Klart att barn ska få tävla!

Säkert mår vem som helst dåligt av att tävla om de pressas av viljor som inte är deras egna. Men skulle barn må bättre generellt om vi tog bort all tävling? Barn tävlar ju ständigt. Jag såg det helt nyligen på en badplats: där fanns en trampolin med olika höjder och det kom ett gäng pojkar. De ordnade omedelbart en simhoppstävling! Om inte barn får tävla i organiserad form kommer de uppfinna ännu fler egna sätt att tävla på. Sätt som vi vuxna inte får insyn i och som kanske inte alltid är lika bra som den där simhoppstävlingen.

Vi verkar ha tävlandet inbyggt i oss som art. Om det inte är så, varför är sport så omåttligt populärt? Varför spontantävlar barn och varför skulle annars  alla tävlingsprogram på tv ha så många tittare? Och varför utestänga just barn från något som de ändå kommer göra och alltid har gjort? Att försöka skjuta upp allt som kan innebära minsta obehag så länge som möjligt är inte snällt. Att tävla är fostrande. Ibland går det bra, ibland går det dåligt, man lär sig att ta förluster och man lär sig att anstränga sig och komma igen. Viktiga, grundläggande saker som rustar en för livet.

Det är klart att jag tycker att barn ska få tävla, jag som har en dotter som knappt tänker på något annat. Hon börjar klättra på väggarna om det går för långt mellan tävlingarna. Att ta bort tävlandet från henne med hänvisning till att hon är ett barn vore bara elakt. Det är så mycket Sverige att ständigt sätta ribban efter dem som inte har behov av utmaningar och att sträva efter att alla ska leva i en drömd, spänningsbefriad och kravlös bomullsvärld.

De krafter som är emot barns tävling lutar sig mot barnkonventionen. Barnkonventionens olika punkter har antagligen ursprungligen formulerats med tanke på saker som fattigdom, rasism och klassklyftor. Går de ens att applicera på sport? ”Barns rätt till lika villkor” till exempel – redan vid den punkten blir både ridsporten och många andra sporter omöjliga, eftersom alla har olika förutsättningar. Men livet är inte rättvist och har aldrig varit det, kan inte vara det. Att vissa har sångtalang och andra inte är inte heller rättvist, ska vi förbjuda talang i alla former?

I diskussionerna pekar man på mardrömsföräldrar. Hemska, känslolösa, egoistiska idrottsföräldrar som stressar barnen med press och krav. Hur ser det ut i de familjerna? Spänner pappan blicken i ungen vid frukosten och säger ”Nu vinner du idag, annars säljer vi ponnyn!” Finns det verkligen sådana föräldrar? Man vill inte gärna tro det, men psykopater och sadister får ju också barn, så jag antar det.

Rötägg har en tendens att utmärka sig. När idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth i ett tal sa ”Inga medaljer i världen kan ersätta en förlorad barndom” pekade hon på rötäggen bland idrottsföräldrarna. Jag har inte hört talet, men jag hoppas att hon också lyfte fram alla de bra föräldrarna. Zlatans pappa kom aldrig på träningarna eller ens på matcher. Han satt hemma vid tv:n med en öl. Zlatan fick ensam sköta sin fotboll, inte förrän han var i A-laget i en framgångsrik klubb och var nästan vuxen vaknade pappan till. Det är inte många barn som pallar att ta sig fram utan föräldrastöttning; i ponnysporten är det omöjligt. De flesta killar med Zlatans omständigheter skulle ha hamnat i kriminalitet, men idrotten räddade honom.

Rötäggen, mardrömsföräldrarna, de oförskämda gaphalsarna. De finns i alla sporter. Men det vore fel att beröva alla glädjen med att få tävla för att rötäggen finns. Vi får inte glömma den majoritet av idrottsföräldrar som ryms i fältet mellan de överengagerade, empatistörda mardrömsföräldrarna å ena sidan, och de som är som Zlatans pappa å den andra. De allra flesta ponnyföräldrar är fantastiska människor som har en fin kontakt med sina barn, som ser ridningen som en bra fritidssysselsättning i vilken tävlingen är en extra krydda för dem som vill.

Alla måste inte till eliten. Och alla barn som kommer till eliten har inte fanatiska, giriga föräldrar som driver på. Det kan också gå till så att man råkar ha ett väldigt drivet barn som har drömmar så stora att man inte vet hur man som förälder ska hantera dem, och plötsligt lossnar det och i fartvinden bakom ekipaget står två föräldrar och ser ut som fågelholkar och säger ”OJ”!

Jag tror att de flesta föräldrar till idrottande barn bara att vill att de ska ha något sunt och vettigt att göra under uppväxten. Jag vet inte hur många barn som haft ”en förlorad barndom” för att de tävlat ponny. Jag är djupt ledsen för deras skull. Men barn som älskar att tävla har lika stor rätt att få utlopp för sina behov som de som inte gillar det har rätt att slippa.

/Ulrika