälttävlan, berättar Janne Jönsson.

Ridsport besöker Janne, numera hippologie professor, en varm försommardag hemma i hans trädgård två galoppsprång från hästsportcentrumet i Flyinge. Räcker man ut en arm når man sonen Fredrik Jönssons stall och bakom häcken ligger ridbanan. Han möter oss, givetvis, iklädd ridbyxor.
– Ja, jag red ett pass nu på morgonen, innan det blir för varmt, säger han.
Han tävlar fortfarande, i hoppning, även om sonsonen Emil allt oftare tar över hans häst.
– Vi delar, och hjälps åt, skrattar Janne.

Fortfarande aktiv, alltså, men det är hans insatser i fälttävlan som för evigt skrivit in honom i ridsporthistorian. Hästar har alltid funnits i hans liv, så det var självklart att han gjorde lumpen i kavalleriet. När K4 i Umeå lades ner rekryterades han till K1 i Stockholm.
– Jag antog inbjudan att börja där, med villkor att jag fick ta med min tjänstehäst Sarajevo. Alla K1:s hästar skulle vara fuxar, Sarajevo var brun men jag fick dispens att ta med honom, berättar Janne.

Avgörande styrelsemöte

Fälttävlansgrenen förde en tynande tillvaro.
– Det var inte så kul att tävla då. Vi var tre-fyra startande i klasserna och jag vann alltid, säger Janne och räknar ihop fem SM-guld.

”När förslaget om nedläggning av fälttävlan lästs upp reste sig Bengt Blomquist, i hela sin volym, och slog näven i bordet.”

Ridsportförbundet hade koll på fälttävlansgrenens tillstånd och beslöt att ta upp problemet. Den grenen var ju ingenting att fortsätta med.
– 1970, eller om det var -71, blev jag som representant för K1 kallad till ett styrelsemöte i juni på Strömsholm. En punkt på agendan var förslaget att lägga ner fälttävlan i Sverige. Där satt folk som generalsekreterare Hans Ernmark, Bengt Blomquist, Anders Gernandt och Bengt Johanson. Jag kände mig väldigt liten, berättar Janne.
– När förslaget om nedläggning av fälttävlan lästs upp reste sig Bengt Blomquist, i hela sin volym, och slog näven i bordet. ”Om det kniper tar jag hand om fälttävlanssporten och jag kan dessutom bli grenledare”, sa ”Blomman”. Bengt Johansson hängde på och sa sig beredd att hjälpa till.

Fälttävlan fick bli kvar

Det styrelsemötet blev inspiration för Janne Jönsson. Han beslöt att satsa rejält och visa vad svenska fälttävlansryttare kunde göra. Han råkade läsa en artikel i tidningen Hästen om en svensk som bodde och verkade i England och som blivit champion där. Det var Lars Sederholm på Waterstock.
– Jag tänkte, att dit måste man ju åka, säger Janne.

Den placeringen gjorde att SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) fick upp ögonen.

Han ringde Ridsportförbundet för att få hjälp med adressen till Sederholm.
– Men det var kalla handen. De sa, att dit kunde jag inte åka, där är det livsfarligt. Jag tyckte att det där avgjorde jag ju själv, så jag fixade kontakten med Lasse Sederholm på egen hand.

Hösten 1970 och sedan en lång period 1971 tränade Janne för Sederholm. Någon ekonomisk hjälp från förbundet fick han inte men K1 gav honom betald tjänstledighet och han fick ett stipendium av Nils Ankarcrona på tidningen Hästen.

Det blev start i Badminton och placering i Burghley.
– Den placeringen gjorde att SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) fick upp ögonen och tog ut mig till München-OS.

Sporten fick var kvar

Med Bengt Blomquist som ledare åkte Janne och hans tjänstehäst Sarajevo till spelen i Tyskland 1972. Det blev ett brons som inte enbart var en skimrande medalj, det blev också Jannes replik till förbundets belackare av fälttävlanssporten.
– Man kan väl säga att inställningen ändrades, ler Janne som i samma veva togs in i förbundets styrelse (samtidigt som Jana Wannius och Ulla Håkanson).

Bronset i München fick den återverkan på svensk fälttävlan som Janne hoppats på. Intresset ökade enormt.
– När Petrus Kastenman dessutom engagerade sig genom att bygga högklassiga terrängbanor runt om i landet hjälpte det att få flera arrangörer. Petrus banor var ofta tuffa, det gick att mästerskapskvala på dem.

– Vi fick ryttare som Sven Ingvarsson, Mikael Petersson, Svenåke Lindberg, Gunilla Fredriksson och Bo Österlund och det höjde standarden enormt.

Janne har med stort intresse följt utvecklingen av fälttävlanssporten.
– Den såg ungefär likadan ut från 1912 till 90-talet men sedan kom moderniseringen när man tog bort steeplechasen och distansritterna. Banorna blev också alltmer tekniska. På senare år dominerar det nödvändiga säkerhetstänket.

Behövs mer grundkunskaper

– Säkerhet inom fälttävlan handlar inte enbart om rivningsbara hinder. Det handlar lika mycket om hästarnas och ryttarnas utbildning. Jag kan tycka att ryttarnas utbildning fortfarande inte är tillräcklig, det behövs mer grundkunskap.

Som jämförelse berättar Janne om hur det var förr.
– Alla officerare och underofficerare skickades på ett års utbildning till Strömsholm (som då var militärt). Vi fick lära oss dressyr, hoppning, terrängritt, kapplöpningsridning, körning och unghästutbildning. Alla kunde tävla i grenarna på medelsvår nivå och avslutningen, som ett prov, innebar att vi tävlade i fälttävlan. KG Svensson blev svensk mästare efter att ha gått kursen.