Krossade hästdrömmar – en ekonomisk självrannsakan av ridsporten

Precis som du älskar jag ridsporten och kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara utan det.

Trots alla positiva saker jag har att säga om sporten, är ordet ”inkluderande” inte ett av dem.

Vi hästmänniskor klappar oss gärna på axlarna över att vi är så inkluderande, och ur många perspektiv är vi det. Däremot finns det en exkluderande faktor som inte bryr sig om kön, sexuell läggning eller funktionsvariation: ekonomiska förutsättningar.

Göteborgspostens artikel Dyrt att låta barnen idrotta – så håller du nere kostnaderna målar upp den ekonomiska verkligheten för många barnfamiljer som inte har råd att låta barnen rida eftersom ridning är den näst dyraste sporten, enligt siffror från Riksidrottsförbundets kostnadsundersökning från mars 2009 som återges i artikeln i GP.

Trots dessa siffror upplever jag en ovilja till att prata om summor som hela sporten vilar på. Det är som att vi inte vill erkänna det, att det går emot vår kollektiva självbild att vi inte är så inkluderande som vi vill vara.

Det är inte brottsligt att rida och jag menar inte att du ska sluta.

Fanny Engström

Mina tankar går främst till de barn som får sina hästdrömmar krossade i enighet med artikeln från GP, eftersom barn är extra maktlösa och inte kan påverka sin ekonomiska situation. I stället måste de anpassa sig om de har en ensamstående låginkomsttagande vårdnadshavare där ekonomin måste fördelas mellan flera syskon. Samtidigt har ett annat barn en hästintresserad vårdhandshavare med goda förutsättningar och växer upp på en slalomfärd mellan olika tävlingsplatser i en fin hästbuss.

Det är bortom mitt förstånd hur man kan kalla en sådan sport inkluderande.

Ekonomi är redan ett känsligt ämne och det är inte lättare att prata om ekonomi i förhållande till ridsport. Jag upplever ändå att behovet att prata om detta finns, för ibland bubblar det upp i någon granskning här och där, exempelvis Ridsports artikelserie Så mycket kostar det att ha häst.

Min upplevelse är dock att ämnet snabbt tystnas ner. Eller förträngs. De gånger jag själv lyft frågan har jag upplevt att många hamnar i försvarsställning och hetsigt börjar försvara sina livsval, liksom för att legitimera varför just de håller på med hästar. Gör inte det, det är inte brottsligt att rida och jag menar inte att du ska sluta.

Vårdnadshavares förutsättningar spelar extra stor roll inom ridsporten.

Fanny Engström

Däremot önskar jag mer självinsikt och medvetenhet om ekonomins roll inom ridsport, inte minst önskar jag att vi ska kunna prata om det.

Många menar att vårdnadshavares förutsättningar påverkar barnen i allt i livet, oavsett vilken sport barnet förälskar sig i. Visst är det så. Dock vill jag åter peka på siffrorna från Riksidrottsförbundets kostnadsundersökning och hävda att vårdnadshavares förutsättningar spelar extra stor roll inom ridsporten.

Det står nämligen svart på vitt att ridfakturorna är dyrare än fotbollsträningarna och att det inte är lika många barn som hindras från att spela fotboll. Ett annat vanligt förekommande försvarstal är att det handlar om ekonomiska prioriteringar och att man kan behöva välja bort utlandsresor för att ha råd med ridning.

Visst är det så. Jag menar dock att det argumentet förutsätter att alla har möjlighet att åka på utlandsresor. De hushåll som ändå inte har det, vad ska det prioritera bort?

Cirkeln sluts när det påpekas att det faktiskt inte är en mänsklig rättighet att få rida och att det därmed är orimligt att kräva att alla ska kunna vara med. Visst är det så. Jag menar dock att vi nu är tillbaka på ruta ett där vi kan konstatera att ridsporten inte är för alla.

Jag är medveten om att det inte går att göra sporten billig eftersom det av naturliga skäl är dyrt att underhålla en häst, men det minsta vi kan göra är att våga prata om de barn som får sina hästdrömmar krossade.

Vi måste kunna prata ekonomi på ett konstruktivt sätt utan anklagande undertoner och försvarsställningar. Vi måste erkänna för barnen och för oss själva att det är svårt att vara med i ridsporten om man inte har råd.

Vi måste erkänna barnen med krossade hästdrömmars existens och sluta anklaga dem för ekonomiska felprioriteringar.

Först då kan vi med stapplande steg sträva efter riktig inkludering.

Fanny Engström