”Laget före jaget” gav Sverige ledningen i Milano

”Att få till en bra känsla och inte hamna för långt ner” var ingången när Ridsport pratade med förbundskaptenen Henrik Ankarcrona inför den inledande EM-klassen i Milano på onsdagen. Det blev fyra kanonrundor och seger både för laget och individuellt, den senare genom Jens Fredricson och Markan Cosmopolit. Samtliga lagryttare red in bland de 12 bästa av 85 startande ekipage.

Efteråt är Henrik Ankarcrona återhållsamt glad.
– Vi har ändå en målsättning att sluta på en bra placering – är vi för långt efter blir det en lång uppförsbacke. Ligger man uppe bland topp fem, då har man lite häng på det. Nu har vi fått till fantastiska rundor och då visar resultatet att vi ligger ännu bättre till, säger han.

Wilmas tid stod sig väl

Wilma Hellström och Cicci BJN inledde med en runda som såg väldigt avslappnad och enkel ut. Så kändes det också, berättar hon.
– Planen var att inte rida fullt ut och hålla det så tajt som möjligt, utan att ta för stora risker. Vi höll oss till planen och hon kändes väldigt bra. Det är alltid skönt att man kan sköta sig när man är i laget, säger en leende Wilma, som red in som tolva.

Det tog mer hoppning än vad man trodde när man gick banan. Det var mycket luriga linjer.

Wilma Hellström om banan

”Att hålla flytet är viktigt för att få en bra tid” var Ankarcronas stalltips till Ridsport inför klassen. Att hålla flytet krävde dock mer än vad som framgick vid bangången.
– Banan reds faktiskt mer än vad man gick. Det tog mer hoppning än vad man trodde när man gick banan. Det var mycket luriga linjer.

Henrik Ankarcrona är väldigt nöjd med Wilma och Cicci, även om han först tänkte att det nog krävdes lite snabbare rundor för att hänga med ordentligt.
– Och det gjorde vi, men jag måste säga att hennes tid har stått sig väldigt väl genom hela tävlingen. I slutändan visade det sig att planen var ganska optimal och perfekt för Wilmas skull, men även för de andra.

Rolf-Göran fick feeling

När Rolf-Göran Bengtsson och Zuccero gick ut som andra lagekipage var planen att rida någon sekund snabbare. Zuccero, som än så länge inte har så mycket rutin för att gå mot klockan, kände sig för lite i början av banan, men sedan satte han fart.
– Jag försökte bromsa men han bara sprang, skojar en upprymd Rolf-Göran Bengtsson efter rundan.

– Han började lite försiktigt på ettan och tvåan, i den första kombinationen kände han lite på underlaget och på hindrens storlek, och sedan reagerade han fantastiskt på b-hindret. Efter det var han igång.

Han har de komponenter som man måste ha i en riktigt, riktigt bra häst.

Rolf-Göran Bengtsson om Zuccero

– Egentligen var det distansen efter b-hindret i den andra kombinationen som totalt flöt ifrån mig. Jag vände in lite snabbare än vad jag kanske hade tänkt mig, och det gjorde att utsprånget blev något högre och kortare än vad jag hade hoppats på. Och så var jag lite på högerkant om mitten, jag skulle ha hållit mig mer till vänster och sedan försvann bara de åtta galoppsprången. De var lite jobbiga att komma ikapp, men efter det var det tipptopp igen, analyserar Rolf-Göran, som slutade sjua.

Att han själv känner att han kanske sitter på en av sitt livs bästa hästar lyser igenom. Rolf-Göran njuter av att rida skimmelhingsten.
– Han har de komponenter som man måste ha i en riktigt, riktigt bra häst. Han är modig, han är försiktig och han är lätt att rida på. Det enda negativa just nu är att han inte har så mycket rutin.

”Får inte ropa för mycket hej”

Tredje ekipaget som gick ut för Sverige, Jens Fredricson och Markan Cosmopolit, svepte fram över banan – nästan som den animerade filmen som visar hur banan går inför klassen. När Jens kommer till den mixade zonen får han ett samtal från Sverige, det är ”farsan” Ingvar ”Fredric” Fredricson som ringer. ”Varför red du inte fortare för?” skojar Jens om vad den 86-årige veterinärprofessorn dryftade.

– Nej, det sa han inte. Han sa att ”det är nog den snyggaste rundan du har gjort”, säger Jens med ett skratt.

Om det här hade varit slalom, så hade det här varit första mellantiden. Och där lyser det grönt, men det är några mellantider kvar och sedan är det målgång också.

Jens Fredricson

Vanligen självkritiska Jens är benägen att till viss del hålla med.
– Det blev väldigt bra. Men om det här hade varit slalom, så hade det här varit första mellantiden. Och där lyser det grönt, men det är några mellantider kvar och sedan är det målgång också. Man får inte ropa för mycket hej, men ”so far, so good”. Man vet att man är med, och att laget är med. Nu ska vi bara hålla ihop det, säger han.

Mellan starterna fokuserar han på återhämtning och att stanna i bubblan.
– Jag har sovit och sedan har jag lyssnat på ”Five Finger Death Punch” (ett amerikanskt heavy metal-band, red anm) i en halvtimme, så att jag kommer i rätt sinnesstämning. Det får inte bli för mycket opera, det kan man lyssna på när man sitter hemma och trimmar, men här måste det vara lite vasst. Man måste kunna möta ryttarna här och tänka: ”Flytta på dig, jag är bättre än vad du är.” Annars har man redan förlorat, menar Jens.

– Nu får de se upp med Fredricson.

Red in tidstillägget

Efter de tre första rundorna var det så dags för världsettan Henrik von Eckermann och hans mästerskapsdebuterande Iliana att göra entré. Det blev ett nedslag och fyra sekunders tillägg. Trots det gick duon i mål som sexa, annars hade de varit enda ekipaget under 70 sekunder.

Jag var lite rädd för bakbommen med vattnet under, men jag fick framkanten i stället.

Henrik von Eckermann analyserar nedslaget

Vid målgång var Henrik lite brydd, rundan kändes bra och han var nästan lite osäker på var nedslaget kom. Hindret som föll var a-hindret i den första kombinationen, en oxer med en vattenmatta under.
– Jag måste titta på rundan, kanske att jag var lite nära och lade på lite för mycket ben på oxern in. Jag var lite rädd för bakbommen med vattnet under, men jag fick framkanten i stället, analyserar Henrik.

– Annars var allt enligt plan, hade jag varit nolla hade det sett väldigt bra ut. Nu var jag inte det, men kände ändå att jag kunde hjälpa till lite grann i laget.

Att det svenska laget levererar på det här viset utan Peder Fredricson och Malin Baryard Johnsson, och King Edward – som var med och tog både OS-guld och VM-guld i lag – finns det en god förklaring till, menar Henrik.
– Vi är väldigt starka och vi har väldigt bra lagsammanhållning. Alla strävar åt rätt håll och det är otroligt viktig i den här sporten, även om det är en individuell sport. Alla har sina mål, men här riktar vi in oss på samma mål, säger Henrik.

Litar på processen

I morgon torsdag är det en ny dag, med nya prövningar för det svenska laget, trots guldläget.
– Vi försöker göra som vi alltid gör – vi tar en sak i taget. Det är så lätt att tänka på slutplaceringen, men den kommer på fredag. Om vi försöker fundera på allting på en gång så går det inte, säger Henrik Ankarcrona.

– Det är klart att vi har en grundidé, men först ska vi känna på hästarna, se hur de ser ut och samlas i stallet. Vi ska ta det lugnt i kväll och planera för morgondagen, sedan ska vi gå en bana och göra vår uppvärmning – och hela tiden lita på processen, säger Ankarcrona.

Tänker du något nytt kring morgondagens startordning?
– Jag kommer att ändra lite grann, jag ska gå igenom det med dem, men det kommer att bli en förändring.