Klurande 1

Går det att älska dressyr? Självklart! säger en del av nördmaffian. Varför skulle man göra det? säger belackarna. Jag tillhör helt klart den första kategorin men för varje årsring jag lägger till en allt stadigare rot blir jag mer och mer undrande kring vissa traditioner där vetenskapen förmodligen hunnit ikapp och förbi.

När det stundar två dagars Nirvana för en dressyrnörd är det lätt att ryckas med och tycka allt är underbart. Jag ska för första gången få delta på plats under Global Dressage Forum och jag känner mig som demonstratrisen för en ny efterlängtad liktornsprodukt:

– Are you excited, I am so very excited!

Det är en hel räcka otroligt intressanta ämnen, jag har dock några till som jag vill att dressyrkollektivet ska diskutera. Det kommer inte att hända här i Holland så vitt jag vet men sysselsätt era egna små grå med dessa bryderier, en del av er kommer garanterat att tycka att jag är ute och cyklar, för inom dressyren hör det i alla fall inte hemma. Och så kanske det är, jag tycker att ämnena förtjänar att diskuteras för hästarnas skull.

Det är omöjligt att förbli oberörd när Tinne Vilhelmson Silfvén rider kür med sin ”Anton”, de två personifierar det absolut bästa med dressyren. Harmoni, samspel, elegans och uttryck och det känns hela vägen upp på läktaren att ”Anton” inte blivit dominerad till att dansa. De är inte det enda av våra svenska ekipage som förtjänar sådana epitet, nej tvärtom, överlag så har vi en fin kader av svenska ryttare.

Utesluten, kan du se färgskiftningen?

Det jag är kritisk mot är några av de traditioner som placerar dressyren lite bortom logiken och ibland vetenskapen. Ta det här med blodsregeln under förra året. Det är lika bra att jag säger det direkt, nej, jag tycker inte hästar som blöder ska tävla. Men så som regeln är nu och så som de andra disciplinerna hanterar blod känns det inte riktigt. Jag tror ingen inom ridsporten vill se hästar avsluta sin tävlingsrunda så som händer inom travet, galoppen och för all del fälttävlan – med blod forsande ur mun/näsborrar. Jag kan bara tänka mig att ett litet bett i en slemhinna inte kan vara något som hästen upplever som smärtsamt, av alla gången jag sett hästar blåsas ut från dressyrbanan är hästen för det mesta helt obrydd, det vill säga har inte varken märkt eller känt av det.

Däremot känner hästar av hårt spända nosgrimmor, de sk stångbetten med tungfrihet och evigt gnagande sporrar. FEI-stewards kan idag bara anmärka på färska sår och blod – varför inte införa ”lång och varaktig söndring av hästsida”, då skulle ärr och bulor i skänkelläget kunna ge varningar och böter.

Få ryttare förstår vad det där med tungfrihet leder till, den där böjen upp mitt på stången – när ryttaren tar i stången så vinklas bulan uppåt mot gommen och utövar tryck på ett nervcentra där. Det gör ont, prova själv med ett skedskaft upp i din egen gom.

Inom dressyren slås det hårt ner på en häst som vill sticka ut tungan eller spela med den ut och in, hos en hopphäst är det ingen som bryr sig den kan gå banan runt med tungan både ute, blå och helt till sidan utan att någon reagerar. På dressyrsidan skapar det problem genom att ryttarna till varje pris försöker undvika att det händer genom att dra åt nosgrimmorna extra hårt vilket i sin tur är obehagligt för hästen. På samma sätt får du inte tävla i Sverige och i många andra länder på ett bettlöst huvudlag – absolut inte, då kan ju domarna inte avgöra hur kontakten med bettet är. Fast nog finns det andra sätt att avgöra om en häst arbetar korrekt, munnen utgör inte ens tio procent av hästens hela uppenbarelse.

Tänk så många ryttare som jobbar extra med tungan under ritten, det är en koncentrationshjälp, tror jag, eller är ryttarna både olydiga och olyckliga och borde spänna hjälmbandet hårdare?

Varför inte acceptera att hästvärlden har mängder med Janne Schaffer look-alikes [kids, googla honom], de spelar med tungan, de leker med den och det behöver inte vara ett uttryck för press och stress. Tänk om de kunde få gå på en annan variant av huvudlag eller i alla fall inte dömas ner om de andra 99 procenten av hästkroppen jobbar rätt? Om det var så att tungan säger så mycket om hästens mentala tillstånd, hur i hela friden kan hopphästar ta sig runt 1,60-banor med tungan ute hela tiden?

Så till FEI:s Generalförsamling önskar jag mig:

• Se över alla blodsreglerna, igen
• Tillåt tunglekar, det är naturligt
• Låt dem som vill rida bettlöst, varför är största möjliga lydnad bara ok att visas på kandar?
• Ge FEI-stewards möjlighet att verkligen slå ner på det som är verkliga välfärdsproblem för hästarna

Tyska Grand Prix-ryttarinnan Uta Gräf demonstrerade med Le Noir i Warendorf för några år sedan att det går att utföra precis allt i ett GP-program utan bett och hästen arbetar ändå korrekt. Varför inte låta de som vill prova?

PS. För inte särskilt längesedan lyfte de danska kvällstidningarna på locket till en vanvårdsskandal av sällan skådat slag, utmärglade hästar i Polen men också anmärkningar på ett stuteri i Danmark. Den kände uppfödaren och hästprofilen John Byrialsen erkände i Tv-intervjuer att saker och ting gått fel och att det var hans fel. Som svensk har man mycket Luther i kroppen, det är lätt att känna skam även för mycket mindre allvarliga saker. Så är det helt klart inte i vårt danska grannland. På tävlingarna i Odense såg jag en hopphäst som protesterade, mycket otillfreds, krampig och knuten i kroppen, ihopdragen med en graman. Ryttaren försökte, efter ett tag fogade sig hästen. Gissa vem som var tränare och coach på framridningen – John Byrialsen. Den danska häst och sportvärlden har inte vänt honom ryggen trots filmer som fick även rätt härdade personer att må illa. Han var en del av etablissemanget precis som förut – och jag som trodde att kanske så grava förseelser skulle placera honom i kategorin persona non grata, men icke. Tvi vale. DS.