Krönikören: Därför har jag ändrat mig

Jag har ändrat uppfattning. Det har varit en process, inser jag när jag tänker tillbaka. Det var ingenting som plötsligt hände, utan något som har växt fram.

Det är min övertygelse att varken sporten, hästarna, ryttarna, publiken, arrangörerna och sponsorerna gynnas.

Jag tycker inte längre att det är okej och ”normalt” att en tredjedel av ett startfält i fälttävlan försvinner av olika anledningar i terrängprovet. Jag tycker inte längre att det är ”en del av tävlingen”. Med dagens syn på hästvälfärd måste jag lite generat erkänna att det var så jag såg det för 20 år sedan. Och det var inte bara jag som gjorde det.

Men nu har jag, som sagt, ändrat uppfattning. Det är min övertygelse att varken sporten, hästarna, ryttarna, publiken, arrangörerna och sponsorerna gynnas av en tävling som ser ut som årets upplaga av femstjärniga Badminton gjorde:

• Sex hästar ströks efter dressyren, däribland världsettan Tim Price med en häst och OS-guldmedaljören Laura Collett. Vad fick dem att stryka sig? Terrängens utformning är en gissning till en delförklaring från min sida.
• Elva ekipage utgick ur terrängen.
• 17 ekipage uteslöts ur terrängen, däribland sex hästar som föll och nio avtrillningar.
• 30 ekipage av de drygt 60 som visades vid första besiktningen genomförde tävlingen.

Fälttävlansprofilen, OS-medaljören och bandesignern Mark Phillips sätter ord på många av mina i tankar i en debattartikel i brittiska Horse and Hound efter årets Badminton. Han nämner inte Oliver Townend-historien men hittar andra saker som gör honom bekymrad över fälttävlans utveckling. Men han har egentligen inga förslag hur sporten skulle kunna förändras utan att tappa sitt signum – ett tufft och krävande terrängprov. Irländaren Sam Watson har kommit längre och har en del förslag. 

Jag vet inte heller. Men det viktigaste är ändå att NÅGOT görs, att de som har mandat verkligen fortsätter att anstränga sig. Mycket har hänt på senare år. Det går att designa terrängbanor där de som inte är tillräckligt bra gallras bort genom tekniska svårigheter ganska tidigt i banan. Det går att ha hinder som är förlåtande om häst eller ryttare gör ett misstag. Och det går att kombinera dessa båda saker med stora och/eller spektakulära hinder och galoppsträckor. 

Det går också att skruva åt kvalificeringssystemet för att gå upp en klass ytterligare. 

Det går också att göra drastiska förändringar om förutsättningarna gällande underlag och väder ändras – ta bort hinder, ändra bansträckning. 

Ja, jag vet att det kommer att skrikas om bland annat att fälttävlan inte får en bli en ”dressyrtävling”, alltså med så enkel terräng att dressyrmomentet blir avgörande och att det blir orättvist om hinder plockas bort under pågående klass.

Så har jag också tyckt. Men det tycker jag inte längre. Med skickliga bandesigners kommer det alltid att bli ett utslag i terrängen. Och hur orättvist är det inte mot hästar och ryttare att sätta dem på orimliga och farliga prövningar? 

Det är mycket aktiva på olika sätt inom ridsporten har fått ändra uppfattning om: hjälmanvändning, hästhantering, spöanvändning, ge hästar lite smärtstillande innan tävling och så vidare. 

Låt oss fortsätta ändra uppfattning när vi får ny kunskap och när pressen utifrån ökar. Det kallas för utveckling. Motsatsen är avveckling – och det vill i allafall jag inte se. 

Till sist: På VM 2022 försvann 16 av 90 i samband med terrängmomentet, vid EM 2021 försvann tio av 67. Det är fortfarande i mesta laget, enligt mig. Upp till tio procent – utan några farliga fall – känns acceptabelt: några avtrillningar och några förbispringningar en mästerskapsklass kan jag se förekomma utan att sporten äventyras. 

Detta är en kommenterande text, där åsikterna är skribentens egna.