Jens Fredricson: ”Grundridningen är det svåra”

När Jens Fredricson klev upp på pallen som bronsmedaljör, svindlande nära ett guld, i tyska Leipzig i helgen var det många som unnade honom det extra mycket. Inte minst Alexander Zetterman som hyllade sin tränare och mentor på ett sätt som gick rakt in i hjärtat. ”Det visar att jobbet verkligen lönar sig”, skrev han bland annat på Facebook. Och det här är själva kärnan som gör prestationen till något alldeles speciellt – förmågan att oförtrutet jobbat på i det lilla för att till slut vinna i det stora.

Bland kommentarerna skrev Helena Persson:
”Nu är detta bara en gissning från min sida men jag tror inte Markan Cosmopolit är den dyraste hästen i inköp i startfältet. Jens har med sitt kunnande, entusiasm och seriositet (och med det menar jag att han vet hur mycket man måste jobba, och nörda ner sig, för att nå framgång), utvecklat denna oslipade diamant till en världsstjärna. Och därför nu med en helt annan prislapp. Det är härligt att det fortfarande är görbart.”

Att Jens Fredricson är en inspirationskälla sedan länge är det inget snack om, men efter att själv ha tagit den icke fungerande unga skolhästen Markan Cosmopolit till dubbla nollrundor i Aachen och i helgen en pallplats i hoppsportens ”inomhus-VM” är lyskraften extra stark.

Kände ingen nervositet

Mindre än två dygn efter prestationen som fick ridsport-Sverige att vrida sig i kramper under den sista avgörande rundan, stod Jens Fredricson som vanligt i manegesanden där han brinner allra mest för att vara. Men inte i egenskap av hopplärare och stallmästare på Flyinge, som är hans dagliga kall, utan i rollen som tränare och inspiratör på en clinic på Halvegården i Säve utanför Göteborg. Givetvis efter en hel dag fullspäckad med träningar.

”Masterclass Moments” är ett nytt clinickonceptet med fokus på inspiration och utveckling. Bakom konceptet står Halvegården och Lovely Stables, det vill säga Marie Gustavsson respektive Hanna Khazrai.

Det är naturligt att bli nervös men som idrottsman måste man jobba med det.

”Små detaljer, stora resultat” var rubriken för kvällen där ekipage på olika nivåer både red markarbete och hoppning, samtidigt som åhörarna även fick se Jens till häst. Moderator för kvällen var A-domaren och banbyggaren Caroline Rönnberg. Hon började med att bjuda in Jens till soffan som stod mitt i manegen för att prata om rysaren i Leipzig.

Anspänning, javisst, men någon nervositet kände han inte. Fotsvett, handsvett och hjärtklappning hör inte ihop med sport på hög nivå, menade Jens. Inte heller tankar som tar fokus från uppgiften.
– Känslor och sport hör inte ihop, sa han på sitt krassa vis.
– Det är naturligt att bli nervös men som idrottsman måste man jobba med det. Varje gång jag sitter upp tänker jag att ”jag ska rida den här banan”. Inget annat.

Plain and simple. Så som Jens är i hela sitt angreppssätt.

Fick ofta nedslag

Att bronsmedaljen är det största hittills i hans karriär sa han både inför prisutdelningen i Leipzig och på Halvegården. Samtidigt mindes han tillbaka till när han som 23-24-åring vann sin första Grand Prix i Kungsbacka.
– Känslomässigt är det störst för mig, jag var ensam trippelnolla och Peder och Roffe var där. Det var så stort för mig, jag var lycklig i flera veckor.

Jens berättade också om framgångssagan med Markan Cosmopolit, den då 5-åriga skolhästen som inte fungerade i verksamheten och var på vippen att säljas. Ingen visste då hur bra han skulle bli, men när han senare vann Breeders som 7-åring var det ändå ett tecken. Då hade Strömsholms Markenteri köpt honom ihop med Jens, som såg något i den känsliga valacken. ”Cosmo” var dock inte en häst som radade upp nollor, som man kanske tänker sig att en lovande häst ska göra, utan fick då och då nedslag i slutet av banan.

Känslomässigt är det störst för mig, jag var ensam trippelnolla och Peder och Roffe var där.

Lösningen kom med pandemin då Jens lade allt sitt fokus på att stärka och bygga upp Cosmopolit från grunden under vinterträningen för drygt ett år sedan. I stort sett hela vintern körde han dubbla pass med longering/tömkörning och stärkande gymnastisering/markarbete.
– Jag kunde se hur han växte i muskelmassa, sa Jens på clinicen.

Med den fysiska grundträningen och grundarbetet i ridningen blev nästa steg att hitta formen. Den kom som ett brev på posten – under första halvan av 2021 vann ”Cosmo” och Jens sex nationella Grand Prixer på raken innan Jens lyckades tjata sig till en plats i laget i Aachen. Men det krävdes lite mer än att bara Jens ringde Henrik Ankarcrona.
– Jag bad Peder ringa upp och säga att jag kunde rida felfritt i Aachen.

”Stod som en kejsare”

Med en tredjeplacering i världscupen i Oslo och en femteplacering i Verona var han först den enda svenska ryttare som hade lyckats kvala till världscupfinalen i Leipzig. Sedan tillkom Angelica Augustsson Zanotelli.

Med ett toppat 2021  i bagaget gick Jens in i 2022 med ett enda fokus, att via en noga uttänkt tävlingsplan toppa formen till Leipzig.
– Varje tävling jag gjorde red jag två starter, jag red inte för att vinna men fick ändå bra placeringar. När vi kom till Leipzig var han i en sådan form, han stod som en kejsare med öronen spetsade och han var så kommunikativ.

Jens sa att han ser tävlandet som ett kvitto på att det han lär ut faktiskt har bäring i slutändan, på tävlingsbanan. Han brinner för utbildning, och efter att ha träffat många barn och unga vet han vad som krävs för att få genomslag.
– Ingen gör som man säger, de gör som man gör.

Caroline Rönnberg ställde frågan: ”Vad är dina drivkrafter?”
– Jag älskar hästar.

Återigen. Plain and simple.

Gillar att rida för vikthjälperna

Efter pratstunden i soffan fick Jens först sitta upp på två godkända hingstar, först Coventry Moon (SWB f-16 e Coventry u Sally Moon e Quite Easy-Lucky Light, uppf/äg Caroline Johansson) och därefter Hotlix (SWB f-17 e Heartbeat-Tornesch, uppf/äg Maria Eriksson Lindén/Ale Ridsport).

Han bekantade sig lugnt och inkännande med bägge hingstarna, och stämde av de grundläggande knapparna. Han kände efter hur de spårade och lade på en skänkel i taget. Det är det som gör att de sedan går fram för båda, menade han. Hingstarna fick också svara på vikthjälperna.
– Jag gillar att rida för vikthjälperna och Cosmopolit går väldigt mycket för vikthjälperna, sa Jens.
– Vikthjälper är ungefär som blinkers på bilen, de förbereder hästen. Hästen ska följa din vikt och förstå den.

Vikthjälper är ungefär som blinkers på bilen, de förbereder hästen. Hästen ska följa din vikt och förstå den.

Båda hingstarna jobbades metodiskt runt spåret, företrädesvis innanför, med hörnpasseringar, tempoväxlingar och övergångar. Påskjut och bärighet var ledorden. Hästen måste bjuda framåt med fokus på att hitta ryggverkan. Detta genom att hästen vinklar in sina bakben, släpper ner manken och tar ner halsen.
– Efter ett tag ska jag i princip kunna rida utan tyglar, sa Jens och demonstrerade genom att länga ut tyglarna helt på Coventry Moon som frustade tillfredsställt.

– Om det är svårt att hitta ryggverkan kan man ställa sig upp lite i lätt sits.

”Rider hellre på svaga sidan”

Vidare jobbade han mycket med lösgörande arbete och att flytta undan skänkeln.
– För att få loss bogarna kan man rida lite slalom eller trampa ut hästen mot spåret.

För att hjälpa hästens svagare sida jobbade han med att rida öppna, för att känna det inre bakbenet. Att få hästen att ta stöd på tygeln på den svaga sidan var också prio.
– Jag rider hellre på den svaga sidan än på den starka, sa Jens när han jobbade med Coventry Moon i vänstervarvet.

Det handlar om kvalitetsridning. Det du tänker att du ska göra på en dag kanske du ska göra på tre månader.

– Kan jag få hästen att trycka på lika mycket med vänster bak, då kan jag få den liksidig.

Under arbetet med hingstarna betonade han vikten av att skynda långsamt och låta grundridningen ta tid.
– Det handlar om kvalitetsridning. Det du tänker att du ska göra på en dag kanske du ska göra på tre månader. Många har alldeles för bråttom. Kvaliteten i grundridningen är A och O om hästen ska utvecklas och bli bra. Varje övergång räknas och hästen ska gå från punkt till punkt.

Han återkom återigen till att framgång på tävling är ett kvitto på att grundridningen är bra gjord.
– Att hoppa en bana är ingen konst om hästen är rätt tränad. Grundridningen är det som är det svåra.

Precision och tajming

Efter att Jens ridit de båda hingstarna kom det in ekipage i omgångar, fortsatt med fokus på den ack så viktiga grundridningen. Precision och tajming övades bland annat genom att göra en exakt övergång mellan två parallella bommar.
– Tänk att du ska landa ett flygplan, då måste du förbereda landningen. Om du alltid har bestämt dig för var du ska landa kan du öva upp din tajming, sa Jens.

Ett par ryttare fick rida över ett kryss med sex språng på en båge mot ett räcke, fast de fick öva på att använda vägen för att gå på sju språng.
– Du ska gå linjen, se linjen, planera linjen och rida linjen, sa Jens.

Du ska gå linjen, se linjen, planera linjen och rida linjen.

Hur man använder vägen och väljer sina språng, om man går på fem, sex eller sju på bågen, har en avgörande betydelse för hur du kan rida an mot nästa hinder i exempelvis en tidshoppning.
– Hoppning handlar om rätt tempo, rätt väg, balansen, linjen och rätt distans, sa Jens.

Niclas Haking, A-tränare till vardags, red som sista ryttare tillsammans med Lydia Lindén som satt på egenuppfödda Chupa Chups. Här blev det lite mer regelrätt hoppning, återigen med fokus på bärighet och påskjut.

Lydia Lindén och Chupa Chups fick komma några gånger på en linje med ett oxer, tre språng och sedan en tvåkombination. Jens instruerade henne att trampa mer framåt i stigbyglarna och mjukna i handen för att låta hästen sänka sin hals och bära sig själv in i avstampet, istället för att hoppa mot handen.

Lämnar inget åt slumpen

Både Lydia Lindén och Niclas Haking fick avsluta med att hoppa ett räcke på snedden för att sedan vända vänster och snävt vänster igen runt en oxer som hoppades ur en tajt sväng.
– Så här sitter jag och jobbar hemma hela tiden. Jag hoppar diagonalt och på volt, sa Jens och betonade vikten av precision och kvalitet i allt man gör.

Liksom för lillebrorsan Peder har de stora resultaten också kommit med ett ökat fokus på de små detaljerna, berättade Jens.
– Innan gick jag de givna distanserna och lämnade resten åt slumpen. Nu går jag alla distanser, om det så är 15 språng och jag går även kortsidorna. Sedan rider jag på exakt de sprången.