Jana Wannius: ”Svensk dressyr har ingen tydlig riktning”

Det har gått 40 år sedan Sverige senast tog medalj i dressyr i ett OS.

Till skillnad från hoppningen, som gjorde sin läxa för länge sedan, verkar svensk dressyr inte ha någon tydlig plan framåt, menar Jana Wannius, tidigare hoppryttare och svensk förbundskapten.

Vad är din bild av svensk dressyr i dag?

– Jag ser en rad problem, och hästarna är ett. Det är som att unga hopphästar och unga dressyrhästar lever i skilda världar. En 5-årig hopphäst hoppas fram med många andra, går in på en okänd bana och hoppar hinder den aldrig sett och deltar utan problem i prisutdelningar med hög musik. Jag har sett unga dressyrhästar som knappt går in på banan, utan är istadiga och ryggar. De måste ledas in på bana och prisutdelning. Och har du en öppen träning på dressyrbanan får du absolut inte flytta en blomkruka mellan träningen och tävlingen.

– Det märkliga är att alla accepterar att det är så, men för mig är det inte gott horsemanship. Dressyrhästar behandlas inte på samma sätt som hopphästar. De måste också få uppleva olika situationer, och få mer självförtroende.

Vad behövs?

– Jag tror att hela utbildningsskalan i dressyr behöver ses över, inte minst vad gäller hästhanteringen. Varför kan många dressyrhästar inte ens stå still i en halt? 

– De goda förutsättningarna finns där. Se på danskarna, som kommer till Sverige och deltar i Knytkalasets träningar för Jan Brink och Kyra Kyrklund, och sedan plockar medaljer på vartenda mästerskap. Det borde inte vara omöjligt för svenska ryttare att göra samma sak. Men Sverige har inte tagit lagmedalj i OS sedan 1984, och senaste individuella medaljen var på OS 1956.

Hur ska Sverige nå högre internationellt?

– I första hand genom en debatt om svensk dressyr. Jag saknar den offentliga diskussionen om vad vi ska göra. Med undantag av Jan Brink och Emelie Brolin, som bägge är engagerade i Falsterbos organisationskommitté, har jag som arrangör aldrig fått några synpunkter eller idéer från dressyrryttare. Varje år på Falsterbo är det hoppryttare, ofta några av världens högst rankade, som söker upp mig och lämnar synpunkter, förslag och idéer. Det har inte hänt en enda gång att en dressyrryttare gjort samma sak.

– Det verkar inte finnas samma kultur inom dressyren att ha ett engagemang för sporten i dess helhet.

Vad krävs av ledningen inom svensk dressyr?

– Att de gör ett omtag som hoppningen gjorde i slutet av 1990-talet. Vi jobbade med tävlingsarrangörer, banbyggare och hindermaterial, och hjälpte ryttare att komma ut på internationella tävlingar.

– Sylve Söderstrand initierade dokumentet ”Hoppsporten vill”. Det hade avgörande betydelse med tydliga mål som alla kände till, och alla var överens om. Det fanns en drivkraft och en sammanhållning. Dressyren kanske har ett sådant arbete, men det är inte känt, inte för oss arrangörer i alla fall. Och det behövs ett brett anslag om man vill lyckas.

Vem skulle du vilja se som ny förbundskapten?

– Jan Brink hade varit idealisk, men han har nog fullt upp med sitt. 

Fakta

Från hoppryttare till tävlingsarrangör

Namn: Jan-Olof ”Jana” Wannius.

Ålder: Fyllde 80 år i maj.

Meriter: Mästerskapsmedaljer i hoppning, förbundskapten för svensk hoppning 1991–2000, med om att ta fram måldokumentet ”Hoppsporten vill”.

Gör i dag: Ordförande i organisationskommittén för Falsterbo Horse Show sedan 1985 och för Jönköping Horse Show sedan starten 2016.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 19/2024.