Dressyr, Nyheter
2 juni 12:03
Ridsportplus

Karin Öljemark – med känsla för hästar

ReportageKarin Öljemark bröt ny mark. Hon var första svenska beridare i det tyska lärlingssystemet. Nu coachar hon både två- och fyrbenta med lika stor entusiasm – följ med hem till Karin på gården Velaro.

Karin Öljemark – med känsla för hästar
"Jag är glad för att vinna men det är inte därför jag rider och tävlar. Jag rider för att utbilda och glädjen i att ta fram hästar." Så säger Karin Öljemark, här med Samson. Foto: Kim C Lundin

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du tre möjligheter:

Prenumerera på Ridsport

    Karin Öljemark har vigt sitt liv åt hästarna. Som första svenska beridare antagen i det tyska utbildningssystemet med lärlingsplatser var hon banbrytande. I dag förknippar många henne med mjuk unghästridning och landslagsinsatser med stoet De Chenta.

    När Ridsport besöker gården Velaro utanför Enköping rider Karins praktikant och elev Malou Ander på sin egen häst Solitär och Charlotta Lundblad har åkt hit med sin 7-årige X-Cilent.

    Charlottas mamma Annica Lundblad är med:
    – Det speciella med Karin Öljemark är hur hon ser till helheten med mentalt fokus, fysiologi och ridteknik. Hon ser alla detaljer och har gjort markant skillnad i sättet att träna och rida.

    Utan hästanknytning

    Sedan mer än 20 år har Karin förkovrat sig i prestation, fysiologi, ledarskap och mental träning och har arbetat med det på konsultbasis. Karin Öljemark har förmodligen studerat mer än de flesta från en position vid staketet, utan att rida. Hon kom från en familj utan hästanknytning, men blev tidigt hästbiten. Och det rejält.
    – Jag jobbade i stallet, ledde hästar på lektion och lärde andra barn att sitta upp, långt innan jag fick rida själv.

    Efter två år utan att Karin fått i sitta sadeln hölls familjeråd. Hennes far arkitekten fick gliringar om att dottern tillbringade all tid i stallet men inte fick rida.

    – Jag hade redan då drömmen om att få hästen att gå på tygeln, ”gå fint”. När jag väl fick börja rida hade jag tittat och lärt så mycket att jag kunde en hel del.

    Åren på ridskolan handlade om hästarna, Karin var lite utanför den sociala gemenskapen. Hon hade inte ridkläder och andra kunde försöka retas, men Karin tog ingen notis. Det var bara hästarna som gällde. Och Karin var duktig i all hantering. Hon hade bra kommunikation med hästarna, vilket gav henne många chanser där andra var rädda.

    – Jag såg hur mycket humöret påverkar hästen. Hur stor skillnad det gör med den mentala biten.

    Hennes första sköthäst ”Fuxan” slängde av henne upprepade gånger, men Karin gav sig den på att hon skulle lära sig att sitta kvar. En gång gjorde Fuxan sitt yttersta för att få av henne. Karin hamnade framför sadeln, men så stannade stoet och puttade henne tillbaka i rätt position.

    Jag såg hur mycket humöret påverkar hästen. Hur stor skillnad det gör med den mentala biten

    – Det var som om jag hade förtjänat att få rida henne. Efter det bockade hon aldrig mer med mig. Jag hade visat att jag tyckte om henne oavsett vad hon gjorde.

    Karin Och Fuxan
    Karin med en bild på Fuxan. Foto: Kim C Lundin

    Ridläraren Björn Bodén blev en stor influens som gav Karin förtroendet att rida ut på sina dressyrhästar.
    – Björn tränade för Leif Sörensen och jag fick åka med dit, och studerade storögt allt. Sörensens kropp var som ett med hästen. Det var fantastiskt. Han var utbildad beridare i Danmark och där föddes min dröm om att gå samma väg.

    Karins föräldrar med akademiska karriärer var måttligt imponerade av hennes planer. Hon fick allt gå klart gymnasiet på naturvetenskaplig linje och med tyska på schemat som förberedelse.

    Ville till Tyskland

    Genom Björn Bodéns kontakter började Karin söka möjligheter för att få komma till Tyskland som lärling efter gymnasiet. Hon fick åka och provrida på hösten och mötte då Klaus-Martin Rath, chefsberidare på Gestüt Tasdorf, Walter Christensens anläggning.

    – När jag klev in genom de stora portarna på Tasdorf och såg mig omkring kände jag att det här var så rätt, här vill jag vara, minns Karin.

    All nervositet försvann, men provridningen var verkligen ett test av hennes förmåga och mentalitet. I manegen såg hon Tinne Vilhelmson Silfvén sväva runt på en vacker häst.

    Den första hästen hon fick prova var allt annat än lättriden. Den andra var raka motsatsen, en verklig uppenbarelse som gav en känsla hon minns än i dag.
    – Jag bara log och njöt när jag travade runt. Sedan var provarbetet tufft men det brydde jag mig inte om. Jag var på rätt ställe.

    Karin Och Samson
    Karin och Samson, som debuterade Intermediaire II i mars, vid ridbanan. Foto: Kim C Lundin
    Karin Och Samson
    ”Han har tre bra gångarter men är egentligen för lugn för min smak”, säger Karin om Samson. Foto: Kim C Lundin

    Platsen var tänkt att bli hennes när Tinne åkte tillbaka till Sverige, men riktigt så blev det inte. I stället arbetade Karin ett år på en annan anläggning, med hjälp av Kerstin Christensen, i väntan på en lärlingsplats.

    – Väl där upptäckte jag att alla på stället red på graman. Vid den här tiden var det i princip bara på Tasdorf och hos Herbert Rehbein på Grönwoldhof  som det var fritt från det bruket.
    – Det gav mig ändå en chans att rida på kundernas lite knaggliga äldre utbildade hästar samt på de vilda unghästarna som var som gummibollar, båda jättebra erfarenheter.

    ”Förstör din känsla”

    För Karin är ridning på graman förkastligt, med undantag som en extra säkerhet på en och annan häst under en övergångsperiod.

    – Du förstör din känsla för bakifrån och fram när du rider på graman. Du känner inte sammanhanget upp genom ryggen och fram till handen och suget i kontakten. Jag lovade mig själv att aldrig mer rida på graman om jag inte var tvungen.

    På sina lediga dagar på måndagar cyklade hon över till Grönwoldhof och stod vid staketet och studerade allt som föregick. Där kom hon att prata med Herbert Rehbein som också tittade när hon red sin egen häst och gav råd.

    – Min svenska häst hade riktigt fin skritt och trav men ingen galopp alls, ett resultat av att man bara mönstrade dem på premieringarna vid hand.

    Karins mål efter det första året blev att hitta en ny volontärsplats – i ett stall utan gramantyglar. Mest åtråvärt var Rehbein och Grönwoldhof, men konkurrensen var stor. Lösningen blev en annan.

    Fick ett lärlingskontrakt

    Walter Christensen hade gått bort och Klaus-Martin Rath hade startat ny verksamhet på anläggningen Immenklint som tillhörde familjen Horn. Efter några månader gav sig Rath den på att få till ett lärlingskontrakt för Karin till det tyska beridarsystemet. Med ett kontrakt i handen tacklade Karin tyska myndigheter med attityden ”Geht nicht gibt es nicht” – fritt översatt ”Går inte finns inte”. Resultatet blev både uppehålls- och arbetstillstånd, i dag en självklarhet men tiden när Sverige stod utanför EU var besvärlig sett till utbildning och arbete.

    Klaus-Martin Rath står för god ridning och jag lärde mig mycket av åren där.

    Nu följde tre års ”militärtjänst”. Hårt arbete och mycket ridning. Hennes kropp tog en hel del stryk av det tunga stalljobbet. Knäna krånglade men Karin gav aldrig upp och lärde sig oändligt mycket av att observera de många bra ryttare och hästar som fanns på anläggningen.

    – Klaus-Martin Rath står för god ridning och jag lärde mig mycket av åren där. Det var en chans och en god grund.

    Olyckan inträffade

    Efter universitetsstudier och arbete under en period på Tasdorf för Petra Wilm gick Karin över till egen verksamhet. Hos Wilm hade Karin fått börja tävla och med hennes coachning blev Karin så småningom riktigt bra på att rida program. För att finansiera studierna tog sig Karin an unghästar och hade mycket elever, både ungdomar och ryttare från andra discipliner.

    Karin öljemark
    Karin har samlat på sig många lärdomar under åren. En av dem handlar om att marknadsföra sig. ”Länge trodde jag att det skulle räcka med att jag var skicklig på att rida – någon skulle upptäcka mig. Det är det enda jag ångrar, att jag inte profilerade mig mer. I dag är jag tydligare mot mina elever med att de tidigt måste jobba med sitt varumärke för att ha en chans i sporten.” Foto: Kim C Lundin

    När hon red auktionshästar under en period var olyckan framme – Karin krossade sitt friskaste knä. Skadan var allvarlig med öppna sår. Ett tag såg det ut som om hon skulle förlora benet. Foten var förlamad och kunde inte vridas åt det ena hållet. Här krävdes en alternativ plan, en med försörjning utan ensidigt beroende av sin egen ridning.

    Karin bestämde sig för att skapa en ridanläggning på sin dåvarande sambos ärvda gård. Med en affärsplan i hand klev hon in på en bank och fick lån på motsvarande sex miljoner kronor för att bygga ridhus och stall för 30 hästar. Karin drev verksamheten i många år tills hon och sambon delade på sig. Efter några turer lyckades hon sälja ridanläggningen som fristående utan bostadshus.

    Under de sista åren i Tyskland hade hon satsat mycket på att förkovra sig inom funktion, prestation och mental träning. Hennes pappas ord – ”använd huvudet Karin” – ringde i öronen. Och använder huvudet gör hon.

    All erfarenhet från att coacha ridelever omsattes till ledarskapsträning.
    – När jag sålde min anläggning i Tyskland hade jag många höga chefer som kunder. Deras feedback var att de hade lärt sig mycket om ledarskap från min träning, de hade utvecklats i sitt eget ledarskap i sina civila karriärer. En av de kunderna skickade sina säljutbildare på kurs hos mig i ledarskap, mentalt fokus och coachning. Det var något som jag aldrig gjort förut, men det fungerade fantastiskt väl.

    Karins hästar

    i urval

    Karin Öljemark har utbildat mängder med hästar, som såldes vidare och fick en karriär under andra ryttare. Hennes mål är nu att utbilda hästarna hela vägen från föl till Grand Prix – varje häst är ett oskrivet blad att hitta lösningar för.

    Samson
    (DSP f -09 e Samba Hit II-Duntroon, äg Inga Fridh) har som unghäst gått från klarhet till klarhet och har precis debuterat i Intermediaire II. Karin beskriver Samson som en smart och verkligt snäll häst, en vänlig själ som alla skulle kunna rida på.
    – Han har tre bra gångarter men är egentligen för lugn för min smak. Hittills har jag varit som bäst med heta hästar. Samson är en utmaning och ger mig personlig utveckling som ryttare att bli bättre på att sätta energi i honom, samtidigt är han en ”good as gold”-personlighet.

    Alibaba
    (DWB f -89 e Alibi-Waldemar Sejr xx, uppf Gunnar Faartoft), en problemhäst som Karin tog hela vägen upp till Grand Prix efter att ha blivit övertalad av Ingrid Lilja att ta över honom. Sedermera tog Rainhard Nielsen över Alibaba; försäljningen gav Karin ett startkapital till att bygga ridhus.
    – Alibaba hade tappat tilltron till människor och det tog ett halvår innan jag kom någon vart med honom. Han skenade eller stod på bakbenen, jag red verkligen med blodsmak i munnen. Lösningen blev utevistelse, frihetsträning och arbete på tilliten.

    Paradox CML
    (SWB f -17 e Totilas-Don Romantic), inropad på elitfölauktionen tillsammans med Jeanna Högberg.
    – Jag tycker att vi har garderat oss genom att ”teama” ihop om Paradox. Oavsett om hästen blir stor eller liten har vi en ryttare i teamet som passar.

    Velaggio
    (SWB f -17 e Van Vivaldi-De Niro, uppf äg Karin Öljemark, C4C Sweden AB) är De Chentas sista föl som står på tillväxt. Kanske blir det ännu en Grand Prix-häst signerad Karin Öljemark.

    De Chenta
    (Hann f -00 e De Niro-Sherlock Holmes) köptes för 4 500 euro som 4-åring, efter en auktion där ingen ville ha henne. Hon var storväxt, 1,80 hög, och orörlig, ren på röntgen, ren i takten men med problem att röra sig vid första påseendet. Karin behöll och ”renoverade” De Chenta från topp till tå med hjälp av en kiropraktikutbildad veterinär. Ur det till en början lite fula skalet kom en skönhet som gjorde allt för Karin. En skada satte stopp för tävlingskarriären och De Chenta gick in i avelsboxen 2014.
    – Jag tyckte synd om henne, ingen vill köpa henne och hon var snäll. Jag tänkte att hon kunde bli trevlig om hon fick hjälp med sin kropp och steg för steg blev hon allt bättre. De Chenta blev min bästa vän och ljus genom skilsmässan och den tuffa starten i Sverige. Hon tog mig ända in i landslaget och en NM-start och i dag har jag en avkomma till henne. I mars var vi tvungna att ta bort henne på grund av ytterligare komplikationer. Det var tungt.

    Tiger G
    (SWB f -11 e Tuschinski-Sir Donnerhall I, uppf Åsa Elner Warnegård, äg Maria Ågren) såldes som föl på den svenska elitfölauktionen till dressyrfamiljen Andersson i Sjöbo, som senare sålde honom vidare efter ett lyckat 3-årstest. Karin har lotsat honom genom unghäståren till stora framgångar med start i unghäst-VM som 6-åring.
    – Tiger är en aktiv gosse. Det ska hända saker – och det gör det. Han blir allt bättre på att bli hos mig i koncentrationen och vi har stora förhoppningar på honom.

    Expandera

    2008 flyttade Karin hem till Sverige. Hon hade två hästar med sig, De Chenta och Lunando, och startade sitt företag C4C, Coaching for (4) Competence. Tajmningen kunde vara bättre.
    – När jag hade skapat rätt kontaktnät och kontrakt med ett coachningbolag kom finanskrisen 2008 och ströp alla satsningar. Jag lyckades ändå sälja en hel del uppdrag, men det gick inte så bra som tänkt.

    Göteborg med omnejd var inte heller redo att ta emot sin dotter med öppna armar.
    – I Tyskland tränar alla ryttare mycket mer, och beridare sitter upp på deras hästar däremellan. Det finns nästan inte här.

    På väg tillbaka

    Kort sagt, flytten till Sverige gav inte mersmak. När hennes pappa gick bort efter lång tids sjukdom gjorde Karin sig redo för att återvända till Tyskland.

    – Jag hade alla mina vänner där, och ett stort kontaktnät. Allt var lättare där. I Tyskland är du välkommen var som helst i ridbyxor och hästkläder, yrkena har en helt annan status och branschen legitimitet. I Sverige kan du knappt åka buss i ridkläder, och banker och Skatteverket ser inte arbete med hästar som verklig verksamhet.

    Ett samtal från förbundskapten Bo Jenå tidigt 2011 förändrade allt. Ordern löd: Kom och rid NM för Sverige.
    – Jag hade kommit in i landslagets B-lag med De Chenta men inte tagit det riktigt på allvar. NM blev en stor vändpunkt för mig, kanske inte sportsligt men för att jag träffade gänget från Segersta som delade min passion för hästarna och ridningen.

    Karin Öjemark-de Chenta1 110604 Rt
    Karin och De Chenta startade NM tillsammans. Foto: Roland Thunholm

    Mötet ledde så småningom till en flytt till Stockholm och Segersta med omnejd. Här fungerade affärskonceptet bättre. Karin fann även en ny kärlek i sin nuvarande sambo Patrik Persson.

    Sportsligt var det värre. De Chenta skadade sig och Karin kom på efterkälken tävlingsmässigt. Det var dags att ta fram nya hästar och bygga en ny verksamhet. Tillsammans med sambon Patrik köpte Karin en gård utanför Enköping. Gården har flera bostäder, där några hyrs ut, samt ett äldre stall och en ladugårdsdel som har byggts om till stall.

    På Velaro, som gården döptes till, finns nu ett ridhus och en utebana. Karin rider så mycket hon kan på utebanan och har fin natur in på knuten.

    Gården har en hel del mark, de producerar hösilage och det finns många utvecklingsplaner. En tidig plan var att bygga ett nytt stall till ridhuset för kundernas hästar. Karin tyckte att hon hade bra på fötterna med sin erfarenhet av en betydligt större verksamhet i Tyskland.

    Tar tid att bygga

    Trots initiala lånelöften från banken  blev det stopp. De krävde halva investeringssumman i eget kapital.
    – I Tyskland är hästverksamhet en legitim affärsverksamhet, i Sverige verkar det fortfarande ses som någon slags hobby. Det var ett bakslag.
    – Jag kommer att bygga, men det tar längre tid och får finansieras på annat sätt.

    Efter några år av arbete i kompanjonskap kring konsulting, coachning och ledarskap i kombination med hästutbildning är Karin åter helt sin egen. Hon rider fyra till fem hästar som står i träning; eftermiddagar och helger handlar mycket om elever som antingen kommer till henne eller som hon åker till.

    Hon har en ridande elev som hjälp i stallet.
    – För mig är det viktigt att se hästen, inte bara det ekonomiska värde den representerar. Utbildning och tävling måste ske på hästarnas villkor och deras hälsa kan snabbt ändras, säger Karin.

    Tiger G Och Karin
    ”Tiger är en aktiv gosse”, säger Karin om 7-åringen. Foto: Kim C Lundin

    Hon har ett antal yngre förmågor i träning och vill gärna ta fram en eller ett par hästar till Grand Prix. Med Samson är hon nära målet. Han har debuterat svår klass med den äran.

    Tiger G är mer än klar för 7-årskraven och lilla rundan, en start i unghäst-VM i augusti är ett delmål för honom.
    – Jag är glad för att vinna men det är inte därför jag rider och tävlar. Jag rider för att utbilda och glädjen i att ta fram hästar.

    Men hennes strävan efter allt större insikt i sadeln och från backen har kostat. De tidiga åren med mycket slit och en del hästolyckor har sargat henne med ärr och smärta.
    – Jag har haft fysiska problem sedan jag var 15 år och olyckorna från hästryggen har inte gjort det bättre. Men jag är så tacksam att det fortfarande går bra att rida, säger Karin.

    – När det är så trasigt finns det bättre och sämre dagar, men det viktiga är att jag fortfarande kan rida. När jag driver min egen verksamhet kan jag styra upp dagarna mycket bättre för att det ska bli en lagom mix. Sedan är jag rätt envis och tålig. I Friends red jag Samson med ett brutet mellanben i foten. Jag vägrade att gipsa det för att kunna rida.

    ”Ingen ny Ulla”

    – Jag satsar på att kunna rida fyra-fem hästar med hjälp av riktigt bra personal i kanske tio år till, men jag kommer inte att bli någon ny Ulla Håkanson. Så många nya kroppsdelar finns inte.

    Under ett halvår red hon inte alls för att se om det hjälpte, men det gjorde ingen skillnad.

    – I dag har jag en bredare plattform att stå på, och även när jag inte själv kan rida kan jag förmedla min kunskap på olika områden till andra och fortsätta min mission om en ökad förståelse för hästarna.

    I detalj:

    Karin Öljemark

    Namn: Karin Charlotta Öljemark.
    Yrke: Beridare, coach och mentral tränare med specialitet inom ledarskapsutbildning.
    Ålder: 50 år.
    Bor: Gården Velaro utanför Enköping.
    Familj: Sambo Patrik Persson, 51, och Patriks barn, två äldre bröder, deras barn samt mamma. Två katter. 
    Aktuell: Framgångsrik unghästutbildare, tidigare i dressyrlandslaget med Di Chenta.
    Tittar på: Clipmyhorse, matar in bilder av bra ridning så ofta jag kan. Sedan går jag och tränar själv.
    Skulle aldrig: Vara taskig medvetet. Jag har varit mobbningspolis sedan skolan.
    Inspireras av: Välmående och engagerade, ambitiösa hästar med bra ridning. Naturens storslagenhet. Givande samtal.
    Favoritpryl (i stallet): Kruskavlar som man har när man gör knäckebröd. I Tyskland har de forskat på bindvävens betydelse ihop med triggerpunkter. Vi använder kruskavlarna på hästarna som massage, det fungerar jättebra.

    Karin år för år:

    • 1968 Karin föds på västkusten i en sportig familj med två äldre bröder. Familjen har ingen hästanknytning.
    • 1975 Karin börjar smyga sig till Råda Ridklubb utanför Mölnlycke. Föräldrarna vill inte att hon ska börja rida.
    • 1978 Får sin första sköthäst ”Fuxan” som kunde bocka bäst av alla, kunde mest av alla hästar men var också den som ridlärarna knappt vågade sadla. Fuxan kom att betyda oerhört mycket för Karin.
    • 1981 Ridläraren Björn Bodén förde in Karin i dressyrens värld.
    • 1983 Karin skadar sina knän i en skidolycka efter att ha drabbats av patella luxuation, en följd av gymnastikträning som yngre.
    • 1984-85 Karin tävlar lite seriedressyr på ridskolans hästar.
    • 1986 Opererar knäna. Strax efter blir Karin påkörd av en bil när hon delar ut tidningar med moped. En knäled går sönder.
    • 1987 Köper sin första egna häst Lamonie (SWB f -83 e Lambert-Toe Hold xx) och försöker ordna en lärlingsplats hos legendariska Walter Christensen på Tasdorf via hans svenska fru Kerstin. Det blir provridning för Klaus-Martin Rath.
    • 1988 Första året i Tyskland inleds hos Dieter Krafft. Karin får rida välutbildade hästar och provar dressyrens svåraste rörelser. Säljer sin egen häst.
    • 1990 Karin börjar i lära hos Klaus-Martin Rath och blir Tysklands första svenska beridarelev.
    • 1993 Studerar näringsfysiologi på universitetet och börjar arbeta för Petra Wilm som har tagit över Tasdorf. Wilm trimmar Karin till tävlingsridning; själv börjar Karin med mental träning för att bemästra tävlingsmomentet.
    • 1996 Karin krossar knäet i en ridolycka, en framtid i sadeln är mycket oviss. Kör egen rehab på konceptet ”no pain, no gain”, och har i dag bättre rörlighet i just det knäet.
    • 1998 Tar banklån på sex miljoner kronor och bygger en ridanläggning på sin sambos ärvda gård.
    • 1999 och framåt  Driver utbildningsstall, träningsverksamhet och coachning i Tyskland på egen anläggning i Groß Vollstedt.
    • 2005 Utbildar flera hästar till Grand Prix och säljer många vidare. Tävlar i Bundeschampionat och blir Landeschampion i Holstein.
    • 2006 Vidareutbildar sig i mental träning, ledarskap och coachning genom Skandinaviska Ledarhögskolan. Går även den tyska utbildningen Horse assisted education, som gav en certifierad examen i lärande genom hästen.
    • 2008 Karin flyttar tillbaka till Sverige och Göteborgstrakten med två hästar i bagaget. Startar egen verksamhet inom coachning och mental träning.  Tävlar lilla rundan nationellt med De Chenta.
    • 2010 Karins pappa går bort och hon gör sig redo att för flytta tillbaka till Tyskland.
    • 2011 Gör sex internationella starter med De Chenta, bland annat på NM i Ypäjä och i Falsterbo. Träffar det likasinnade i gänget på Segersta, som Mads Hendeliowitz och Jeanna Högberg.
    • 2012 Karin träffar sin sambo Patrik Persson på Segersta.
    • 2013 De Chenta gör sin sista start i Mariefred.
      Karin och Patrik köper gård utanför Enköping och döper den till Velaro.
    • 2015 Samson vinner 6-årsklassen i Falsterbo. De Chenta får sin första avkomma som utlånad till Stuteri Ekeby.
    • 2016 Samson är i final i Falsterbo och på Elmia även som 7-åring. Han etablerar sig i lilla rundan med flera placeringar.
    • 2017 Rider unghäst-VM med Tiger G i 6-årsklassen i Ermelo. Vinner Breeders Trophy med Tiger G. Tävlar Tiger G i Friends. De Chentas sista egna  avkomma och Karins enda uppfödning, ett hingstföl efter Van Vivaldi.
    • 2018 Tiger G är redo för 7-årsnivån och Samson debuterar i Intermediaire II i mars.

     

    Expandera

    Så arbetar Ridsport

    Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

    BESTÄLL NU

    Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
    Hingstar Online

    Just nu 132 hingstar i vår databas

    Visa alla hingstar

    Ridsport digital

    Nu från endast 39:-