Kajsa Boström: Ett oförglömligt möte med Klimke

Någon gång i mitten på 80-talet fick jag en inbjudan av goda vänner att följa med till Tyskland för att bland annat träffa dr Reiner Klimke, då en av de mest framgångsrika tyska dressyrryttarna.

Det var det största jag gjort i mitt hästliv och jag kommer endast ihåg timmarna med den tyske OS-ryttaren i hans ridhusbar. Resan och vad vi gjorde utöver minns jag inte riktigt.

När vi var framme på anläggningen där Klimke hade sina hästar vet jag att jag blev förvånad över att det var väldigt opretentiöst.

Jag hade åren innan tillbringat ungefär en miljard timmar framför tv:n och tittat på Klimkes utbildningsvideor. Ett antal filmer där man ledd av Klimkes låga, entoniga, ibland sövande tyska tal kunde lära sig allt från unghästridning till Grand Prix. Jag kunde inte tyska men förstod ändå och orden ”Langsam” och ”Ruhige Hände” var de första jag tog till mig. Dr Klimke red på filmerna precis som jag drömde om att rida. (Fast jag tyckte ibland att han skumpade lite mycket i sadeln minns jag.) Det var ett sätt att rida jag inte sett i verkliga världen innan.

När vi var framme på anläggningen där Klimke hade sina hästar vet jag att jag blev förvånad över att det var väldigt opretentiöst. Mer som en ridskola, jag hade tänkt mig nåt helt annat. Ur bilen och på skakiga ben klev jag upp för trappan till ridhusbaren, det fanns en bar i varje tyskt ridhus av någorlunda kvalitet på den tiden.

Alla behövde en schnaps eller två. Där satt han och drack kaffe, i vanliga ridbyxor och lite slitna stövlar. Alltså en helt vanlig hästgubbe. Han var mycket artig, tog i hand och hälsade och jag tänkte att den handen tvättar jag inte på denna sida jul! Vi blev bjudna på kaffe, han frågade om resan gått bra och lite vad vi höll på med. Sen började han berätta om ridning hur han såg på hästens utbildning.

De där timmarna har på ett sätt format mig som ryttare och tränare, för han fick mig att förstå det där med ödmjukhet. Inför hästen och inför egna framgångar och tillkortakommanden. 

Vi fick höra mycket, själv sa jag nog inte ett ord. Vi fick inte se honom rida, det hade han gjort på morgonen och det spelade ingen roll. Det blev ändå ett möte jag aldrig glömmer. 

Härom dag såg jag ett inlägg på Facebook, någon delat ett filmklipp där Klimke rider sin favorithäst Ahlerich. Han byter galopp i varje språng, på en hand med hatten i den andra. Folket jublar, det är ett ärevarv och ekipaget har tagit OS-medalj. Inlägget var menat att visa en harmonisk dressyrhäst som reds med god inverkan och lång hals. Lite ”det-var-bättre-förr”-anda.

Ahlerich är på klippet helt avspänd och ser ut som han kan göra galoppombyten till evigheten ungefär. Klimke är lika avspänd som han alltid var och saluterade applåderna med hatten i hand. Enastående var det, helt enastående tyckte en hel värld. Klimke var en gigant i ridvärlden, men han hade gjort fel. 

Vi fick under berättelsens gång om och om igen upprepat för oss hur viktigt det var att rida korrekt och inte straffa hästen. Han sa det nog 50 gånger. 

Galoppombyten i varje språng eller ”one-tempi” med Ahlerich var just en av de sakerna Klimke berättade för oss om. Det var där karriären som blev så framgångsrik och medaljbeströdd höll på att sluta innan den börjat. Det var där i utbildningen med krångel i seriebytena som Klimke hade tappat tålamodet och bestämt att hästen behövde korrigeras. Dumt beslut, oerhört dumt berättade han Ahlerich slutade helt med att byta galopp och katastrofen hade landat i ridhuset.

Tvärstopp. 

Klimke fick bita i det sura äpplet, börja om från början och vänta ut hästens goda vilja. Det tog ungefär ett år innan skadan var helt lagad. Vi fick under berättelsens gång om och om igen upprepat för oss hur viktigt det var att rida korrekt och inte straffa hästen. Han sa det nog 50 gånger. 

Det tar tid att begripa hur hästar och ridning fungerar. Det tar ännu mer tid om du vill utbilda Grand Prix-hästar för det är en konst utöver vanlig ridning. Även den bäste gör fel och irrar iväg från det som är rätt och riktigt. Ahlerich blev en lysande Grand Prix-häst, trots att det gick lite snett. 

Bra att tänka på nu när åsikter om ridning luftas frekvent. Det finns alltid fler sidor på det som kan framstå som en sanning. 

Det Klimke berättade den där eftermiddagen har jag haft med mig i hela karriären, gör om och gör rätt. Försök aldrig hävda dig och kontrollera alltid ditt handlande. 

Det blir fel ibland, det är mänskligt. Då är ödmjukhet är bra egenskap. 

Här är klippet, sätt på ljudet.