Kriget jag aldrig vinner

Det har helt klart blivit värre sedan vi köpte gård. När vi hade hästarna inackorderade var hemmet ett hem och stallet stall. Nu går hemmaliv och hästliv i ett. Gårdssmutsen är som en liten hund som hänger efter en, och den vill komma med in också.

I början försökte vi ha regler. Inga stallkläder i huset! Men det visade sig inte vara så lätt när man ska ut och fodra fem gånger om dagen. Av alla regler är ”inga stallkläder i soffan” den enda som över huvud taget efterlevs, även om jag ertappat Saga i ridbyxor framför tv:n några gånger.

Nu är jag varken pedant eller perfektionist. Men jag vill ha det fint omkring mig. Även ute och i stallet. Pallar med strö och foder tar vi in. Bråte och ensilageplast är svårare att gömma undan. Gårdar producerar massor av skräp.

Inte är man så ren och snygg själv heller. Håret som alltid sitter uppe i en badrumstofs, naglarna som man skäms för när man betalar i en kassa. Av någon anledning blir kläder och hår allt slafsigare när man går mellan stall och hus hela dagarna.

Så slår man på Ryttareliten på tv, och där går Lisen och Peder och Zettermans och ser ut som saxade ur en katalog, och det är inte ett ogräs på deras välkrattade grusgångar!

– Vilka gårdar, hur kan de ha det så snyggt, säger maken.

– Åh vilka kläder, säger Saga.

De har förstås personal och är sponsrade. De har sålt miljonhästar, och jag unnar dem allt de har, för det ligger slit bakom.

Gamla mammor är bra väckarklockor, dem får man höra sanningen av. Iallafall min. ”Hemma hos er får man ju tvätta av tvålen innan man kan tvätta händerna.”

Och så bilarna. Bilarna! Inte förrän den där galonbälgen som sitter runt växelspaken är helt luden av smuts brukar någon av oss få tummen ur och hämta dammsugare och trasa.

Vi har två bilar, och bestämde att den ena skulle vara en presentabel finbil som man kunde köra civiliserade människor i. Inga hästgrejer i den! Det var bara ett problem. Den som vi tyckte borde vara finbilen, den som faktiskt var finast, var den som hade dragkrok.

Ja, ni fattar. Finbilen blev Hästbilen. Ständigt full av grus, ridspön, hästhår, tävlingsgrejor och snubbiga pappmuggar.

Kriget mot smutsen, det är kriget jag aldrig vinner. Vi har båda oregelbundna arbeten och båda reser en del i jobbet. Det finns inte tid och ork att ständigt tvätta, skura, feja.

Saga drömmer om en mockningsmaskin. Själv drömmer jag om en städrobot. En mekanisk god fe som flyger runt och fixar ordning och reda och fräschör med ett trollspö. Tänk om det fanns sådana.

/Ulrika