Karin Öljemark – med känsla för hästar

Karin Öljemark har vigt sitt liv åt hästarna. Som första svenska beridare antagen i det tyska utbildningssystemet med lärlingsplatser var hon banbrytande. I dag förknippar många henne med mjuk unghästridning och landslagsinsatser med stoet De Chenta.

När Ridsport besöker gården Velaro utanför Enköping rider Karins praktikant och elev Malou Ander på sin egen häst Solitär och Charlotta Lundblad har åkt hit med sin 7-årige X-Cilent.

Charlottas mamma Annica Lundblad är med:
– Det speciella med Karin Öljemark är hur hon ser till helheten med mentalt fokus, fysiologi och ridteknik. Hon ser alla detaljer och har gjort markant skillnad i sättet att träna och rida.

Utan hästanknytning

Sedan mer än 20 år har Karin förkovrat sig i prestation, fysiologi, ledarskap och mental träning och har arbetat med det på konsultbasis. Karin Öljemark har förmodligen studerat mer än de flesta från en position vid staketet, utan att rida. Hon kom från en familj utan hästanknytning, men blev tidigt hästbiten. Och det rejält.
– Jag jobbade i stallet, ledde hästar på lektion och lärde andra barn att sitta upp, långt innan jag fick rida själv.

Efter två år utan att Karin fått i sitta sadeln hölls familjeråd. Hennes far arkitekten fick gliringar om att dottern tillbringade all tid i stallet men inte fick rida.

– Jag hade redan då drömmen om att få hästen att gå på tygeln, ”gå fint”. När jag väl fick börja rida hade jag tittat och lärt så mycket att jag kunde en hel del.

Åren på ridskolan handlade om hästarna, Karin var lite utanför den sociala gemenskapen. Hon hade inte ridkläder och andra kunde försöka retas, men Karin tog ingen notis. Det var bara hästarna som gällde. Och Karin var duktig i all hantering. Hon hade bra kommunikation med hästarna, vilket gav henne många chanser där andra var rädda.

– Jag såg hur mycket humöret påverkar hästen. Hur stor skillnad det gör med den mentala biten.

Hennes första sköthäst ”Fuxan” slängde av henne upprepade gånger, men Karin gav sig den på att hon skulle lära sig att sitta kvar. En gång gjorde Fuxan sitt yttersta för att få av henne. Karin hamnade framför sadeln, men så stannade stoet och puttade henne tillbaka i rätt position.

Jag såg hur mycket humöret påverkar hästen. Hur stor skillnad det gör med den mentala biten

– Det var som om jag hade förtjänat att få rida henne. Efter det bockade hon aldrig mer med mig. Jag hade visat att jag tyckte om henne oavsett vad hon gjorde.

Ridläraren Björn Bodén blev en stor influens som gav Karin förtroendet att rida ut på sina dressyrhästar.
– Björn tränade för Leif Sörensen och jag fick åka med dit, och studerade storögt allt. Sörensens kropp var som ett med hästen. Det var fantastiskt. Han var utbildad beridare i Danmark och där föddes min dröm om att gå samma väg.

Karins föräldrar med akademiska karriärer var måttligt imponerade av hennes planer. Hon fick allt gå klart gymnasiet på naturvetenskaplig linje och med tyska på schemat som förberedelse.

Ville till Tyskland

Genom Björn Bodéns kontakter började Karin söka möjligheter för att få komma till Tyskland som lärling efter gymnasiet. Hon fick åka och provrida på hösten och mötte då Klaus-Martin Rath, chefsberidare på Gestüt Tasdorf, Walter Christensens anläggning.

– När jag klev in genom de stora portarna på Tasdorf och såg mig omkring kände jag att det här var så rätt, här vill jag vara, minns Karin.

All nervositet försvann, men provridningen var verkligen ett test av hennes förmåga och mentalitet. I manegen såg hon Tinne Vilhelmson Silfvén sväva runt på en vacker häst.

Den första hästen hon fick prova var allt annat än lättriden. Den andra var raka motsatsen, en verklig uppenbarelse som gav en känsla hon minns än i dag.
– Jag bara log och njöt när jag travade runt. Sedan var provarbetet tufft men det brydde jag mig inte om. Jag var på rätt ställe.

Platsen var tänkt att bli hennes när Tinne åkte tillbaka till Sverige, men riktigt så blev det inte. I stället arbetade Karin ett år på en annan anläggning, med hjälp av Kerstin Christensen, i väntan på en lärlingsplats.

– Väl där upptäckte jag att alla på stället red på graman. Vid den här tiden var det i princip bara på Tasdorf och hos Herbert Rehbein på Grönwoldhof  som det var fritt från det bruket.
– Det gav mig ändå en chans att rida på kundernas lite knaggliga äldre utbildade hästar samt på de vilda unghästarna som var som gummibollar, båda jättebra erfarenheter.

”Förstör din känsla”

För Karin är ridning på graman förkastligt, med undantag som en extra säkerhet på en och annan häst under en övergångsperiod.

– Du förstör din känsla för bakifrån och fram när du rider på graman. Du känner inte sammanhanget upp genom ryggen och fram till handen och suget i kontakten. Jag lovade mig själv att aldrig mer rida på graman om jag inte var tvungen.

På sina lediga dagar på måndagar cyklade hon över till Grönwoldhof och stod vid staketet och studerade allt som föregick. Där kom hon att prata med Herbert Rehbein som också tittade när hon red sin egen häst och gav råd.

– Min svenska häst hade riktigt fin skritt och trav men ingen galopp alls, ett resultat av att man bara mönstrade dem på premieringarna vid hand.

Karins mål efter det första året blev att hitta en ny volontärsplats – i ett stall utan gramantyglar. Mest åtråvärt var Rehbein och Grönwoldhof, men konkurrensen var stor. Lösningen blev en annan.

Fick ett lärlingskontrakt

Walter Christensen hade gått bort och Klaus-Martin Rath hade startat ny verksamhet på anläggningen Immenklint som tillhörde familjen Horn. Efter några månader gav sig Rath den på att få till ett lärlingskontrakt för Karin till det tyska beridarsystemet. Med ett kontrakt i handen tacklade Karin tyska myndigheter med attityden ”Geht nicht gibt es nicht” – fritt översatt ”Går inte finns inte”. Resultatet blev både uppehålls- och arbetstillstånd, i dag en självklarhet men tiden när Sverige stod utanför EU var besvärlig sett till utbildning och arbete.

Klaus-Martin Rath står för god ridning och jag lärde mig mycket av åren där.

Nu följde tre års ”militärtjänst”. Hårt arbete och mycket ridning. Hennes kropp tog en hel del stryk av det tunga stalljobbet. Knäna krånglade men Karin gav aldrig upp och lärde sig oändligt mycket av att observera de många bra ryttare och hästar som fanns på anläggningen.

– Klaus-Martin Rath står för god ridning och jag lärde mig mycket av åren där. Det var en chans och en god grund.

Olyckan inträffade

Efter universitetsstudier och arbete under en period på Tasdorf för Petra Wilm gick Karin över till egen verksamhet. Hos Wilm hade Karin fått börja tävla och med hennes coachning blev Karin så småningom riktigt bra på att rida program. För att finansiera studierna tog sig Karin an unghästar och hade mycket elever, både ungdomar och ryttare från andra discipliner.

När hon red auktionshästar under en period var olyckan framme – Karin krossade sitt friskaste knä. Skadan var allvarlig med öppna sår. Ett tag såg det ut som om hon skulle förlora benet. Foten var förlamad och kunde inte vridas åt det ena hållet. Här krävdes en alternativ plan, en med försörjning utan ensidigt beroende av sin egen ridning.

Karin bestämde sig för att skapa en ridanläggning på sin dåvarande sambos ärvda gård. Med en affärsplan i hand klev hon in på en bank och fick lån på motsvarande sex miljoner kronor för att bygga ridhus och stall för 30 hästar. Karin drev verksamheten i många år tills hon och sambon delade på sig. Efter några turer lyckades hon sälja ridanläggningen som fristående utan bostadshus.

Under de sista åren i Tyskland hade hon satsat mycket på att förkovra sig inom funktion, prestation och mental träning. Hennes pappas ord – ”använd huvudet Karin” – ringde i öronen. Och använder huvudet gör hon.

All erfarenhet från att coacha ridelever omsattes till ledarskapsträning.
– När jag sålde min anläggning i Tyskland hade jag många höga chefer som kunder. Deras feedback var att de hade lärt sig mycket om ledarskap från min träning, de hade utvecklats i sitt eget ledarskap i sina civila karriärer. En av de kunderna skickade sina säljutbildare på kurs hos mig i ledarskap, mentalt fokus och coachning. Det var något som jag aldrig gjort förut, men det fungerade fantastiskt väl.

2008 flyttade Karin hem till Sverige. Hon hade två hästar med sig, De Chenta och Lunando, och startade sitt företag C4C, Coaching for (4) Competence. Tajmningen kunde vara bättre.
– När jag hade skapat rätt kontaktnät och kontrakt med ett coachningbolag kom finanskrisen 2008 och ströp alla satsningar. Jag lyckades ändå sälja en hel del uppdrag, men det gick inte så bra som tänkt.

Göteborg med omnejd var inte heller redo att ta emot sin dotter med öppna armar.
– I Tyskland tränar alla ryttare mycket mer, och beridare sitter upp på deras hästar däremellan. Det finns nästan inte här.

På väg tillbaka

Kort sagt, flytten till Sverige gav inte mersmak. När hennes pappa gick bort efter lång tids sjukdom gjorde Karin sig redo för att återvända till Tyskland.

– Jag hade alla mina vänner där, och ett stort kontaktnät. Allt var lättare där. I Tyskland är du välkommen var som helst i ridbyxor och hästkläder, yrkena har en helt annan status och branschen legitimitet. I Sverige kan du knappt åka buss i ridkläder, och banker och Skatteverket ser inte arbete med hästar som verklig verksamhet.

Ett samtal från förbundskapten Bo Jenå tidigt 2011 förändrade allt. Ordern löd: Kom och rid NM för Sverige.
– Jag hade kommit in i landslagets B-lag med De Chenta men inte tagit det riktigt på allvar. NM blev en stor vändpunkt för mig, kanske inte sportsligt men för att jag träffade gänget från Segersta som delade min passion för hästarna och ridningen.

Mötet ledde så småningom till en flytt till Stockholm och Segersta med omnejd. Här fungerade affärskonceptet bättre. Karin fann även en ny kärlek i sin nuvarande sambo Patrik Persson.

Sportsligt var det värre. De Chenta skadade sig och Karin kom på efterkälken tävlingsmässigt. Det var dags att ta fram nya hästar och bygga en ny verksamhet. Tillsammans med sambon Patrik köpte Karin en gård utanför Enköping. Gården har flera bostäder, där några hyrs ut, samt ett äldre stall och en ladugårdsdel som har byggts om till stall.

På Velaro, som gården döptes till, finns nu ett ridhus och en utebana. Karin rider så mycket hon kan på utebanan och har fin natur in på knuten.

Gården har en hel del mark, de producerar hösilage och det finns många utvecklingsplaner. En tidig plan var att bygga ett nytt stall till ridhuset för kundernas hästar. Karin tyckte att hon hade bra på fötterna med sin erfarenhet av en betydligt större verksamhet i Tyskland.

Tar tid att bygga

Trots initiala lånelöften från banken  blev det stopp. De krävde halva investeringssumman i eget kapital.
– I Tyskland är hästverksamhet en legitim affärsverksamhet, i Sverige verkar det fortfarande ses som någon slags hobby. Det var ett bakslag.
– Jag kommer att bygga, men det tar längre tid och får finansieras på annat sätt.

Efter några år av arbete i kompanjonskap kring konsulting, coachning och ledarskap i kombination med hästutbildning är Karin åter helt sin egen. Hon rider fyra till fem hästar som står i träning; eftermiddagar och helger handlar mycket om elever som antingen kommer till henne eller som hon åker till.

Hon har en ridande elev som hjälp i stallet.
– För mig är det viktigt att se hästen, inte bara det ekonomiska värde den representerar. Utbildning och tävling måste ske på hästarnas villkor och deras hälsa kan snabbt ändras, säger Karin.

Hon har ett antal yngre förmågor i träning och vill gärna ta fram en eller ett par hästar till Grand Prix. Med Samson är hon nära målet. Han har debuterat svår klass med den äran.

Tiger G är mer än klar för 7-årskraven och lilla rundan, en start i unghäst-VM i augusti är ett delmål för honom.
– Jag är glad för att vinna men det är inte därför jag rider och tävlar. Jag rider för att utbilda och glädjen i att ta fram hästar.

Men hennes strävan efter allt större insikt i sadeln och från backen har kostat. De tidiga åren med mycket slit och en del hästolyckor har sargat henne med ärr och smärta.
– Jag har haft fysiska problem sedan jag var 15 år och olyckorna från hästryggen har inte gjort det bättre. Men jag är så tacksam att det fortfarande går bra att rida, säger Karin.

– När det är så trasigt finns det bättre och sämre dagar, men det viktiga är att jag fortfarande kan rida. När jag driver min egen verksamhet kan jag styra upp dagarna mycket bättre för att det ska bli en lagom mix. Sedan är jag rätt envis och tålig. I Friends red jag Samson med ett brutet mellanben i foten. Jag vägrade att gipsa det för att kunna rida.

”Ingen ny Ulla”

– Jag satsar på att kunna rida fyra-fem hästar med hjälp av riktigt bra personal i kanske tio år till, men jag kommer inte att bli någon ny Ulla Håkanson. Så många nya kroppsdelar finns inte.

Under ett halvår red hon inte alls för att se om det hjälpte, men det gjorde ingen skillnad.

– I dag har jag en bredare plattform att stå på, och även när jag inte själv kan rida kan jag förmedla min kunskap på olika områden till andra och fortsätta min mission om en ökad förståelse för hästarna.