Jordbruksverket: ”Föreskrifter beskriver inte ett optimalt sätt att hålla djur”

Vid framtagandet av nuvarande föreskrifter (2019) använde vi oss av en arbetsgrupp med olika representanter från såväl forskningen som från näringen. Bland annat gjordes en granskning om det fanns vetenskapliga och beprövade metoder som motiverade ändringen av reglerna.

Syftet med de ändrade reglerna var som tidigare att ange miniminivåer för acceptabel hästhållning. För att skapa bättre möjligheter för hästhållarna att göra rätt men samtidigt inte förhindra utvecklingen av nya system och lösningar valde vi att göra hästföreskrifterna mindre detaljerade. Detta genom att ange vilken funktion som ska uppnås istället för att ange vilken resurs som en häst ska ha tillgång till för att ett visst behov hos hästen ska tillgodoses.

Vi ansåg att funktionsinriktade bestämmelser kan vara att föredra då de kan skapa en större flexibilitet och därmed göra flera lösningar möjliga. Vi ansåg också att risken för att ha bestämmelser som bromsar utvecklingen inom branschen därmed skulle minska. 

I 5 kap. Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (2019:17) om hästhållning, regleras bestämmelser om rastning och utevistelse. Av den konsekvensutredning som gjordes i samband med uppdateringen av föreskrifterna konstaterades bl.a. att hästar har ett behov av att få röra sig fritt i sina naturliga gångarter även om de i övrigt motioneras. För att motverka tillkomsten av nya anläggningar utan tillgång till möjlighet att ha rastning utomhus, togs det tidigare undantaget bort som innebar att rastning utomhus inte krävdes där det saknades möjligheter att anlägga rast-eller beteshagar. Men för att inte tvinga befintliga anläggningar, där det inte fanns tillräckligt med mark för att anlägga hagar utomhus, att lägga ner sin verksamhet i samband med föreskrifternas ikraftträdande, införde vi ett undantag från rastning utomhus för dessa befintliga anläggningar. 

Vi valde att inte föreskriva exakt mått på hur stor yta det ska vara för rastning. Anledningen till att vi inte gjorde det är att det finns flera faktorer som avgör hur stort utrymme som hästarna behöver. En shetlandsponny behöver till exempel mindre utrymme för att röra sig fritt i sina naturliga gångarter än ett fullblod. För att utevistelsen inte ska innebära en onödig skaderisk behöver man också ta hänsyn till andra faktorer än hästens storlek, såsom vilken typ av underlag det är, kupering samt individuella förutsättningar att kunna stanna och vända sig. Det är svårt att skriva föreskrifter med detaljerade mått där man tar hänsyn till alla dessa faktorer och man inte samtidigt riskerar att förbjuda fullt fungerande befintliga eller möjliga lösningar Därför anges inte några minimimått för rasthagar i föreskrifterna utan istället vad som ska uppfyllas med utevistelsen, det vill säga att de normalt sett dagligen ska ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter utomhus.

Forskning visar att hästar mår bäst av att hållas tillsammans med andra hästar. För att undvika stereotypa beteenden på grund av otillräcklig kontakt behöver hästar normalt sett se, känna lukten av och röra vid andra hästar vilket, som en miniminivå, tycks vara tillräckligt om de kan röra varandra genom ett galler. Vissa hästar, bland annat hingstar som används för avel, kan bli så stressade av att kunna ha fysisk kontakt med andra hästar att de riskerar att skada sig själva. Vi har därför föreskrivit krav på kontakt med andra hästar, med undantag för hästar som före föreskrifternas ikraftträdande hållits så att deras behov av social kontakt uppfyllts på annat sätt under förutsättning att hästarna inte mår uppenbart dåligt. 

Våra föreskrifter beskriver inte ett optimalt sätt att hålla djur, utan anger vad som anses vara minsta accepterade nivå. Detta är viktigt att ha med sig när man läser lagstiftningen och som ansvarig djurhållare därför ska ha en hållning som minst uppfyller detta. I djurskyddslagen regleras också att den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov. 

David Slottner, Djurvälfärdsenheten, Jordbruksverket