Kerstin André: ”Vi måste vara hästens försvarare”

2020 utsågs Kerstin André, en av tränarna för det svenska ungdomslandslaget i dressyr, till så kallad ”Mastertränare” av Svenska Ridsportförbundet. Kerstin är A-tränare i dressyr och en mycket uppskattad sådan, vilket tydligt visade sig även 2019 när hon utsågs till Årets dressyrtränare. En utmärkelse hon även vann tio år tidigare.

Medan den sistnämnda utmärkelsen främst talar om hennes yrkesskicklighet i synnerhet, talar masterutnämningen för hennes vidare insatser inom ridsporten i stort. Ett slags förtjänsttecken och en elitgradering utöver A-, B- och C-graderingarna.

Mastergraderingen tillkom 2013 och i samband med detta formulerade Svenska Ridsportförbundet följande: ”Vi vill med utnämningen synliggöra personer som står för högsta kompetens, mångårig och framgångsrik erfarenhet inom sporten. Dessa tränare står för hög moral och etik och värnar alltid om hästens bästa, samt är goda förebilder för nya generationer tränare.”

Ridsport fick ett snack med Kerstin André som just nu befinner sig mitt i hetluften med landslagsträningar och skarpa träningspass, efter en lång tids coronastillestånd på tävlingsfronten.

Hur ser din vardag ut just nu?
– Jag gör samma sak som jag har gjort hela tiden, men jag skulle snarare säga att jag haft mer träningar nu när det inte har varit några tävlingar. I vanliga fall åker hästarna på tävling och sedan måste de vila lite, men nu har det istället varit en lång träningsperiod.

– För hästar som kanske har en speciell problematik har det dock inte varit en nackdel, utan det har gett lite lugn och ro till den mer långsiktiga träningen. Jag har även många elever som är professionella yrkesutövare, som tycker det är roligt att tävla, men som tycker att det har varit skönt att ha lite mer tid för träning.

Hur många elever har du?
– Det beror på hur man ser det. Jag tränar ju ungdomslandslaget i grupper på Flyinge, sedan har jag vissa ryttare som kommer ner uppifrån landet någon gång i månaden, medan många som bor närmare tränar mer regelbundet. Kanske har jag 25-30 elever i omlopp.

Vad tänker du om att ha utnämnts till Mastertränare?
– Det var faktiskt ännu roligare när jag blev Årets tränare för andra gången förra året. Just det att jag blev det för tio år sedan och sedan blev det igen. Det är faktiskt bara Kyra och Lussan som har blivit det tidigare, så det var jag lite stolt över.

– Att jag har blivit Mastertränare har också att göra med att jag har blivit 70, man kan inte bli det innan. Jag tänker att det är som inom andra skrån som har en mästartitel, till exempel skräddare eller vad man nu kan bli mästare inom. Skillnaden mot Årets tränare är att det är lite bredare, att man ska vara ett föredöme för ridsporten i sin helhet. Årets tränare handlar mer om elevernas meriter och hur bra det går för ens elever.

Du är i gott sällskap – hur känns det?
– Jag såg listan som består av ett antal hästmänniskor som jag sett upp till genom livet. En del finns inte längre, men det är roligt att vara en i samlingen. Det är inte så många som är superaktiva, men jag är ju i full gång om man säger så.

Vad tänker du om tiden som har gått sedan du var ny som tränare?
– För egen del handlar det om att erfarenhet är något väldigt bra inom hästsport. Ju mer erfarenhet man får, desto mer får man i sitt bibliotek som man kan hämta lösningar från. Det finns inte så många sporter där man både kan utöva sporten så länge och fortsätta vara aktiv. Både jag och Lianne är ju 70 och landslagstränare, och Ulla tävlar fortfarande. Det är rätt häftigt, tycker jag.

– Ser man till dressyren i stort har den förstås utvecklats väldigt mycket, även hästmaterialet har utvecklats betydligt. Nu har vi väldigt atletiska hästar, vilket är både plus och minus. På ett sätt kräver det duktigare ryttare med lite mer känsla. Det är hästar som har stor gång, mycket energi och är sensibla. Det är mycket häst jämfört med de hästar som var förr. De var lite mer robusta, lite styvare i kroppen, lite mer förlåtande och lite hållbarare.

Lite hållbarare?
– Jag är ju sjukgymnast också – och ju mer du tar ut i form av rörlighet, desto större är risken att skada leden. Om du tänker dig elitgymnaster som är mellan 13 och 15 år, så är allihop överrörliga. De har ingen normal rörlighet, vilket gör dem lämpade för en sådan idrott, och de tränas till att bli ännu rörligare. De får också jättemycket skador och där kan man faktiskt jämföra med hästar.

– Ju mer du tar ut av en väldigt atletisk häst, desto klokare måste du vara när du tränar. Det är den ständiga balansgången. Det gäller att förstå biomekaniken, vad är slitsamt, vad är inte slitsamt, hur varierar man träningen och hur läser man hästen. På så sätt måste du kunna ännu mer häst nu än tidigare, eftersom hästen idag är en elitgymnast redan från början.

– Vi har helt enkelt ett väldigt stort ansvar. Hästen är vårt material, och då måste vi också vara dess försvarare. Samtidigt ska man komma ihåg att även hästar tycker om utmaningar. Sköter man utvecklingen på ett klokt sätt, då blir även hästen mer positiv till utveckling. Gör man det inte på ett bra sätt, då blir hästen istället mer negativ. Det gäller alltså att utbilda ”med hästen”, oavsett gren.

– Idag är det också mer grenspecifikt, det vill säga du bestämmer dig relativt tidigt i livet och sedan rider du den grenen resten av livet. Tidigare var folk lite mer allround och det är kanske lite synd. Egentligen är det bra om det inte blir för smalt för tidigt. Det handlar både om att inte förlora den spontana glädjen med hästarna och att inte sätta för mycket press för tidigt. Det är samma sak som man diskuterar inom andra sporter.

Vad tror du om framtidens dressyr?
– Jag tycker det är på väg åt rätt hål, och jag hoppas att det fortsätter så. Det var faktiskt mycket sämre bara för några år sedan, då power och enormt tryck premierades mer. Nu har det svängt över till harmoni, lätthet och positiv ridning med mindre hjälper samt en lösgjord och avspänd häst. Det har blivit mycket mer framträdande drag i bedömningen, och då följer det även med i utbildningen

– Den bilden som domarna vill se styr mycket hur hästarna tränas. Vill domarna se avspända och lösgjorda hästar som går av egen maskin, då kommer detta också att prioriteras i träningen.

– Rent allmänt hoppas jag också att det blir ännu friare. Sverige är redan där genom att vi får rida Grand Prix utan kandar, men jag hoppas att även FEI väljer en väg mot friare betsling.

– Dessutom hoppas jag att sporten inte går iväg och blir dyrare och dyrare i för snabb takt, då kommer vi att tappa en del av bredden. Ju fler vi får med, desto större talanger hinner vi hitta. Den här balansgången mellan toppen och bredden är väldigt viktig. Jag hoppas att diskussionen hålls levande, så att bredden inte tröttnar för att den ser för stora utmaningar innan man ens har hunnit prova på riktigt.

Det viktigaste du vill att dina elever ska bära med sig?
– Att de lär sig ridkonsten och att de faktiskt har ett trevligt samarbete med sin häst, men det betyder inte bara att de ska rida i skogen. Det ena utesluter inte det andra, hästen blir också nöjd över att få större kroppskontroll och känna större spänst och lätthet i kroppen. Det är nästan som när vi lär oss att cykla – även hästen kan känna tillfredsställelse när den upplever kraft och lätthet.

– Det är också viktigt att komma ihåg att allt börjar med den livslånga kärleken till hästen. Handlar det bara om tävling, då tror jag inte riktigt att det räcker livet ut. Kärnan är kärleken till hästen, kommunikationen och vardagslivet med hästen.

Det sägs att du har en bok på gång?
– Jag har fått några förfrågningar om att göra en bok. Det finns ganska mycket att berätta om, men just nu har jag för mycket att göra. Att skriva en bok kräver ganska stora krafttag.

– Egentligen är det dock inte så mycket nytt under solen, men varje person har förstås sin version. Jag har ju mitt sjukgymnastiska perspektiv och hästens kropp är inte så olik människans. Det är bara det att den går på fyra ben, men alla ben som finns hos människor hittar du även hos hästen. Här kan man kan dra vissa paralleller och även hur det påverkar ryttaren att sitta på hästen.

Tillsammans med Kerstin André har även Jan-Erik ”Nicke” Pålsson utnämnts till Mastertränare. Nicke Pålsson är A-tränare i sportkörning samt internationell domare och överdomare i sportkörning. Som aktiv ingick Nicke Pålsson i laget som tog VM-guld i sportkörning 2000 och 1990. Båda kommer att få ta emot mål och diplom vid lämpligt tillfälle.

Samtliga Mastertränare

Göran Casparsson, Förslöv, hoppning
Ulla Håkanson, Gärds Köpinge, dressyr
Jan Jönsson, Flyinge, fälttävlan
Eric Lette, Knivsta, dressyr
Roland Nilsson, Västerås, hoppning
Lars Parmler, Varberg, hoppning
Jan Schöneman, Åskloster, dressyr
Ninna Stumpe-Swaab, Hörby, dressyr
KG Svensson, Stockholm, hoppning och körning
Bo Tibblin, Floda, dressyr
Jan-Olof ”Jana” Wannius, Falsterbo, hoppning
Ingamay Bylund, Veddige, dressyr
Christer Pålsson, Perstorp, sportkörning
Elisabet Lundholm, Båstad, dressyr
Kerstin André, Lund, dressyr
Jan-Erik ”Nicke” Pålsson, Jonstorp, sportkörning