Kajsa Boström: ”Kan vi komma på något nytt?”

Ni vet det glada 60-talet, när politiker och arkitekter gick fullständigt loss och rev alla gamla hus i ständernas centrum. Sen byggde de upp förfärliga, ofta kvadratiska betongfundament som ingen begriper sig på, gillar eller ens kan använda idag. Ut med det gamla och in med det nya!

Hur bra blev det så här i eftertankens kranka blekhet? Fula städer och stadskärnor utan själ och historia. Vi behöver vår historia för att kunna reflektera bakåt och se framåt, även i ridsporten.

”It has been my fortune to spend a great deal of time in riding, and so I think myself versed in the horseman’s art” (Xenophon, 430–354 f. Kr.).

Xenophon kunde mycket om hästar. Jag har läst hans bok ”The art of horsemanship” och är fascinerad över att det mesta han skrev är fullt användbart idag. Vi behöver inte lusläsa kapitlen om hur de tränade hästarna för krigföring, men det finns så mycket annat att hämta. Framför allt i hur man tar sig an den unga hästen.

Att utbilda hästar är en konst, att sköta hästar kan ofta vara grovjobb. Det är bra att hålla isär det där.

Jag läste ett blogginlägg där den ”klassiska” utbildningsskalan som används inom dressyren ifrågasattes och det väckte min tankeverkstad till liv. Efter en del funderade hit och dit kom jag fram till följande:

För att kunna lära ut ridning och hästutbildning till människor passar den bra. När det gäller utbildning av hästarna kan utbildningsskalan, som även här är bra, ge en elastisk ram samt tillåta stort utrymme för den unika individen.

Bara för att det visat sig finnas stora brister i hur en del människor hanterar sig och sina hästar behöver inte själva utbildningssystemet vara fel.

Jag har en tanke om hur vi ska bli bättre på att förvalta våra hästar, vår ridutbildning och fortsätta utveckla sporten på ett bra sätt. Tanken är att göra utbildningen vi använder lite mer nutidsorienterad. Och, fortsatt ta till vara all den kunskap som redan finns. För vi är bra på hästar, ridning och avel i Sverige.

Det militära arvet jag fortfarande kan spåra i hur vi lär ut ridning och utbildar hästar är nog bra. Fast jag funderar mycket på hur vi uttrycker oss, vilket ”språk” vi använder. När systemet gick från rak ordergivning till modernt och mer pedagogiskt instruerande och lärande lämnades en stor del av begreppen ohanterade. Det gäller i arbetet både med hästar och människor.

Ta vara på det gamla och tänk nytt kanske är den bästa balansen. Trender, vilket det finns gott om i ridsporten är sällan det som visar sig vara hållbar utveckling. Inte heller att bara köra vidare i gamla spår. Sunt förnuft, god etik och bevisad kunskap tror jag på.